Ju mer Marijuana du röker, desto mindre cancer får du- säger läkare.

Recension: Hawaiian Snow – Bra skit

Ett passande namn för detta dunderweed. Gräset gav en känsla av värme från Hawaii och en långsam smältande benga som snön. HÖG TID har luktat, rullat och rökt den Hawaiianska snön.

Helt ärligt var jag redan såld när jag fick höra namnet på gräset. Hawaiian Snow, lät lovande från alla perspektiv. Värmen fyllde mig, snön föll på mig och rökat gjorde upp och ner med mig. Det var en av de få gångerna jag har varit villig att betala ett överpris för en påse gräs, men efter att jag hade fått se budden och känt doften så var det nästintill omöjligt att lägga ner skiten.

Den kristalltäckta manteln som gräset värmt sig under ger bara ett litet intryck av hur potent gräset är (bilden talar nästan för sig själv). Doften som slår en när påsen öppnas får mig att vilja byta ut alla mina kroppsliga vätskor med oljan som finns i denna blomma.

Med papper och penna framför mig tänkte jag utföra mitt första weedtest. Det kändes skitkul, jag var excited, rullade mig en riktigt fin jolle.
Oj vilken stark, fin och smooth rök. Visst får den mig att hosta, men på det där bra sättet. Sedan sitter jag bara och stirrar in i en vägg och lyssnar på konversationen som mina vänner har, jag har helt glömt bort att jag håller på att anteckna för min recension.

Utan att överdriva, Hawaiian Snow blev mer än bara en ny strain för mig, utan vi har skapat en livslång vänskap. Varje gång jag kommer att stöta på HS i framtiden, kommer det kännas som att få återträffa en gammal god vän.

Fan vad jag älskar gräs.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Weed och träning

Det började för ett par veckor sedan när jag efter flera ”vita” månader fick tag på weed. Äntligen kunde jag komplettera min kroppsliga ansträngning med dito avslappning.
 Gräset var bomben. Dessutom odlat i Sverige och jag kunde sova med samvete rent som ett nyfött barn, lycklig över att mina pengar inte finansierat internationella ligors trafficking och annan slaveriverksamhet.

Innan dess hade renheten länge försummats. Åtminstone fysiskt då jag lagt matvanor och god natts sömn  åt sidan till förmån för klubbliv, sexliv och TV-serier långt efter läggdags-liv. Ändå hade jag uppehållit ett oerhört ambitiöst och spartanskt träningstempo på ungefär två-tre ”pass” i veckan. Det kanske låter lite, men tack vare en genetiskt gudavälsignad ämnesomsättning hade skiten gett rejäla resultat. Min överkropp blev hård och efter bara ett par veckor började jag likna en utkarvning ur ett stenblock. Om ni tänker er en blandning mellan Gerard Butler i 300 och Tyler Durden i Fight Club så har ni en ungefärlig bild framför er.

Tyvärr blev mitt ansikte lidande. Dels tränade jag boxning, vilket ger många små ”repor” och skavsår i fejset. En slags roulettesituation som antingen kan bli estetiska små ”cuts” eller leda till blomkålsöron.
 Huvudproblemet var dock sömnen. Samtidigt som jag byggde upp min kropp bröt jag också ner den när den aldrig fick vila. Och vila är träningens yang till sitt ying.
 Världens töntigaste människor, bodybuilders, vet detta. Därför är de flesta arbetslösa eller sjukpensionerade. Annars hade de aldrig orkat.
 Hur som helst blev mitt ansikte vitt som ett lakan av sömnbrist och samtidigt som jag slutade raka mig (det gjorde jag mest av lathet) började mitt pojkaktiga charmfejs långsamt övergå till looken hockeygrobian. Jag tänkte till en början att gräsrökning inte skulle vara kompatibelt med mina renlevnadsambitioner. Men kom rätt snabbt på andra tankar.

Och till slut fick jag, efter en jävla massa trams, tag i weed.
Det förändrade allt.  Jag började sova bättre, längre och djupare. Min ansikte började lysa som solen och träning blev min nya religion. 
 Det som händer med kroppen på weed är inte bara avslappning, utan en slags avdomning av dina ambitioner. Om du får en smart idé tänker du ”imorgon” för att sedan aldrig mer se röken (no pun intended) av tankarna.
 Däremot är träning, precis som rökning, lätt att engagera sig i. Det kräver ingen egentlig tankekraft utan fungerar som kroppens dammsugare och musklernas hämnd på hjärnan. Med weed blir kombinationen ett regelrätt lavemang på tankeverksamhet. Allt spolas ut tills du är ren.

Efter några dagar av intellektuell hårdbantning hade jag uppnått mitt mål. Jag hade blivit dum, snygg och ständigt groggypåtänd.

 Kortfattat det alla tjejer i hela världen önskar sig: James Franco.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Nån jävla dude på bandit radio snackar livet, brudar och lo

entreprenör 2011

Saxxat ur ett sms från en snubbe jag köpte från för flera månader sedan:

"Det svajar vindar över gröna buskar kära vänner"
- Göteborgs Stringer Bell

Recension: Magic Flight Launch Box

Portabel vaporizer som får plats i fickan och kan användas nästan överallt. HÖG TID har testat Magic Flight Launch Box (MFLB) – och kan berätta att den är galen!

Första gången jag såg en vaporizer var hemma hos en vän som hade beställt den från Kina. Vi satte oss runt köksbordet, men istället för den vanliga ceremonin där vi rullar en joint och börjar passa till det traditionella vänster, hade vi en stor jävla apparat liggande framför oss. Den var enorm, men fyfan vilken skön benga man fick.
Det som slog mig mest var den lilla mängden gräs vi behövde packa med jämfört med jointsen.

Jag började drömma om min egna vaporizer, men visste att det var omöjligt med trafiken jag har hemma. Föräldrar och syskon som springer in i rummet, brorsans barn klättrande på väggarna, det skulle vara omöjligt att ha en stor jävla elektrisk ”bong” liggandes i mitten.

MFLB blev min lösning och min nyfunna kärlek. Efter bläddrandes på internet slog konceptet ”Micro Vaporizers” mig helt överraskande. Men de var oftast väldigt dyra, och som student och fattig i allmänt kunde jag aldrig investera i såna lyxartiklar. Men för några månader sen fumla jag över MFLB som kostade $100 med alla nödvändiga tillbehör, till och med batterier.
Jag slog till.

MFLB är i samma storlek som en tändsticksask, är jätteenkel att packa med gräs, går på AAA batteri och den utger väldigt lite weed-doft. Uppvärmningen sker elektroniskt: man trycker in batteriet i boxen, en lampa lyser upp och så fort det blir dimmigt i den lilla luckan kan du börja suga upp röken.

Självklart är detta inte samma sak som de stora och traditionella vaporizerna, denna är ju minst tio gånger mindre. Men MFLB är en riktigt bra lösning för de som behöver en diskret, portabel och effektivt högkulturell lösning.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Röker våra värnpliktiga holk?

I min ungdoms år, innan jag blivit den snälla kille jag är idag, mönstrade jag för allmän värnplikt. Då tyckte militärerna att jag var så oduglig att jag fick åka hem innan jag ens träffat psykologen. Tur att jag slapp dra någon "vals" för en nyexaminerad stackars studentpsykolog för att bedyra min olämplighet för strid.
Min berättelse hade förmodligen handlat om hur jag adopterats av två snygga konstnärsflator från Monaco, och att min enda manliga förebild under uppväxten varit Schäfern Gunnar som bodde på vår innergård. På Söder i Stockholm.

Det räckte med att säga att jag ofta hade huvudvärk för att gubbarna skulle släppa hem mig igen.
 Men, om jag hade kommit in i lumpen hade jag tveklöst skaffat någon på utsidan kapabel fixa weed åt mig.
Vittnen som varit där har berättat sagor om soldatlivet som det mest värdelösa en människa kan använda sin tid till.  Det är förstås deppigt att spendera sina dagar ute i skogen och lära sig döda folk i U-länder. Det värsta verkar dock vara att den enda rekreation i denna misär av uppdämt testosteron är att på den lokala pizzerian supa sig djupare ned i Rammstein-stadiet och sedan hatrunka ut drömmarna om att ligga med plutonens enda tjej i en armégrön raggsocka.

Snabbt över till USA, där The Washington Post rapporterar om en skandal med weedrökning på elitskolor för militärer. Där tvingas de glorifierade lumparna puffa syntetisk Marijuana för att inte åka fast på pissprov. Låtsasgräset gör tydligen att de känner sig "höga" när de sitter under lavalampan och försöker övertyga varandra om att "jaaa....nu känner jag nåt dudes".  Töntar.

Men frågan är om våra egna lumpare röker särskilt mycket? Och om de ens har regelbundna pisstest? Annars ser jag en helt ny marknad för någon driftig entreprenör med gröna fingrar och modeblinda ögon för camoflage.
 


P. Englund är ständig sekreterare på HÖG TID