Månadens Stoner: Kungen

Så här i slutet av månaden har redaktionen bestämt sig för en ny följetång: Utmärkelsen Månadens Stoner går ut till en person som rökt så mycket gräs att de fått någon typ av genomslag som åstadkommit stor förståelse för alla weedskallar där ute.

Det blev precis känt att Kungen, alltså Carl Gustav den... sextonde eller vad det nu är i ordningen, förnekar anklagelserna om att han skulle hängt på porrklubbar, köpt hoes och dunkat rygg med folk från Stockholms undre värld. Många, t ex författarna av den där boken kallar Kungen för en lögnare. Men, tror ni verkligen att han är en så tjurskallig gubbe? När jag tittar in i hans ögon ser jag ingen hård patriark, utan en liten oförstående pojke som mest tycker om att ha kul och inte förstår varför han inte ska få ha det. Hela tiden.

Kan det inte vara så att han helt enkelt inte minns? Läs bara hur han formulerar sig i Intervjun med TT:

- Tyvärr alltså, det är väl många människor som besöker de här klubbarna, och som inte alltid har möjlighet att hålla reda på vilka som är där och som inte är där.

Det låter som att han försöker dra dig till minnas vad han gjorde för flera år sedan men gräver runt i sin grötiga skalle utan lycka. Det här intrycket av förtvivlad förvirring blir ännu tydligare senare i intervjun:

- Man vet inte vilka miljöer man hamnar i ibland. Jag tänker då på att man är bjuden av en värd som tar en till olika ställen och så vidare. Och att det skulle vara några konstiga och märkliga ställen som ni försöker att påpeka, det har jag ingen som helst känsla av. Det finns ingenting i det här.

Som alla vet kan ett extremt högt bruk av cannabis påverka minnet. Och Kungen är av allt att döma en person med obegränsad tillgång till alla möjliga olagliga instanser. Varför skulle han inte ta för sig av det goda?
”Det har jag ingen som helst känsla av”.
Är det inte alltför uppenbart? Kungen kan inte komma ihåg för att kungen rökt för mycket holk helt enkelt! Eller så vill han inte ens minnas. För en hardcore stoner är oftast weedet det mest centrala i deras liv. Att kungens klubb-besök, lösa kontakter och till och med hans fru hamnat i hjärnans utmarker är inte mer än logiskt så många spliffar han måste ha puffat. Dessutom ligger det i en stoners natur att undvika ansvar. Att Kungens roll som statschef följdriktigt blir "den motvillige monarken" behöver knappast påpekas.

För att ha belyst cannabiskulturen, om en från ett lite negativt håll, tycker HÖG TID att Kungen förtjänat sin titel som Månadens Stoner. Grattis Carl!


P. Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

OMG: Fler ungdomar väljer cannabis före alkohol, enligt DN

En klassisk fredagkväll för många av Sveriges ungdomar

”Tonåringar väljer droger före alkohol” går att läsa i dagens DN.

Redan i rubriken har tidningen bestämt – på vetenskapligt tvivelaktig basis – att droger och alkohol är olika saker. Alkohol är alltså inte en drog. Det är ungefär lika konstigt som när folk säger ”människor och djur”. HALLÅ, wake up call! Människor ÄR djur. Precis som alkohol är en drog. En sjukt farlig sådan dessutom.

Cannabis däremot... ge mig ett exempel på någon som dött av gräs och jag håller käften. Till dess, lyssna på det här:

I höstas (2010) släpptes en studie i Storbritannien av fd ”Government cheif drug adviser” Professor David Nutt tillsammans med bland annat Dr Les King, också före detta regeringsrådgivare. Han slutade i och med att Dr Nutt sparkades – mycket på grund av sin nyktra (sic) vetenskapligt baserade syn på narkotikapolitik som inte passade in med regeringens moraliska ideologi. Tillsammans med två andra experter har de båda doktorerna/professorerna startat ”The Independent Scientific Committee on Drugs” som har som mål att kika på droger ur en vetenskaplig basis, opåverkad av politiska idéer. De gjorde alltså en studie 2010 på vilka droger som orsaker mest problem för samhället – men också mest problem för användarna.

Alkohol var nummer ett på listan – både över problem för användare och för samhället – steget över heroin.
När det gäller statistik måste man vara försiktig, eftersom de i det här fallet räknat in skador på samhället. Alkohol är en laglig drog, vilket gör att den självklart kommer att vara överrepresenterad tack vare sin enorma spridning. GHB är en också väldigt farlig drog, men hamnar ändå ganska lågt ned på farlighetsskalan. Förmodligen på grund av sin lilla spridning.

Men cannabis, som olikt GHB inte går att överdosera, ligger långt under både kokain, amfetamin och tobak (!).

Alkohol är alltså, sett till alla olika variabler, den farligaste drogen. Cannabis – not so much.

Utifrån de vetenskapliga beläggen skulle jag vilja hävda att faktum att ungdomar nu röker gräs hellre än dricker alkohol är bra nyheter – även om jag personligen inte tycker att man vare sig ska dricka eller röka gräs innan man fyllt 18, eftersom det påverkar hjärnan, gör en sjukt lat och kan förstöra ens möjligheter att bli så bra och smart man kan för resten av livet.

Men jag skulle gärna vilja ha lite mer belägg för socialborgarrådet Anna König Jerlmyrs (M) oro över situationen (DN 28/5-11). Och gärna en lite mer vetenskaplig förklaring av narkotikapreventionssamordnarna i artikeln, som ger "amerikanska tv-serier" skulden för kidsen ökade bruk.

Jag tycker absolut inte en sjundeklassare borde vare sig supa eller knarka. Men ska de välja mellan gräs och alkohol förstår jag inte – ur en vetenskaplig synpunkt - varför gräs skulle vara värre än sprit.

Men (M) kanske sitter på nån info som jag inte vet?

I så fall är ni välkomna att höra av er på e-postadressen till redaktionen.

Tills vidare – ta hand om er! Och glöm inte: ogenomtänkt och onyanserad ideologi har gjort mer skada i historien än lite cannabinoider.

”The study involved 16 criteria, including a drug's affects on users' physical and mental health, social harms including crime, "family adversities" and environmental damage, economic costs and "international damage".”







Kristina Lugn är grävande reporter och redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Kushtina Lugns weedminnen del 2: Devin i Berlin

Jag älskar Devin the Dude.

Alla straighta tjejer gillar ju en sexig kåt kille, och Devin låter alltid sexig och är alltid superkåt.

Gillar man dessutom weed är han THE MAN.

Alla låtar Devin gjort handlar om att vara 1) kåt 2) hög 3) tjejälskare

Jag älskar Devin. Alla hans låtar är softa och låter som att man åker bil med en fet spliff i handen och en snygg kille vid sin sida som ibland vänder sig emot en och blinkar lite sexig åt en.

Nu tänkte jag berätta lite om när jag såg Devin spela i Berlin för några år sen. Det var i en ganska mörk lokal vid bron mellan Fredrichshain och Kreuzberg, minns inte vad stället pga... stoner brain. Det stod att spelningen skulle börja 19, så vi var där i tid. Vi hade laddat med en massa weed – något vi brukade köpa för ungefär en krona i Hasenhaide-parken där några softa afrikanska immigranter alltid stod i buskarna och sålde. De var bäst – det fanns ett gäng turkiska killar som sålde också, men deras grejer var alltid piss. Vi brukade köpa någon påse och röka en spliff medan vi kollade på Jon Stewart på kvällen innan det var dags att sova.

Vi satt inne på klubben och rullade upp. Vi rökte. Ingen sa något. Vi var inte de enda som rökte. Gräs är tolererat – på gränsen till lagligt – i Berlin. Jag kan inte räkna gångerna jag tänt en spliff på klubben. Ingen har någonsin sagt något. En gång skulle min kille köpa weed och polisen hjälpte honom att få sina €50 tillbaka när killen han köpte av honom lurade honom. Lång historia, men men. Vi rökte i alla fall och tiden gick. Ingen Devin. Vi rullade en till, tände. Rökte. Ingen Devin. Vi rullade, rökte. Igen. Ingen Devin. Efter kanske sju spliffar var klockan typ elva men kan inte säga att jag direkt hade koll på vad klockan var just då.

Så kom han äntligen. FLÖG in på scenen. Jag svär, han svävade verkligen. Tänk er Michael Jacksons måndans + 2 cm över marken och framlänges. Mina ögon måste varit 3 dm stora vid det här lagret, hans ögon var som röda golfbollar. Gissar att den enda som var mer stoned faced än jag på stället var Devin. Vi var helt i synk, på samma planet. Så började han – startade med sin Dre-hit. Jag kunde varenda ord på varenda låt ...ca 1 miljon tuffa killar omkring mig tyckte väl jag var white girl freak men FU.

Jag VAR Devin den natten.

YEAH!!!!!! man känner sig COOL när man är Devin

Såhär såg det ut den kvällen. Devins första gång i Berlin

Devin The Dude - To Tha Xtreme (live @DotClub Berlin, Germany 28/04/09) from Keyza Soze on Vimeo.









Kristina Lugn är redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Green Hornet

Något många legaliseringsivrare brukar dra fram som ett flaggskepp till argument är det faktum att det inte finns några dokumenterade dödsfall direkt kopplade till konsumtion av cannabis. Inga överdoser. Inget suicide by bong. Inte en enda liten människousling har trillat av pinn för att han tog den sista kakbiten eller hon rullade upp den dära gonattisen. INTE EN ENDA MÄNNISKA HAR DÖTT UNDER DE FLERA TUSEN ÅR VI SKÖRDAT FRUKTERNA (bokstavligt) AV DENNA MAGISKA PLANTA! Säger de. Legaliseringsivrarna. Tyvärr kan inte detsamma sägas för getingarna. Säger jag.

En vår för några år sedan gjorde jag en upptäckt av betydande magnityd. Min främsta prestation inom forskningsfältet biologi. Om det är just forskningsfältet biologi som behandlar insekter och deras drogproblem. Det hela utspelade sig i min lilla studentlägenhet där jag, högst tillfälligt, ersatt mina ängsligt utvalda märkeskläder med nio ståtliga växter sprungna ur fröer som hade genmodifierats och korsbefruktats till optimerad förbannelse och skickats från Amsterdam till en mellanstor stad i södra Sverige med det enda syftet att få mig bäng bortom besinning.
 Där stod de alltså. I en garderob på 1m² täckt av ett racerbils-mönstrat sängöverkast, för att hålla det kolsvart om natten, som hölls uppe av ett kubformat sängben med en stor metallklump på toppen. Nio plantor av släktet cannabis sativa solade sig i glansen av 400-wattslampan och fläktades av en ständigt oscillerande 129-kronorsfläkt från Elgiganten. Och på första parkett låg jag, bekvämt bedövad i min soffa, för att bevittna skådespelet som snart spelades upp framför mina lätt rödsprängda ögon.

 Fönstret stod numera konstant på glänt i ett fåfängt försök att vädra ut den minst sagt mustiga aromen som uppstår då cannabisplantor slår ut i full blom. Åtgärden lyckades till viss del minska lukten ute i trapphuset vilket skänkte mig ett tillfälligt lugn där jag nu alltså låg och mös då det plötsligt hördes ett välbekant surrande. Sekunden senare flyger den karakteristiska gulsvart-randiga kroppen av en geting förbi mig. Normalt sett hade jag reagerat med att i panik flyga upp skrikandes och med viftande armar men nu låg jag lugnt kvar. Kanske för att jag var allt för stenad för fysiska kroppsyttringar. Kanske för att det hela gick så fort. Eller kanske för att jag såg beslutsamheten i getingens ögon då den fortsatte fullständigt ointresserad förbi mig för att flyga rätt in i garderoben och sätta sig och sutta på den mest majestätiska majan. Fängslad satte jag mig på en pall framför odlingen och iaktog insekten som målmedvetet sög i sig, vad jag bara kan anta, helt omänskliga mängder thc från den kristalltäckta blomman. Det kändes som en hel evighet men i normal tid räknat gissar jag att den rackaren satt där i minst en 10-15 minuter innan den till slut gjorde en ansats för bege sig av.
 Jag satt nu på helspänn och min hjärna projicerade olika mardrömsscenarion i en rasande hastighet, vilka samtliga gick ut på att jag blev attackerad av ett Reefer Madness-monster till geting. Just som impulsen att resa på mig och springa till säkerhet höll på att förkropppsligas lyfte getingen från blomman i sakta mak. Därefter spann den, i samma sävliga takt, neråt mot golvet. Tänk ett flygplan som störtar i en tecknad film. Runt, runt i stora cirklar innan den till slut landade ganska odramatiskt på marken där den sedan blev liggandes. Orörlig. Livlös. Jag petade på den med en tandpetare. Ingenting. Jag fyllde en kapsyl med vatten och kastade på den. Fortfarande ingenting. Jag fyllde på kapsylen med mer vatten och hämtade en sockerbit som jag sedan placerade ut runt denne tappre krigare, som var antingen stendöd eller dö stenad. Om han skulle vakna efter detta skulle han defitivt känna av en törst och sötsug av aldrig tidigare skådade proportioner, till och med för en geting.

Men han vaknade aldrig. Ingen av de andra heller. För proceduren skulle komma att upprepas. Otaliga gånger. När jag följande dag kom hem efter ett mentalt uttömmande förmiddagspass på biblioteket fann jag inte mindre än fem döda eller döende getingar i och omkring garderoben. Och dödstalen skulle fortsätta att växa. Getingarna dog som flugor. Dagligen skyndade jag hem för att finna en allt större hög med getinglik som fallit offer för ”dödsdrogen” och bänkade mig framför odlingen för att följa detta grymma, men fascinerande, naturliga urval. Jag fann det hela så fantastiskt att jag bjöd hem några vänner för att dela upplevelsen med mig. Tyvärr ville det sig så att när de anlände och tog plats råkade en av dem sätta sig på det racerbilsmönstrade sängöverkastet som hängde ner från garderoben över soffkanten. Detta fick det tunga sängbenet med metallklumpen på toppen att ramla ner och landa blott en hårsmån från hjässan på den unge mannen som nyss satt sig i godan ro med förhoppningar om att bevittna ett av naturens stora mirakel. Den unge mannen tog inte detta med ro. Han reagerade inte sansat. Han flög upp skrikandes och med viftande armar, anklagade mig för mordförsök och menade att jag hade planerat det hela då jag visste att han alltid satte sig i den hörnan. Gormade om hur mycket skada metallklumpen på toppen av sängbenet kunde göra om det trängde in i hjärnan via fontanellen. Jag bad om ursäkt efter bästa förmåga. Det vill säga när jag kippade efter luft mellan skrattsalvorna som jag ingalunda lyckades kväva. Situationen blev något infekterad och vi fick att lov att skingras, om än tillfälligt, utan att ha sett en endaste bevingad kamikaze-knarkare. Efter all den här dåliga stämningen blev det aldrig riktigt detsamma att observera getingar som knarkade ihjäl sig.

När jag inte längre hade odlingen eller konspiratoriskt lagda vänner att oroa mig för satte jag
mig ned för att forska i mitt favorit-rusmedels dödlighet. Jag hittade då LD50-värdet som
visar hur mycket av en drog som krävs innan hälften av försöksdjuren (råttor oftast) avlider
och alltså används för att testa en substans dödlighet. Vad LD50-värdet för marijuana är på
getingar får jag aldrig veta, men jag kommer då aldrig uppmuntra en insekt att prova på. En
människa däremot, skulle behöva få i sig ett halvt kilo högkvalitativt cannabis på ett bräde.
Något som är praktiskt taget omöjligt. Alltså kan man kanske inte dö av för mycket braj. Men
en fallande fura i fontanellen är en annan femma.



Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID