Hög tid :)

Sture Allén om "Han som åt kyckling"

2011-11-20T08:24:00.000-08:00

-Ha mangiato pollo! Utbrast plötsligt italienskan där vi satt i vår pundarcirkel, redan långt
komna i vår gemensamma verklighetsflykt. Lätt chockad rycktes jag ur det dvalliknande
tillstånd man så lätt finner sig själv i efter att ha inmundigat stora kvantiteter högkvalitativt
holländskt indica och sögs in i det pågående samtalet. (Ska jag vara riktigt ärlig så gjorde jag
ansträngningen att deltaga i konversationen främst för att jag trodde hon sa I-man och jag som
nyligen hade sett den jamaikanska filmen Rockers hade länge väntat på ett läge att få visa upp
mina nyfunna patois-skills eller bara att få droppa repliken ”dem thief I-man bike”.)

-Excuse me, what? Flikade jag in.
-Ha mangiato pollo, upprepade italienskan och pekade på den hästsvansprydde och slokögade
herren med jointen. –He doesn’t pass the joint, he’s bogarting the joint! Förtydligade hon.
-Ah, ok. Well I’m good so he can keep it, svarade jag och glömde fullständigt bort varför jag
undrat.

Följande utspelade sig under mina magiska månader som utbytesstudent i holkarnas heliga
hemvist Holland där utbudet var rikligt och tillgången aldrig sinande. Men livet har inte alltid
varit så bra. Bara något år tidigare var situationen inte fullt lika gynnsam för en inrökt student
som jag. Nyinflyttad, i en tidigare nämd mellanstor stad i södra Sverige, saknade jag någon
att förse mig med, och dela, en redig gås då och då. Men när himlen tedde sig som mörkast
uppenbarade sig plötligt en gestalt i det uppsprickande molntäcket. Gestalten bar namnet
Macke och var en bekantskap jag stiftade genom gemensamma vänner och vi fann varandra
direkt, sådär som bara haschtomtar gör då den enda gemensamma nämnare man behöver är
rökat. För efter man rökt tillsammans kommer man uppskatta allt som händer därefter vare sig
det är att söka sanningen bakom den kvinnliga ejakulationen via youporn-videos eller gissa
vilket djurläte som trummas fram med pekfingrarna mot bordskanten.

Macke och jag började umgås frekvent. Och med umgås menar jag röka. De stunder vi
träffades nyktra var de få minuter strax efter han stormat in i lägenheten, likt en norrländsk
Kramer (karaktären, inte ståupparen som hyser en del tvivelaktiga åsikter om färgade), iklädd
blåställ och fleecetröja. (Macke var en ovanligt produktiv stoner som hade många extrajobb
vilka jag aldrig riktigt fick någon klarhet i. Han kan ha varit lagerarbetare. Eller taxichaufför.
Både och förmodligen.) Under armen hade han alltid en färdiggrillad kyckling och begav
sig raka vägen till köket.
–Har du sötsur sås? Hördes ett något dämpat ljud från Macke som
redan hade huvudet långt inkört i kylskåpet.
–Längst ner, svarade jag lojt från soffan där jag, som brukligt, satt och meckade. Strax återvände Macke med sin kyckling, sötsura sås och en aptit större än livet. Med fingrarna plockade han isär fjäderfät in till minsta beståndsdel och lämnade endast en hög med benknotor och en klick sötsur sås efter sig. En förnöjsam grymtning senare reser han sig upp, slickar sig om fingrarna och säger på dåligt härmad skånska:
-Nue smögar vaej!

Vi följs åt till fläkten därför att jag är den typen av rökare som föredrar att hålla det lite diskret
och försöker undvika att lägenheten luktar knarkarkvart. Macke följer efter, mest bara för att
spliffen är i mina händer antar jag. Som en Pavlovsk hund vars klocka just klämtat. Klassisk
betingning. För under fläkten-rökning är inget han ägnar sig åt. Jag tänder och ser till att få
i mig ordentligt innan jag passar den vidare för när den väl är släppt vet man aldrig när den
kan tänkas återvända. Med sina kycklingkladdiga fingrar tar han spliffen och börjar vandra
runt planlöst i lägenheten, djupt försjunken i en lång utläggning om hur säpo övervakar varje
steg vi tar och varför bondkatten är överlägsen människan, för att plötsligt stanna upp och inse att han behöver aska. Här har jag chansen att snyggt hinta att jag är sugen på rotation och med lite tur tar han då tre snabba och passar. Med lite otur svarar han:
-Jag ska bara… innan han sätter joppen till läpparna och försvinner bort igen, nu i en ny tankebana som tar honom ut i tidsresandets vara eller icke vara. Macke som äter färdiggrillad kyckling och röker mina
spliffar som sina egna privata Marlboro. Min vän Macke.

-But what does it mean? Frågade jag då jag plötsligt mindes varför jag gav mig in i samtalet
med ett gäng stenade medelhavsmänniskor.
-It’s like “he who eats the chicken”! Because when you eat the chicken your fingers get sticky
and the joint gets stuck and it stays there. It’s what we say when someone doesn’t pass the
joint.

Ha mangiato pollo. Han som äter kyckling.

Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Svenska TV-produktioner som saknas oss

2011-10-27T05:03:00.000-07:00

Många stoners kanske hävdar att de vill titta på kulturprogram, vetenskapliga diton eller det allra största självbedrägeriet: drama.
Alla vet att stoners är driftstyrda, även om detta inte utesluter driftiga, men mainstreammedia har varit dåliga på att ta tillvara på den stora målgruppen. Här kommer därför ett gäng programförslag för någon producent med idétorka att plocka upp närhelst det behövs:

"Vad blir det för munch?" Med Per Moberg

Bygg din egen bong - här räcker det med ett inslag av den där tanten med knäppa glasögon i "Äntligen hemma"

Bygg en lund i furu för sommarodlingen - Ernst Kirschteiger visar hur

"16.20 hos mig"

"Wake and Bake" med Bengt Fritjofsson

"Odla själv i P1" - Med Kristoffer Lundström

Intervju med: NJWeedman.com

2011-09-20T11:29:00.000-07:00

Kampen fortsätter.
Efter att vi utnämnde NJWeedman.com (tidigare känd som Robert Edward Forcion, Jr) till Månadens Stoner kunde vi inte riktigt släppa honom. Det fanns något speciellt med den här snubben, någonting... högtidligt. Och vi ville ha mer.
Därför skickade vi över ett mail och förklarade att "Sveriges High Times" precis utnämnt honom till "Stoner of the Month". NJWeedman.com gav "420 thx" och passade på att svara på några viktiga frågor om Cannabis:

HÖG TID: Why do you love Marijuana so much?

NJWeedman.com: - I dont know if the "word" love is the word id use but my use of marijuana is rooted solely in the fact that marijuana always made me feel good, always made me feel better. As a regular user of marijuana i have seen and benifited from its medical uses, and socially its one of the greatest "friend makers" there is. Marijuana promotes peace and love and i've always enjoyed the fact that people have gravitated towards me in a freindly way since coming out of the "Cannabis Closet".

Do you have any pointers for rookies to think about?

- Avoid the police, if you can grow your own to avoid the pitfalls of the criminal market. If caught by the police "Never tell on your WEEDMAN!"

What's your best routine for killing the munchies?

- Im a chocolate lover. So a phatty candy bar and water is normally within 'bong reach".

any favorite snacks?

- Chocolate Ice Cream

What kind of music do you prefer to listen to while stoned?

- I pretty much only listen to Reggae mostly Bob Marley and the older classics. i also love old school (80's rap) but occasionally i do listen to some current hip-hop ( 50cent/kid cuttie/ )

NJWeedman.com passade även på att se PR-möjligheterna i att bli publicerad på Sveriges enda kulturtidskrift om högkultur och skickade med lite av sin musik.

- I have my own NJweedman theme song by a artist named "The Infamous Los" - Listen here:

NJWeedman.com har också spelat in en rapvideo för att promota sitt Medical Marijuana Temple i Los Angeles, låten heter "ONE BUD":

Peter Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

Månadens Stoner: NJWeedman.com

2011-09-17T09:18:00.000-07:00

En sjukt soft kille, både manager för ett rastafari-tempel OCH en medical Marijuana-dispensary i Los Angeles, har nekats att byta sitt eget namn från Robert Edward Forcion, Jr till "NJWeedman.com".

Namnet kommer från NJWeedman.coms egen hemsida och Kaliforniens totalitära rättssystem har slagit fast att det kan uppstå förvirring om domänen någonsin skulle byta ägare. Hah! Vilken låtsas-ursäkt för att pissa på en mans drömmar.
NJWeedman.com har dedikerat sitt liv till att cannabislegalisering och nekas nu sina normala mänskliga rättigheter i att bestämma det mest grundläggande i sin identitet: sitt eget namn. Hög Tid hyllar NJWeedman.com som månadens, om inte årets, stoner.

Ge aldrig upp kampen NjWeedman.com, ljuset i din själ lyser så starkt att våra ögon måste kisa. Och vi är inte värdiga din godhet. Du är för vacker för den här världen.

Peter Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

Mandatory Marijuana

2011-09-11T16:08:00.000-07:00

Det är 15 år sen Bill Hicks dog, ändå är hans komedisketcher lika aktuella som vanligt, om inte mer.

Som i det här, när han pratar om hur legalisering av "the biggest cash crop in america" skulle fixa budgetproblemen.

Aktuellare än nånsin nu när USA håller på att dra ännu djupare in i ekonomisk kris..... Vi önskar lycka till med legaliseringen "over there" och är tacksamma för att debatten åtminstone börjat vakna till liv i Sverige, som i Nöjesguiden. och här

HÖG TID hoppas att fler medier följer efter - och då snackar vi inte om DN Insidans reportageserie om att Cannabis misshandlar din syster och våldtar din mamma.

Har ni några exempel på nyanserade texter om Cannabis från mainsstreammedia? Kommentera gärna nedan.

/ HögTid-redaktionen

Breaking News: Marijuana halverar skadan av lungcancer

2011-08-05T07:59:00.000-07:00

Prestige-universitetet som odlat framgångar som George W Bush och Facebook levererar igen.
Enligt en ny studie vid Harvard Universitet kan den aktiva ingrediensen i Cannabis faktiskt halvera tillväxten av lungcancertumörer.

"The beauty of this study is that we are showing that a substance of abuse, if used prudently, may offer a new road to therapy against lung cancer," said Anju Preet, Ph.D., a researcher in the Division of Experimental Medicine.

[Science Daily]

Gästblogg: Avkriminalisering

2011-08-03T05:59:00.000-07:00

Alla rökare har någon gång funderat över sin kriminella gärning. Om man väljer att nyttja dödsdrogen cannabis är man inte bara en jävla knarkare/tomte/luffare utan också kriminell.

Jag är juridikstuderande, jag vill fortsätta plugga juridik, men jag vill också kunna röka en
spliff för att varva ner, må lite bra, skratta och prata om livet. Jag vill gärna göra det här bland
folk i stället för att gömma mig i min lägenhet. Som andra gör när de dricker alkohol.

Kutym inom narkotikapolitiken är nolltolerans. Vi ska inte tolerera att vissa människor av en eller annan anledning vill/behöver röka gräs.
Förespråkarna för nolltolerans mot droger menar att man genom att ingripa direkt och slå
hårt ska man lyckas stoppa knarkandet och på sikt slå mot den organiserade brottsligheten, som dock ofta sysslar med annat än gräs, så som tyngre narkotikaproduktion, människosmuggling och vapenhandel.

Kriget mot drogerna och nolltoleransen har funnits med i det politiska spelet sedan 60-
talet när allt fler medelklassungar började knarka mer öppet. Cannabisnyttjandet verkar
ha ökat stadigt de senaste 20 åren (se t.ex. CAN:s rapport om narkotikatillgänglighet i
Sverige) vilket bör vara en indikation på att nolltolerans inte fungerat så som förbudsivrare velat, om det man vill är att människor ska knarka mindre, och jobba mer.

Vi behöver inte legalisera cannabisproduktion, försäljning och konsumtion för att komma
till rätta med dagens föråldrade och förljugna narkotikapolitik - avkriminalisering är ett
alternativ. Jag tycker inte att det är okej att jag behöva riskera att bli straffad och möjligen ha
svårt att få jobb bara för att jag vill röka gräs ibland. Jag tycker inte det är okej att folk som
känner att de röker för mycket cannabis inte vågar söka hjälp för att de är kriminella i andras
ögon. Sverige och världen behöver en drogpolitik som fortsätter att bekämpa den organiserade
brottsligheten och som strävar efter att ge hjälp till utsatta människor.

Avkriminalisering hade kunnat innebära att lagen exempelvis fortsätter att förbjuda
insmuggling av weed, men att samhället tillåter folk att odla hemma för sitt eget och sina
vänners bruk. Eller kanske att den som säljer gräs på gatan kan riskera en bot men inte
fängelse. Först och främst behöver vi en riktig debatt på ämnet. Det räcker inte att när
Avaaz ”calls for a end to the war on drugs” så får de fem TT-rader i dagstidningarna ena
dagen medan motståndarsidan får en helsida dagen efter.

Jag vill röka, min granne vill röka, den ms-sjuka vill röka. Hon som går på cellgifter, saknar
aptit och vet att hon ska dö, men som vi hade kunnat hjälpa genom att låta henne röka vill röka. Bokstavsbarnet vill röka, den sönderstressade medelklasspappan vill låta sidbenan stå på
ända och röka sin spliff när hans barn ändå är hos hans före detta och hennes nya make...

Hur kan man rätta till problemet? Alltså problemet med att man inte får köpa, sälja, odla eller
nyttja dödsknarket cannabis i detta avlånga land utan att vara kriminell. Dagens förslag är
(jmf. gärna med fildelningsdebatten) att vi ska kriminalisera människor och deras handlingar,
skapa brott som saknar direkta offer (i Sverige är det inte bara olagligt att inneha droger utan
även att olagliga kemikalier i sin kropp (!)).

Jag känner folk som smugglar cannabis och säljer det för att göra snabba pengar, som riskerar sin framtid, som genom sitt rökande måste ge sig in i kriminella kretsar, som för att kunna köpa in större mängder måste ta kontakt med den organiserade brottsligheten. Samma människor borde få odla hemma i stället, så kan de slippa fängelse och göra något konstruktivt med sina liv i stället.

Det hävdas ofta att det finns mängder av vetenskapliga belägg för hur jävla dåligt cannabis är,
men det finns också mängder av vetenskapliga belägg för positiva aspekter. Det
är naivt att sitta det svenska offentliga rummet och tala om att cannabis enbart är
dåligt när till exempel Kanada och Kalifornien erbjuder sina sjuka medcinsk marijuana. Det är
absurt att tycka det är helt okej att skriva ut Stillnoct till människor med sömnbesvär, men att
det bör anses vara kriminellt att äta en magisk brownie för att få nattro.

Vem skyddar lagen egentligen? Det ska ju mycket till för att jag som bara röker ibland ska åka dit
på ett pisseprov och det är knappast någon gangsterkung som får sig en tankeställare.
Som oftast är det de redan utsatta som drabbas hårdast. Vad hjälper det till exempel den hemlösa missbrukaren att denne är kriminell?
Om man tittar på dagens drogpolitik ser jag inte ansvarstagande representater för folket som
ska förmedla sanningar om narkotika och dess negativa inverkningar. Det jag ser är fega
populistiska politiker som står på rad och pissar ut sitt (möjligen) THC-fria urin i havet, Gud
förbjude någon skulle komma med ett medmänskligt och reellt förslag för de problem som drogbruk och missbruk faktiskt kan medföra.

Kjell Espmark är juridikstuderande och gästskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Att jobba med en redaktion av stoners

2011-07-29T09:50:00.000-07:00

Ni har säkert märkt av den lågfrekventa uppdateringen. Well, jag säger som ledarskribenter alltid gör: det är inte mitt fel.

Som redaktör för landets största tidskrift om högkultur måste jag ibland gå in i yrkesrollen, göra mitt jobb, representera.
Tyvärr betyder det att också det värsta en stoner kan utsättas för: vara ute och träffa andra människor.
I vissa kretsar kallas det "nätverka", ett långt iskallt socialt förspel utan sexuell stämning eller möjlighet att alstra en avkomma. I ett urgammalt stamsamhälle hade samma flockbeteende förmodligen straffats kollektivt och förmodligen skulle straffet varit döden. Och det konstaterar jag förstås utan att lägga någon som helst värdering i det.

En vanlig utekväll ser ut så här: jag rullar upp en fet stock hemma -fast jag vet att det kommer göra mig nervös och seg i skallen och folk kommer att titta på mig som om de tänker "är han lite korkad eller varför stirrar han in i väggen bakom mig?", vilket i stormens öga är ett korrekt antagande - varefter jag mer och mer desperat försöker hitta någon som är på min egen nivå, eller är villig att bli det.

Och visst, mitt jobb har sina priviligierade stunder. När jag går på konserter händer det att någon sticker till mig en färdigrullad "Bluntzilla" och eftersom jag blivit mer och mer etablerad i min roll som proffessionell röksugare har jag fått vissa kontakter, till och med "vänner".
Trots att de aldrig skrivit för HÖG TID har många blivit någon slags fast del av redaktionen bara för att de snackar så mycket om alla texter de vill skriva. Nästan alla har kreativa och intressanta jobb. Läkare, hackers, biogenetiska forskare. Alla är kort sagt överkvalificerade för att frilansa för en blogg om ganja och borde klara av den enkla uppgift att skriva en liten text om högkulturens fördelar.

"Jag har haft så många bra ideér, alltså helt sjuka grejer - lovar att fixa det".

" Ja jag kan absolut skriva om de medicinska fördelarna med gräs, mailar!"

"Jag byggde en odling i mitt forskningslaboratorium, jag skulle kunna skriva något om hur jag smugglade ut det"

Men trots alla löften ekar mailboxen lika tomt som orden om kärlek och gemenskap efter varje helg.

Peter Englund är ständig sekreterare för Kulturtidskriften HÖG TID.

Vem rökte ner Roger Rabbit?

2011-07-04T03:14:00.000-07:00

En utmärkelse jag precis hittade på, veckans högkulturarbetare, går ut till en skön sk "enabler" (Vad jag vet finns inget ordentligt svenskt substantiv förutom "inkörsport, och det låter ju för bedrövligt mekaniskt").

En 84-årig gammal tant har lyckats odla stora fasta cannabisplantor på sin tomt, rapporterar metro. Men istället för at gå ut i grannskapet och becknat har gamla Agda (eller vad tanter nu heter i Tyskland), matat sina kaniner med göttigheterna. Det kanske kan verka som ett slöseri med rökelse, men HÖG TID uppskattar all sorts aktivism. Bluntsup!

P. Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

2011-06-20T13:56:00.000-07:00

Månadens Stoner: Kungen

2011-05-30T11:50:00.000-07:00

Så här i slutet av månaden har redaktionen bestämt sig för en ny följetång: Utmärkelsen Månadens Stoner går ut till en person som rökt så mycket gräs att de fått någon typ av genomslag som åstadkommit stor förståelse för alla weedskallar där ute.

Det blev precis känt att Kungen, alltså Carl Gustav den... sextonde eller vad det nu är i ordningen, förnekar anklagelserna om att han skulle hängt på porrklubbar, köpt hoes och dunkat rygg med folk från Stockholms undre värld. Många, t ex författarna av den där boken kallar Kungen för en lögnare. Men, tror ni verkligen att han är en så tjurskallig gubbe? När jag tittar in i hans ögon ser jag ingen hård patriark, utan en liten oförstående pojke som mest tycker om att ha kul och inte förstår varför han inte ska få ha det. Hela tiden.

Kan det inte vara så att han helt enkelt inte minns? Läs bara hur han formulerar sig i Intervjun med TT:

- Tyvärr alltså, det är väl många människor som besöker de här klubbarna, och som inte alltid har möjlighet att hålla reda på vilka som är där och som inte är där.

Det låter som att han försöker dra dig till minnas vad han gjorde för flera år sedan men gräver runt i sin grötiga skalle utan lycka. Det här intrycket av förtvivlad förvirring blir ännu tydligare senare i intervjun:

- Man vet inte vilka miljöer man hamnar i ibland. Jag tänker då på att man är bjuden av en värd som tar en till olika ställen och så vidare. Och att det skulle vara några konstiga och märkliga ställen som ni försöker att påpeka, det har jag ingen som helst känsla av. Det finns ingenting i det här.

Som alla vet kan ett extremt högt bruk av cannabis påverka minnet. Och Kungen är av allt att döma en person med obegränsad tillgång till alla möjliga olagliga instanser. Varför skulle han inte ta för sig av det goda?
”Det har jag ingen som helst känsla av”.
Är det inte alltför uppenbart? Kungen kan inte komma ihåg för att kungen rökt för mycket holk helt enkelt! Eller så vill han inte ens minnas. För en hardcore stoner är oftast weedet det mest centrala i deras liv. Att kungens klubb-besök, lösa kontakter och till och med hans fru hamnat i hjärnans utmarker är inte mer än logiskt så många spliffar han måste ha puffat. Dessutom ligger det i en stoners natur att undvika ansvar. Att Kungens roll som statschef följdriktigt blir "den motvillige monarken" behöver knappast påpekas.

För att ha belyst cannabiskulturen, om en från ett lite negativt håll, tycker HÖG TID att Kungen förtjänat sin titel som Månadens Stoner. Grattis Carl!

P. Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

OMG: Fler ungdomar väljer cannabis före alkohol, enligt DN

2011-05-28T05:32:00.000-07:00

En klassisk fredagkväll för många av Sveriges ungdomar

”Tonåringar väljer droger före alkohol” går att läsa i dagens DN.

Redan i rubriken har tidningen bestämt – på vetenskapligt tvivelaktig basis – att droger och alkohol är olika saker. Alkohol är alltså inte en drog. Det är ungefär lika konstigt som när folk säger ”människor och djur”. HALLÅ, wake up call! Människor ÄR djur. Precis som alkohol är en drog. En sjukt farlig sådan dessutom.

Cannabis däremot... ge mig ett exempel på någon som dött av gräs och jag håller käften. Till dess, lyssna på det här:

I höstas (2010) släpptes en studie i Storbritannien av fd ”Government cheif drug adviser” Professor David Nutt tillsammans med bland annat Dr Les King, också före detta regeringsrådgivare. Han slutade i och med att Dr Nutt sparkades – mycket på grund av sin nyktra (sic) vetenskapligt baserade syn på narkotikapolitik som inte passade in med regeringens moraliska ideologi. Tillsammans med två andra experter har de båda doktorerna/professorerna startat ”The Independent Scientific Committee on Drugs” som har som mål att kika på droger ur en vetenskaplig basis, opåverkad av politiska idéer. De gjorde alltså en studie 2010 på vilka droger som orsaker mest problem för samhället – men också mest problem för användarna.

Alkohol var nummer ett på listan – både över problem för användare och för samhället – steget över heroin.
När det gäller statistik måste man vara försiktig, eftersom de i det här fallet räknat in skador på samhället. Alkohol är en laglig drog, vilket gör att den självklart kommer att vara överrepresenterad tack vare sin enorma spridning. GHB är en också väldigt farlig drog, men hamnar ändå ganska lågt ned på farlighetsskalan. Förmodligen på grund av sin lilla spridning.

Men cannabis, som olikt GHB inte går att överdosera, ligger långt under både kokain, amfetamin och tobak (!).

Alkohol är alltså, sett till alla olika variabler, den farligaste drogen. Cannabis – not so much.

Utifrån de vetenskapliga beläggen skulle jag vilja hävda att faktum att ungdomar nu röker gräs hellre än dricker alkohol är bra nyheter – även om jag personligen inte tycker att man vare sig ska dricka eller röka gräs innan man fyllt 18, eftersom det påverkar hjärnan, gör en sjukt lat och kan förstöra ens möjligheter att bli så bra och smart man kan för resten av livet.

Men jag skulle gärna vilja ha lite mer belägg för socialborgarrådet Anna König Jerlmyrs (M) oro över situationen (DN 28/5-11). Och gärna en lite mer vetenskaplig förklaring av narkotikapreventionssamordnarna i artikeln, som ger "amerikanska tv-serier" skulden för kidsen ökade bruk.

Jag tycker absolut inte en sjundeklassare borde vare sig supa eller knarka. Men ska de välja mellan gräs och alkohol förstår jag inte – ur en vetenskaplig synpunkt - varför gräs skulle vara värre än sprit.

Men (M) kanske sitter på nån info som jag inte vet?

I så fall är ni välkomna att höra av er på e-postadressen till redaktionen.

Tills vidare – ta hand om er! Och glöm inte: ogenomtänkt och onyanserad ideologi har gjort mer skada i historien än lite cannabinoider.

”The study involved 16 criteria, including a drug's affects on users' physical and mental health, social harms including crime, "family adversities" and environmental damage, economic costs and "international damage".”

Kristina Lugn är grävande reporter och redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Kushtina Lugns weedminnen del 2: Devin i Berlin

2011-05-19T10:15:00.000-07:00

Jag älskar Devin the Dude.

Alla straighta tjejer gillar ju en sexig kåt kille, och Devin låter alltid sexig och är alltid superkåt.

Gillar man dessutom weed är han THE MAN.

Alla låtar Devin gjort handlar om att vara 1) kåt 2) hög 3) tjejälskare

Jag älskar Devin. Alla hans låtar är softa och låter som att man åker bil med en fet spliff i handen och en snygg kille vid sin sida som ibland vänder sig emot en och blinkar lite sexig åt en.

Nu tänkte jag berätta lite om när jag såg Devin spela i Berlin för några år sen. Det var i en ganska mörk lokal vid bron mellan Fredrichshain och Kreuzberg, minns inte vad stället pga... stoner brain. Det stod att spelningen skulle börja 19, så vi var där i tid. Vi hade laddat med en massa weed – något vi brukade köpa för ungefär en krona i Hasenhaide-parken där några softa afrikanska immigranter alltid stod i buskarna och sålde. De var bäst – det fanns ett gäng turkiska killar som sålde också, men deras grejer var alltid piss. Vi brukade köpa någon påse och röka en spliff medan vi kollade på Jon Stewart på kvällen innan det var dags att sova.

Vi satt inne på klubben och rullade upp. Vi rökte. Ingen sa något. Vi var inte de enda som rökte. Gräs är tolererat – på gränsen till lagligt – i Berlin. Jag kan inte räkna gångerna jag tänt en spliff på klubben. Ingen har någonsin sagt något. En gång skulle min kille köpa weed och polisen hjälpte honom att få sina €50 tillbaka när killen han köpte av honom lurade honom. Lång historia, men men. Vi rökte i alla fall och tiden gick. Ingen Devin. Vi rullade en till, tände. Rökte. Ingen Devin. Vi rullade, rökte. Igen. Ingen Devin. Efter kanske sju spliffar var klockan typ elva men kan inte säga att jag direkt hade koll på vad klockan var just då.

Så kom han äntligen. FLÖG in på scenen. Jag svär, han svävade verkligen. Tänk er Michael Jacksons måndans + 2 cm över marken och framlänges. Mina ögon måste varit 3 dm stora vid det här lagret, hans ögon var som röda golfbollar. Gissar att den enda som var mer stoned faced än jag på stället var Devin. Vi var helt i synk, på samma planet. Så började han – startade med sin Dre-hit. Jag kunde varenda ord på varenda låt ...ca 1 miljon tuffa killar omkring mig tyckte väl jag var white girl freak men FU.

Jag VAR Devin den natten.

YEAH!!!!!! man känner sig COOL när man är Devin

Såhär såg det ut den kvällen. Devins första gång i Berlin

Devin The Dude - To Tha Xtreme (live @DotClub Berlin, Germany 28/04/09) from Keyza Soze on Vimeo.

Kristina Lugn är redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Green Hornet

2011-05-05T03:40:00.000-07:00

Något många legaliseringsivrare brukar dra fram som ett flaggskepp till argument är det faktum att det inte finns några dokumenterade dödsfall direkt kopplade till konsumtion av cannabis. Inga överdoser. Inget suicide by bong. Inte en enda liten människousling har trillat av pinn för att han tog den sista kakbiten eller hon rullade upp den dära gonattisen. INTE EN ENDA MÄNNISKA HAR DÖTT UNDER DE FLERA TUSEN ÅR VI SKÖRDAT FRUKTERNA (bokstavligt) AV DENNA MAGISKA PLANTA! Säger de. Legaliseringsivrarna. Tyvärr kan inte detsamma sägas för getingarna. Säger jag.

En vår för några år sedan gjorde jag en upptäckt av betydande magnityd. Min främsta prestation inom forskningsfältet biologi. Om det är just forskningsfältet biologi som behandlar insekter och deras drogproblem. Det hela utspelade sig i min lilla studentlägenhet där jag, högst tillfälligt, ersatt mina ängsligt utvalda märkeskläder med nio ståtliga växter sprungna ur fröer som hade genmodifierats och korsbefruktats till optimerad förbannelse och skickats från Amsterdam till en mellanstor stad i södra Sverige med det enda syftet att få mig bäng bortom besinning.
Där stod de alltså. I en garderob på 1m² täckt av ett racerbils-mönstrat sängöverkast, för att hålla det kolsvart om natten, som hölls uppe av ett kubformat sängben med en stor metallklump på toppen. Nio plantor av släktet cannabis sativa solade sig i glansen av 400-wattslampan och fläktades av en ständigt oscillerande 129-kronorsfläkt från Elgiganten. Och på första parkett låg jag, bekvämt bedövad i min soffa, för att bevittna skådespelet som snart spelades upp framför mina lätt rödsprängda ögon.

Fönstret stod numera konstant på glänt i ett fåfängt försök att vädra ut den minst sagt mustiga aromen som uppstår då cannabisplantor slår ut i full blom. Åtgärden lyckades till viss del minska lukten ute i trapphuset vilket skänkte mig ett tillfälligt lugn där jag nu alltså låg och mös då det plötsligt hördes ett välbekant surrande. Sekunden senare flyger den karakteristiska gulsvart-randiga kroppen av en geting förbi mig. Normalt sett hade jag reagerat med att i panik flyga upp skrikandes och med viftande armar men nu låg jag lugnt kvar. Kanske för att jag var allt för stenad för fysiska kroppsyttringar. Kanske för att det hela gick så fort. Eller kanske för att jag såg beslutsamheten i getingens ögon då den fortsatte fullständigt ointresserad förbi mig för att flyga rätt in i garderoben och sätta sig och sutta på den mest majestätiska majan. Fängslad satte jag mig på en pall framför odlingen och iaktog insekten som målmedvetet sög i sig, vad jag bara kan anta, helt omänskliga mängder thc från den kristalltäckta blomman. Det kändes som en hel evighet men i normal tid räknat gissar jag att den rackaren satt där i minst en 10-15 minuter innan den till slut gjorde en ansats för bege sig av.
Jag satt nu på helspänn och min hjärna projicerade olika mardrömsscenarion i en rasande hastighet, vilka samtliga gick ut på att jag blev attackerad av ett Reefer Madness-monster till geting. Just som impulsen att resa på mig och springa till säkerhet höll på att förkropppsligas lyfte getingen från blomman i sakta mak. Därefter spann den, i samma sävliga takt, neråt mot golvet. Tänk ett flygplan som störtar i en tecknad film. Runt, runt i stora cirklar innan den till slut landade ganska odramatiskt på marken där den sedan blev liggandes. Orörlig. Livlös. Jag petade på den med en tandpetare. Ingenting. Jag fyllde en kapsyl med vatten och kastade på den. Fortfarande ingenting. Jag fyllde på kapsylen med mer vatten och hämtade en sockerbit som jag sedan placerade ut runt denne tappre krigare, som var antingen stendöd eller dö stenad. Om han skulle vakna efter detta skulle han defitivt känna av en törst och sötsug av aldrig tidigare skådade proportioner, till och med för en geting.

Men han vaknade aldrig. Ingen av de andra heller. För proceduren skulle komma att upprepas. Otaliga gånger. När jag följande dag kom hem efter ett mentalt uttömmande förmiddagspass på biblioteket fann jag inte mindre än fem döda eller döende getingar i och omkring garderoben. Och dödstalen skulle fortsätta att växa. Getingarna dog som flugor. Dagligen skyndade jag hem för att finna en allt större hög med getinglik som fallit offer för ”dödsdrogen” och bänkade mig framför odlingen för att följa detta grymma, men fascinerande, naturliga urval. Jag fann det hela så fantastiskt att jag bjöd hem några vänner för att dela upplevelsen med mig. Tyvärr ville det sig så att när de anlände och tog plats råkade en av dem sätta sig på det racerbilsmönstrade sängöverkastet som hängde ner från garderoben över soffkanten. Detta fick det tunga sängbenet med metallklumpen på toppen att ramla ner och landa blott en hårsmån från hjässan på den unge mannen som nyss satt sig i godan ro med förhoppningar om att bevittna ett av naturens stora mirakel. Den unge mannen tog inte detta med ro. Han reagerade inte sansat. Han flög upp skrikandes och med viftande armar, anklagade mig för mordförsök och menade att jag hade planerat det hela då jag visste att han alltid satte sig i den hörnan. Gormade om hur mycket skada metallklumpen på toppen av sängbenet kunde göra om det trängde in i hjärnan via fontanellen. Jag bad om ursäkt efter bästa förmåga. Det vill säga när jag kippade efter luft mellan skrattsalvorna som jag ingalunda lyckades kväva. Situationen blev något infekterad och vi fick att lov att skingras, om än tillfälligt, utan att ha sett en endaste bevingad kamikaze-knarkare. Efter all den här dåliga stämningen blev det aldrig riktigt detsamma att observera getingar som knarkade ihjäl sig.

När jag inte längre hade odlingen eller konspiratoriskt lagda vänner att oroa mig för satte jag
mig ned för att forska i mitt favorit-rusmedels dödlighet. Jag hittade då LD50-värdet som
visar hur mycket av en drog som krävs innan hälften av försöksdjuren (råttor oftast) avlider
och alltså används för att testa en substans dödlighet. Vad LD50-värdet för marijuana är på
getingar får jag aldrig veta, men jag kommer då aldrig uppmuntra en insekt att prova på. En
människa däremot, skulle behöva få i sig ett halvt kilo högkvalitativt cannabis på ett bräde.
Något som är praktiskt taget omöjligt. Alltså kan man kanske inte dö av för mycket braj. Men
en fallande fura i fontanellen är en annan femma.

Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Glad 4/20!

2011-04-20T09:57:00.000-07:00

Gästblogg: Johannes Nilsson om att sluta röka Hasch

2011-04-19T07:44:00.000-07:00

Johannes Nilsson skrev en gång i tiden boken Recension, som – precis som namnet antyder – innehöll recensioner av bland annat droger, filmer, utekvällar och, om jag inte minns fel, Kafé Kometen. I efterhand förärades boken epitetet "kult", och är sedan länge slutsåld.
Sedan dess har JN gett ut texter ur fanzinet Smak, skrivit för tidskrifter som Subaltern och Det Grymma Svärdet, samt jobbat deltid som kommentarsfältherre.
I dagarna utkom dock hans andra bok Hövding , en förhistorisk roman som Hög Tid – om vi vore förläggare – hade hisspitchat med meningen "The Road möter Grottbjörnens folk."
Som vän av alternativa marknadsföringskanaler har JN valt att ersätta panelsamtal i Babels sammetssoffa med ett gästinlägg här på Sveriges främsta elektroniska resurs för läskunniga knarkare, där han kan "nå ut till alla stoners."
Varsågoda:

ATT SLUTA RÖKA HASCH

Jag slutar röka hasch just nu. Märk väl; ”slutar”, inte ”har slutat” eller ”ska sluta”.. Det är en pågående process, som tog sin inledning då jag efter en stenad höst som nyskild 34 – åring kände att det ta mig fan fick vara nog. Det fanns en tid till att ligga på soffan med ögonen fulla av blod och huvudet fullt av diffusa tankesprång, och den tiden var 20 – års – åldern, som i vår arbetslösa välfärdskultur fått rangen av tonårens extravarv, fast snäppet bättre, i och med egen lägenhet, rätt att gå på krogen, viss ekonomi, tillgång till fitta och droger och så vidare. En tid att leva, njuta och softa innan pliktens börda läggs på ens axlar framemot de trettio, i mitt fall genom avkomma, i andas fall genom befordran, maxad csn - skuld eller den gammeldags 30 – års – krisens existentiella ångest.

Allt kokar dock ned till det enkla faktumet att en tjugonågonting som med ett stenat flin på läpparna tar dagen som den kommer, plankar på tuben och snattar på butik är en skön livsnjutare, medan en trettionågonting som fortsätter på samma spår är en patetisk luffare. Naturligtvis är det hela en social konstruktion, men sociala konstruktioner är inte att förakta, då dessa är det enda som skiljer oss från djuren.

Den sista spiken slogs emellertid i kistan när min sambo kom in på rummet strax efter jag klippt en svart, kletig hövding med Macen i handen och käften full av skrävel: ”Kolla in det här! Fick 115 poäng!”. Det jag skulle kolla in var mensas iq – test på nätet, och jag är inte den som bangar en sådan utmaning, i synnerhet som min sambo är thaiboxare medan jag själv försöker vara någon slags författare. En råstenad kvart senare sitter jag där och stirrar på min intelligenskvot: cirka 80. Jag är nere med de 15 % av befolkningen som har lagstadgad rätt till personlig assistans. Där och då fattade jag mitt beslut.

Inledningsvis var det hela riktigt enkelt gjort, min tröttnad på drogen var fullständigt genuin. Efter en höst i mental dimma var det en lättnad att kunna läsa en bok, följa intrigen i en film, delta i samtal utan större missförstånd, för att inte tala om de rent kroppsliga effekterna: starkare, friskare, piggare, sundare. Adjöss till skrovlig hals, konstant förkylning, knastrande huvud, domnande lemmar och flimmer i blick. Välkommen fjäderlätta steg, rena djupa andetag och allmän hurt av rent norska proportioner. Är det så här bra den vanliga människan faktiskt mår till vardags? Vafan har de att gnälla om egentligen?

De första tre månaderna rullar kort sagt på i ett kärnfriskt livsrus. Men när mitt senaste ligg efter en rejäl och svettig omgång plockar fram en spliff känns principer med ens jävligt gay, på ett dåligt sätt. Och det följande knullet blir mycket riktigt fantastiskt: ska det vara eufori, förändrad tidsuppfattning, försämring av korttidsminnet och milda perceptionsförändringar rörande färger, former och ljud så ska det fan knullas också. Efter tömning får jag dock smaka på rusets smutsiga baksida, när jag fullständigt alienerad från min partner försöker hålla fast vid ett skenande tankeflöde. Väl tillfredsställd av min närmast övermänskliga potens somnar partnern, medan jag trakasseras av min hjärna till fyra – fem på morgonen.

Det kännbara straffet väntar dock så fort jag vaknar 9:30. Om en halvtimme ska jag träffa Märta Myrstener och intervjuas för P3 Populär, och min hjärna är omsorgsfullt inpackad i fettvadd. Den tjärsvarta espresson jag drar i mig hjälper självfallet föga, och snart nog är det dags att bita ihop och dra iväg. Nå, ett sista halmstrå har jag att ta tag i; vi ska träffas vid t – banan och sedan vandra ned till ett proletärfik i hökmossen, en promenad på närmare en kvart, vilket kan vara tid nog att spräcka det akvarium mitt huvud vilar i under ett avslappnat samtal kring ditt och datt.

Jag får dock tji som bara fan; det första Märta gör är att köra upp en sr – mick i nyllet på mig, och hela promenaden ned till fiket blir mig ett svettigt fammel efter ord. Väl på fiket, med en kaffe och en baconmacka framför mig, karlar jag dock upp mig och tar tag i situationen genom att vända på hela förhörsbordet: hur fick hon jobbet på P3? Projektanställning? Vilka kräk! Min analys av medieklassen visar sig vara spot on – en bunt desperata stackare som trängs för överlevnaden kring ett stadigt minskande tråg.

Det hela blir mig dock en förödande Pyrrhusseger. När vi återgår till intervjun har jag nämligen karskat till mig till den grad att jag helt tappar kontrollen över mitt svammel. På sin jakt efter schyssta soundbites leder Märta ideligen ned samtalet i JVVF - träske t, ett område där min käft på ren automatik medan mitt huvud är fullt upptaget med att begrunda frågan om det kan vara så att Märta vill ligga med mig: hon snurrar på håret och visar upp halsen, om sådana The Game – tecken nu har någon bäring, och jag skulle för min del inte banga en sekund, hon är sannerligen ett ståtligt exemplar, högbröstad och blond, rena SS – avelsstoet, och jag är ju minst sagt kapabel att få henne att sjunga Wagner, den avgörande frågan är förstås huruvida detta skulle vara till fördel eller nackdel vad det gäller min fortsatta författarbana, att ligga runt i branschen är ju inte särskilt professionellt, om än det i övrigt tycks vara legio, att döma av vad det pratats om på sista tiden.

Med den typen av tankar studsar runt i min bakstenade skalle sätter jag givetvis foten i det ena politiska klaveret efter det andra, vilket såhär efter nykter eftertanke lär vara exakt vad det hon tänkt sig – här ska jag minsann, som en idiot i en dokusåpa, klippas samman till ett drygt jävla rövhål som kan lanseras för folket som Mr Flashback, den politiskt inkorrekte pajasen som får dansa igenom ett radioinslag för att därefter för evigt förvisas till nätets rännsten. Och jag som tänkt ta nya tag, och framställa mig själv som en fullmogen författare, som efter lång eftertanke ger balanserade svar på relevanta frågor, då faderskap och drogfrihet givit anledning till många timmars vuxen reflektion. Istället sitter jag här, som Mohamer Omars och Peter Wahlbecks aborterade avkomma, och bereder mig på ZOG:s kvävande tystnad.

Johannes Nilsson är gästskribent för HÖG TID, illustration av Calle Thörn

Äntligen en högskola värd namnet

2011-04-12T11:33:00.000-07:00

Varför bor vi i det här landet? Är det de iskalla 11 vintermånaderna, nyckelharpans kulturarv eller vårt "natursköna" kalhygge till inland som lockar? Jag vet faktiskt inte varför någon skulle vilja bo i Sverige, men nu ger skola i Portland åtminstone alla en bra anledning att flytta.

Många brukar peka på Sveriges högskola som något vi kan vara stolta över. Att utbildningen är "gratis" och att universiten hör till några av de bättre i världen. Och visst, jag kan hålla med om att det är rätt soft att läsa på högskola. Du får ett litet kapital lånade pengar i fickan varje månad, du kan stanna hemma när som helst, ligga med dina klasskompisar efter de obekväma pubkvällarna och röka hur mycket gräs som helst utan att bli pisstestad. Det finns en tid och en plats för allt, och i Sverige kallas detta något för universitetet.
Men precis som med allt annat håller högskolan på att gå åt helvete. Jag orkar inte gå in på varför eftersom jag är alldeles för stenad just nu. Men vi kan bara konstatera detta innan vi går vidare till alternativet. Nämligen Marijuana State University i Portland.

Jepp, nån gubbe i Portland har startat sin egen HÖGskola. Det är alltså USA, vilket betyder att den inte är "gratis". men det kan ju vara värt besväret. Hoppas att man får en praktikperiod inbakad i terminsavgiften.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Recension: Wiz Khalifa - Rolling Papers

2011-04-02T16:11:00.000-07:00

LÅT 1 WHEN I'M GONE:

KRISITINA: LITE TRÅKIG :(

PE: NÄ DET ÄR OK

LÅT NR 2 - ON MY LEVEL
KRISITINA: FET INTRO!! CHAMPAGNE!!! BALL LÅT MAN KÄNNER SIG COOL! FOLLOW LIKE TWITTER YEAH°!!

PE: JA IN PÅ KLUBBEN SLÅSS OCH BLI FULL SOM FUUUUUUUCK. HAMNA PÅ RÄTT NIVÅ.

KRISITINA: JAG HAR JU SJUNGIT PÅ DEN HELA DAN!! MEN JAG SJÖNG ON MY LAMBO PE SÄGER ATT JAG SJUNGIT FEL HAN SÄGER ”LEVEL”. ÄLSKAR NÄR HAN SJUNGER ATT HAN DRUCKIT CHAMPAGNE OCH SOFTAT PGA DETTA ÄR MITT LIV!!! KAN RELATERA TILL DETTA!!! : D D D

PE: HIGH AS FUCK OCH SLOPPY DRUNK. KAN INTE HANTERAS DETTA SJÄLVFÖRAKT MED NÅN SOM TILLBER SIN PLÅGARE.

LÅT 3 – BLACK AND YELLOW

KRISITINA: NÄNÄNÄNNÄNÄNÄNÄNÄNÄ HAR REDAN HÖRT DENNA LÅTEN!!!

LÅT 4 – ROLL UP

KRISITINA: ÄLSKAR DENNA LÅTEN!!!!!!!!!!!!!! ANTAGLIGEN BÄST PÅ HELA SKIVAN SKULLE JAG SÄGA. ÄLSKAR NÄR HAN SJUNGER I ROLL UP IDAG SÅG JAG EN SKYLT DÄR DET STÅR ”KÖP ROLLUPS” DÅ BÖRJADE JAG SJUNGA PÅ DENNA LÅTEN. SÅ BRA DEN ÄR ”I ROLL UPP I ROLL UPP”. MEN JAG ÄR LITE TRÖTT PÅ DENNA LÅTEN PGA HAR HÖRT DEN XTREMT MÅNGA GGR.......

PE: YEEEEAAAAAAAHHHHHHHHHH........................................ DETTA VAR JU SKÖNT. KAN VARA BÄSTA LÅTEN PÅ SKIVAN JA, MEN DET ÄR LITE SVÅRT ATT VETA OM HAN SJUNGER OM ATT RULLA UPP EN SPLIFF ELLER OM HAN ”DRAR HEM TILL TJEJEN” NÄR HAN SJUNGER ”ROLL UP”???????

KRISITINA: ÄNDÅ LITE TÖNTIGT NÄR HAN RIMMAR... NÅGRA TÖNTIGA. ”MY FRIENDS SAY CAUSE YOU BE MY HOMIE”=GANSKA TÖNGIGT LÅTER DET.

LÅT 5 - HOPES & DREAMS

KRISITINA: NÅN INDIEROCK? LÅTER INDIETRONICA ANNO 2005. KÄNNER IGEN EN SYNT FRÅN … DNTEL/POSTAL SERVICE... IMHO.....INTRESSANT OM DET TRICKLAT NER TILL HIPHOPEN NU?? MKT SOFT SOM I FLOWIG LÅT SOM ATT MAN FLYTER PÅ EN FLOD. SNYGG REFRÄNG!

PE: MÅNGA TJEJER SOM KOMMER BLI KÅTA AV DEN HÄR LÅTEN. DEN HANDLAR JU OM HUR MYCKET ALLA BRÅKAR OM HONOM. .

LÅT 6 – WAKE UP

KRISITINA: POPPIG LÅT? I INTROT. SEN FET – LOVANDE HIT!! MAKING MONEY GET WHITE NEIGHBOURS. FAN FETT RHYME! SEN NÄR HAN SJUNGER EN LINE VID CA 3 MIN – LÅTER SOM EN 80-TALS-POPHIT....

PE: DET ÄR OKEJ

LÅT 7 – THE RACE

PE: JAG GILLAR ATT DEN HÄR HETER THE RACE FÖR MAN ÅKER FRAMÅT. SOM I ETT TÅG. FAST INTE I THE RACE FÖR TÅG KAN JU INTE RACE-A :DDD

KRISITINA: LÅTER EXAKT SOM FÖRRA LÅTEN OCH FÖRRÖFRRA LÅTEN? ÄR DET SAMMA LÅT ELLER??

PE: GÅ TILL NÄSTA LÅT

LÅT 8 – STAR OF THE SHOW

KRISITINA: YEAH....I.....

PE: JAG TYCKER DET LÅTER SOM RÖK, DET HÄR BEATET. SOM ATT HAN TRUMMAR I RÖK.

KRISITINA: PEOPLE GIVE ME CHANEL WJHEN I NEED AN UMBERELLA IANT NO LOVE LOST I BROKE DOWN THE WEED PUT IT IN A BONG TALK ABOUT ME WHEN IM GONE STAY AWAKE FROM THE STONE AND GLORY..SHOWOWOWOWOWO .. WEED ROLLED UP AND ALL MY JELLWELERY BUT SHE CHOSE US U.HU SHE SOBER UP SINCE THE LIMOUASINE SHOWED UP SMOKING WITH YOUR WIFE WAY WE KNOW WAKE UP IN THE MOONLIGHT WHERE DID ALL MY PAPER GO???

PE: YEAH

KRISITINA: STAR OF THE SHOWW!! LÅTER SOM KYLIE?? ALLTSÅ POPLÅTAR!!! DENNIZ POP

PE: JAG HÅLLER MED

KRISITINA: BIG SHOT – ONLY NUMBER ONE – DETTA LÅTER SOM EN ÅTTIOTALSPOP-LÅT IGEN??? TYP OLE-DOLE-DOFF......

PE: MEN DEN BLIR ÄNDÅ LITE SEG? MEN DET ÄR FEATUREKILLEN SOM ÄR LITE TRIZT BARA. NU BL

LÅT 9 – NO SLEEP

KRISITINA: PE TIDENGICK UT! NU KOMMER EN RIKTIG POPLÅT :D LÅTER SOM ATT DEN HÄR SPELAS PÅ EN COLLEGEFEST MED BEER BONG....... DRINKS IS ON ME – JOJO DETTA GILLAR TJEJER MÅNGA TROSER SOM FÅR EN LITEN HÄRLIG FLÄCK HÖHÖ!!!!

PE: EN JÄVLA MASSA SHOTS OCH GRABBAR I KEPS BAK-OCH-FRAM SOM BRÖLAR OCH SPYR.

KRISITINA: DET INNAN REFRÄNGEN LÅTER SOM INTROT TILL EN HIGH SCHOOL-FILM. SOM NÅT AMERIKANSK ROCKBAND

PE: BLINK 182

KRISITINA: PRECIS!!!!! VAD JAG MENAR!! SEN I REFRÄNGEN LÅTER HAN SOM SOULJABOY..... DOCK... LÅTER SOM AVRIL LAVIGNE??

PE: JA MEN TYP. FAST UTAN EN TJEJRÖST

LÅT 10 – GET YOUR S**T

PE: DENNA GITARR LÅTER LITE ENRIQUE EGLIE... NÄÄ OKEJ NU GICK DET TILL SIG UT I NÅN RADIO NEEEJ NU HÖR JAG ATT DET ÄR DEN DÄR BREAKUPLÅTEN. ALLA RAPSKIVOR BRUKAR HA EN SÅN. TYP STICK, JAG KLARAR MIG BLABLA. LIL WAYNE HADE JU COMFORTABLE. Z-RO HAR.--... ALLA SINA LÅTAR?

KRISITINA: NÅ DEN HÄR ÄR DÅLIG. LÅTER SOM EN DÅLIG LÅT PÅ P3. URK SLUTA SJUNGA

PE: FAST JAG GILLAR TEXTEN

KRISITINA: NU BYTER JAG LÅT

PE: JAJA

LÅT 11 – TOP FLOOR

KRISITINA: GILLAR INTRO LITE LÅTER SOM ATT MAN SKA ÅKA HISS

PE: DET GÖR DET!!!!! KUL

KRISITINA: KONSTIGT BARN I BAKGRUNDEN??

PE: JA

LITE FÖR HÖGT MIXAD BARNRÖST?? ALLTSÅ HAR DE INTE RÅD MED MASTRING ELLERÖ..... SOPER......

PE: MEN CHILLA

KRISITINA: NÄ BLIR KNÄPP NU AV DET DÄR BARNET I BAKGRUNDEN GILLAR INTE!! DEN LÅTEN.

PE: OK BYT LÅT DÅ

LÅT 12 – FLY SOLO

KRISITINA: VA FAN ÄR DETTTA???????????? SÄMST??????!!!!!!!!!!!!! LÅTER SOM HAN MEN DEN DÄR LÅTEN OM EN SOFFA?`````?? ASSÅ VAFAN HATE!”!!!!!

PE: NÄ MEN DET HÄR ÄR HELT OKEJ. DET HÄR ÄR SOFT

KRISITINA: ASSÅ VAFAN ”I FLY SOLO” LÅTER JU HELT STÖRT. LÅTER SOM HAN PÅ RADIO!!! SOM ÄR SÅ DÅLIG VAD HETER DEN?

PE: GRANADE?`

KRISITINA: JAAA!!!! FY FAN!!!!!! HATAR DENNA LÅTEN!!!!

PE: NEJ MEN LYSSNA, DET LÅTER J ULITE SO MEN TV-SPEL OCH NÅT GAMMALT ROCKBAND, INTE SOM EN RIKTIG PRODUKTION?

KRISITINA: HAHA JA!!! 0% HIPHOP DETTA. LÅTER SOM MOTSATSEN MOT CHAMPAGNE PATRON OCH BOOTY. LÅTER SOM EN BLANDNING MELLAN FLYING SOLO MED JASON DERULO OCH NÅT BAND SOM MAN HÖR I AMERIKANSKA SÖDERN PÅ ROAD TRIP MED RUTAN NERE OCH DET BLÅSER IN OCH ÄR SOLIGT SÅ MAN BLIR LITE SOLBRÄND PÅ ARMEN.

PE: DOCK SOFT MED DETTA SOLOFLYGANDE.

LÅT 13 – ROOFTOPS

KRISITINA: NU ÄR SKIVAN SLUT TRODDE JAG. MEN DET VAR DEN INTE.

PE: NU VILL JAG KANSKE BYTA LÅT.

KRISITINA: DEN HÄR KUNDE DE TAGIT BORT. OJ VAD KALL DU ÄR OM HÄNDERNA.

PE: MEN INTE OM DENNA?

KRISITINA: JO FAST KANSKE BARA LITE MER. DU ÄR VÄL INTE DÖD?

PE: NEJ NEJ.

KRISITINA: HAHA OK.

KRISITINA: ”I JUST MADE A MILLION GOT ANOTHER MILLION ON MY SCHEDULE” DET ÄR TEXTEN I BLACK AND YELLOW HAN BA * RECYCLE *

PE: GILLAR DOCK REFRÄNGEN MED ATT HAN INTE FICK KOMMA IN I HUSET TIDIGARE OCH NU ÄR HAN PÅ HUSTAKET.

KRISITINA: ÄR DET FORTFARANDE DEN DÄR HISSLÅTEN?

PE: NEJ NEJ, DET VAR JU SKITLÄNGE SEN

LÅT 14 – CAMERAS

PE: …

KRISITINA: ÄR DET INTE SLUT ÄN?

PE: ….

KRISITINA: HAR LYSSNAT PÅ DEN DÄR HISSLÅTEN SKITLÄNGE NU.

PE: DNE HÄR ÄR JU UTE I RYMDEN

KRISITINA: JAAA!

PE: LYSSNA PÅ RYMDSKEPPET. MED NÅN SLAGS ISLANDGITARR?

KRISITINA: DE HAR CLUB I RYMDEN

PE: KAMEROER! LOVE DEM! PAPARAZZI I RYMDEN !!!!!

KRISITINA: NÅNSLAGS SANTANA- GOES – INDIETRONICA-GITARR IBLAND.... SOM EN SLINGA, LÅTER SOM VANLIG GITARR MED EN MASSA REVERB..... MKT INDIE....

PE: NÖRDYYY

KRISITINA: HAN KÄNNS LITE SCHIZO OCH BYTER GENRE MITT I LÅTARNA??

PE: MEN ÄR DET KANSKE INTE BARA PAUSER? INTE GENREBYTEN?

KRISITINA: LÅTER LITE SURFROCK... TÄNK TYP LITE CALIFORNIA DREAMIN FAST MED EN ROCKTWIST. SKÄR LITE I ÖRONEN MED DE HÄR HÖGTALARNA PÅ MIN LAPTOP.... KANSKE EN ANING FETARE I VANLIGT LJUD

PE: WORD.

PE: NU ÄR DET SLIUT.

SAMMANFATTNINGSVIS EN BRA PLATTA ATT VARA FRÄST TILL. DET ÄR EN SOFT BLADNING AV POP OCH RAP UTAN ATT RIKTIGT BLI B.O.B OCH SUGA RADIONSTATIONERNAS KUKAR FÖR MYCKET.

KRISITINA: ON MY LEVEL ÄR EN KÅT LÅT!! OM MAN TÄNKER PÅ HELA SKIVAN SÅ KÄNNS HELA SKIVAN LITE SCHIZO IBLAND HAR HAN EN GENRE IBLAND EN ANNAN, IBLAND BYTER HAN MITT I LÅTEN... SOM ATT HAN INTE RIKTIGT VET ÅT VILKET HÅLL HAN VILL. DET FINNS TVÅ SORTERS LÅTER PÅ DEN HÄR SKIVAN: KNAPPT HÄLFTEN LÅTER SOM OLE-DOLE-DOFF OCH ANDRA HALVAN ÄR HISSLÅTEN.

PE: MEN VAD HAR DET ATT GÖRA MED HUR DET ÄR ATT VARA HIGH WHEN LISTENING ON THIS?

KRISITINA: DEN VAR BRA ATT VARA HÖG TILL!! UTOM BLACK AND YELLOW FICK ONT I HUVET AV DEN ; AJ AJ AJ VARNING!!! ROLL UP ÄR SÅ BRAAAAAAAA FAST ÄR REDAN LITE TRÖTT PÅ DEN : (

PE: FATTAR FORTFARANDE INTE OM HAN SNACKAR OM ATT RULLA UPP EN SPLIFF ELLER OM HAN SKA ”DRA TILL TJEJEN” NÄR HAN SÄGER ROLL UPP?

KRISITINA: HAN SNACKAR KANSKE OM ATT VARA OTROGEN?

PE: JAJA VI SKA JU INTE DISKUTERA LÅTARNA EN OCH EN IGEN, DET HÄR SKULLE JU VARA EN SAMMANFATTNING.

KRISITINA: DEN VAR BRA SAMMANFATTAR JAG. BÅDE ATT VARA HÖG OCH VANLIG MEN KANSKE ATT MAN KÄNNER SIG LITE HÖG NÄR MAN LYSSNAR PÅ DEN NÄR MAN ÄR VANLIG? FÖR DET LÅTER LIKSOM SOM RÖK OCH SOM NÄR MAN BLÅSER UT RÖK OCH DET ÄR HELT GÖTT..

PE: JAA MYZ.

Hela skivan finns att lyssna på här.

Kristina Lugn är redaktör och Peter Englund är ständig sekreterare för Kulturtidskriften HÖG TID

Ny följetång: Kristina Lugn skriver dikter

2011-04-01T05:14:00.000-07:00

Vår residentpoet Kristina Lugn har lovat att börja skriva dikter för oss. Så utan större omsvep presenterar vi här del 1:

Kristina Lugn är redaktör för HÖG TID

Ju mer Marijuana du röker, desto mindre cancer får du- säger läkare.

2011-03-31T15:06:00.000-07:00

Recension: Hawaiian Snow – Bra skit

2011-03-27T05:53:00.000-07:00

Ett passande namn för detta dunderweed. Gräset gav en känsla av värme från Hawaii och en långsam smältande benga som snön. HÖG TID har luktat, rullat och rökt den Hawaiianska snön.

Helt ärligt var jag redan såld när jag fick höra namnet på gräset. Hawaiian Snow, lät lovande från alla perspektiv. Värmen fyllde mig, snön föll på mig och rökat gjorde upp och ner med mig. Det var en av de få gångerna jag har varit villig att betala ett överpris för en påse gräs, men efter att jag hade fått se budden och känt doften så var det nästintill omöjligt att lägga ner skiten.

Den kristalltäckta manteln som gräset värmt sig under ger bara ett litet intryck av hur potent gräset är (bilden talar nästan för sig själv). Doften som slår en när påsen öppnas får mig att vilja byta ut alla mina kroppsliga vätskor med oljan som finns i denna blomma.

Med papper och penna framför mig tänkte jag utföra mitt första weedtest. Det kändes skitkul, jag var excited, rullade mig en riktigt fin jolle.
Oj vilken stark, fin och smooth rök. Visst får den mig att hosta, men på det där bra sättet. Sedan sitter jag bara och stirrar in i en vägg och lyssnar på konversationen som mina vänner har, jag har helt glömt bort att jag håller på att anteckna för min recension.

Utan att överdriva, Hawaiian Snow blev mer än bara en ny strain för mig, utan vi har skapat en livslång vänskap. Varje gång jag kommer att stöta på HS i framtiden, kommer det kännas som att få återträffa en gammal god vän.

Fan vad jag älskar gräs.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Weed och träning

2011-03-24T06:55:00.000-07:00

Det började för ett par veckor sedan när jag efter flera ”vita” månader fick tag på weed. Äntligen kunde jag komplettera min kroppsliga ansträngning med dito avslappning.
Gräset var bomben. Dessutom odlat i Sverige och jag kunde sova med samvete rent som ett nyfött barn, lycklig över att mina pengar inte finansierat internationella ligors trafficking och annan slaveriverksamhet.

Innan dess hade renheten länge försummats. Åtminstone fysiskt då jag lagt matvanor och god natts sömn åt sidan till förmån för klubbliv, sexliv och TV-serier långt efter läggdags-liv. Ändå hade jag uppehållit ett oerhört ambitiöst och spartanskt träningstempo på ungefär två-tre ”pass” i veckan. Det kanske låter lite, men tack vare en genetiskt gudavälsignad ämnesomsättning hade skiten gett rejäla resultat. Min överkropp blev hård och efter bara ett par veckor började jag likna en utkarvning ur ett stenblock. Om ni tänker er en blandning mellan Gerard Butler i 300 och Tyler Durden i Fight Club så har ni en ungefärlig bild framför er.

Tyvärr blev mitt ansikte lidande. Dels tränade jag boxning, vilket ger många små ”repor” och skavsår i fejset. En slags roulettesituation som antingen kan bli estetiska små ”cuts” eller leda till blomkålsöron.
Huvudproblemet var dock sömnen. Samtidigt som jag byggde upp min kropp bröt jag också ner den när den aldrig fick vila. Och vila är träningens yang till sitt ying.
Världens töntigaste människor, bodybuilders, vet detta. Därför är de flesta arbetslösa eller sjukpensionerade. Annars hade de aldrig orkat.
Hur som helst blev mitt ansikte vitt som ett lakan av sömnbrist och samtidigt som jag slutade raka mig (det gjorde jag mest av lathet) började mitt pojkaktiga charmfejs långsamt övergå till looken hockeygrobian. Jag tänkte till en början att gräsrökning inte skulle vara kompatibelt med mina renlevnadsambitioner. Men kom rätt snabbt på andra tankar.

Och till slut fick jag, efter en jävla massa trams, tag i weed.
Det förändrade allt. Jag började sova bättre, längre och djupare. Min ansikte började lysa som solen och träning blev min nya religion.
Det som händer med kroppen på weed är inte bara avslappning, utan en slags avdomning av dina ambitioner. Om du får en smart idé tänker du ”imorgon” för att sedan aldrig mer se röken (no pun intended) av tankarna.
Däremot är träning, precis som rökning, lätt att engagera sig i. Det kräver ingen egentlig tankekraft utan fungerar som kroppens dammsugare och musklernas hämnd på hjärnan. Med weed blir kombinationen ett regelrätt lavemang på tankeverksamhet. Allt spolas ut tills du är ren.

Efter några dagar av intellektuell hårdbantning hade jag uppnått mitt mål. Jag hade blivit dum, snygg och ständigt groggypåtänd.

Kortfattat det alla tjejer i hela världen önskar sig: James Franco.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Nån jävla dude på bandit radio snackar livet, brudar och lo

2011-03-06T16:50:00.000-08:00

entreprenör 2011

2011-03-06T14:26:00.000-08:00

Saxxat ur ett sms från en snubbe jag köpte från för flera månader sedan:

"Det svajar vindar över gröna buskar kära vänner"
- Göteborgs Stringer Bell

Recension: Magic Flight Launch Box

2011-03-03T05:37:00.001-08:00

Portabel vaporizer som får plats i fickan och kan användas nästan överallt. HÖG TID har testat Magic Flight Launch Box (MFLB) – och kan berätta att den är galen!

Första gången jag såg en vaporizer var hemma hos en vän som hade beställt den från Kina. Vi satte oss runt köksbordet, men istället för den vanliga ceremonin där vi rullar en joint och börjar passa till det traditionella vänster, hade vi en stor jävla apparat liggande framför oss. Den var enorm, men fyfan vilken skön benga man fick.
Det som slog mig mest var den lilla mängden gräs vi behövde packa med jämfört med jointsen.

Jag började drömma om min egna vaporizer, men visste att det var omöjligt med trafiken jag har hemma. Föräldrar och syskon som springer in i rummet, brorsans barn klättrande på väggarna, det skulle vara omöjligt att ha en stor jävla elektrisk ”bong” liggandes i mitten.

MFLB blev min lösning och min nyfunna kärlek. Efter bläddrandes på internet slog konceptet ”Micro Vaporizers” mig helt överraskande. Men de var oftast väldigt dyra, och som student och fattig i allmänt kunde jag aldrig investera i såna lyxartiklar. Men för några månader sen fumla jag över MFLB som kostade $100 med alla nödvändiga tillbehör, till och med batterier.
Jag slog till.

MFLB är i samma storlek som en tändsticksask, är jätteenkel att packa med gräs, går på AAA batteri och den utger väldigt lite weed-doft. Uppvärmningen sker elektroniskt: man trycker in batteriet i boxen, en lampa lyser upp och så fort det blir dimmigt i den lilla luckan kan du börja suga upp röken.

Självklart är detta inte samma sak som de stora och traditionella vaporizerna, denna är ju minst tio gånger mindre. Men MFLB är en riktigt bra lösning för de som behöver en diskret, portabel och effektivt högkulturell lösning.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Röker våra värnpliktiga holk?

2011-03-01T00:57:00.000-08:00

I min ungdoms år, innan jag blivit den snälla kille jag är idag, mönstrade jag för allmän värnplikt. Då tyckte militärerna att jag var så oduglig att jag fick åka hem innan jag ens träffat psykologen. Tur att jag slapp dra någon "vals" för en nyexaminerad stackars studentpsykolog för att bedyra min olämplighet för strid.
Min berättelse hade förmodligen handlat om hur jag adopterats av två snygga konstnärsflator från Monaco, och att min enda manliga förebild under uppväxten varit Schäfern Gunnar som bodde på vår innergård. På Söder i Stockholm.

Det räckte med att säga att jag ofta hade huvudvärk för att gubbarna skulle släppa hem mig igen.
Men, om jag hade kommit in i lumpen hade jag tveklöst skaffat någon på utsidan kapabel fixa weed åt mig.
Vittnen som varit där har berättat sagor om soldatlivet som det mest värdelösa en människa kan använda sin tid till. Det är förstås deppigt att spendera sina dagar ute i skogen och lära sig döda folk i U-länder. Det värsta verkar dock vara att den enda rekreation i denna misär av uppdämt testosteron är att på den lokala pizzerian supa sig djupare ned i Rammstein-stadiet och sedan hatrunka ut drömmarna om att ligga med plutonens enda tjej i en armégrön raggsocka.

Snabbt över till USA, där The Washington Post rapporterar om en skandal med weedrökning på elitskolor för militärer. Där tvingas de glorifierade lumparna puffa syntetisk Marijuana för att inte åka fast på pissprov. Låtsasgräset gör tydligen att de känner sig "höga" när de sitter under lavalampan och försöker övertyga varandra om att "jaaa....nu känner jag nåt dudes". Töntar.

Men frågan är om våra egna lumpare röker särskilt mycket? Och om de ens har regelbundna pisstest? Annars ser jag en helt ny marknad för någon driftig entreprenör med gröna fingrar och modeblinda ögon för camoflage.

P. Englund är ständig sekreterare på HÖG TID

TV11 – den weedade kanalen

2011-02-24T04:55:00.000-08:00

Just nu sitter du förmodligen med ett tunt papper i dina darriga fingrar, redo att belöna dig själv efter en hård dag av lågt leverne.
När du rökt din skit och dukat upp den sedvanliga buffén av onyttigheter från chipshyllan (eller knäckemackor med avocadoskivor, vad fan vet jag) är det dags att välja underhållning.
Ett solklart val är förstås internet, ladda ner en film eller tv-serier via torrent.
Detta är frihet under ansvar i sin renaste form. Något som få gräspundare är särskilt bra på att hantera. Och med tanke på hur stukad du är kan denna frihet bli ett fängelse av ändlöst browsande, fram och tillbaka där din trötta skalle till slut exploderar av att sitta i kulturellt limbo.
För en gång skull borde du testa slå på Tvn. Vänta vänta, stanna kvar. Ja, jag ryggade också tillbaka när jag först hörde talas om det. En stor klump mitt i rummet med någon slags ”kontroll” som opereras med samma smidighet som en joystick från 80-talet. Kan det verkligen vara något? Jo det kan, och ÄR grejen.
Till att börja med finns ett element av rysk roulette när man tittar på TV. Om du slår på ”skärmen” är risken att du hamnar mitt i ett program du varken kan hoppa framåt eller bakåt i. Föreställ dig att det sitter en osynlig DJ som väljer precis hur mycket och vilken musik du ska lyssna på. Föreställ dig den känslan av regession, av att vara ett barn i någon annans händer. Den känslan av maktlöshet är precis vad som gör TV weedat, och framförallt TV11 till den mest weedade kanalen.

TV11 har inte alltid varit en kanal på framkant med två maffiga gräs-stockar som logotyp. De har gjort ett skönhetslyft från gamla TV400, TV4s dumpingground för trash-tv. En metamorfos från ful ankunge till svart svan.
Jag är väl medveten om att TV4 är den ondaste TV-kanalen i världen, efter Fox News, och fram tills alldeles nyss har jag fnyst åt fyrans låtsaskanaler med lallande spökjägare och gamla Jerry Springer-repriser. Men det var innan TV11 äntligen sjösatte sitt flaggskepp Big Brother.
Jag har faktiskt inte sett programmet så jag hörde av mig till en väninna som sett allt och sammanfattade det med följande ström av medvetenhet:

”Fula soper, IQ fiskpinne, glashuset= skådespelare??, kan inte fatta att austin powers e med, låt dig inte luras av trevliga dialekter”.

”det är två med jättekukar därinne nu.
Man fick se när en tvättade sin!
Det va kul”

Poängen? Att även om jag aldrig tänker titta på skiten har det har varit en bra grej för att skapa en tydlig profil åt kanalen. Det vill säga ”dum i huvudet” med stora reklampengar. Pengar ger TV11 en välbehövd statusboost. För det finns faktiskt en gräns för hur sunkig en stenad person vill känna sig framför teven. Även om det i teorin kan verka roligt att sitta och fnissa framför den galna prästen på öppna kanalen är det i praktiken ett självhat som odlas och som i längden ger onödigt dåligt samvete. Den ultimata drog-teven bygger på att lura mig som tittar så att jag tror att jag är smartare än programmet, trots att jag egentligen blir mer och mer efterbliven av att titta på det.
Det kräver viss finkalibrering.

Jag vill därför slå ett slag för programmen som börjar efter midnatt. Det är tamigfan en magisk tid då klockan slår 00.00. Elvan har fattat galoppen genom att schemalägga ”Cheaters” exakt på denna tid.
Weed-andarnas lektimme.

Programmet går ut på att misstänksamma partners anlitar produktionens egna detektiv-team som åker omkring med dolda kameror och filmar otrogna män och kvinnor. Sedan visar programledaren upp video för en gråtande och sviken älskare som med klumpen i halsen säger något i stil med ”I always wished this wasn't true”.
Som av en slump har programledaren i detta ögonblick tajmat bra och vet vad den otrogna grisen/slynan befinner sig och frågar förstås offret om hon/han vill åka dit och konfrontera sitt kommande ex. Detta slutar ofta i utspillda drinkar och tandagnisslan för alla inblandade.
Efter detta brukar ”stygga flickors klubb” börja. Ett hus fullt av tjejer med faderskomplex som slåss för minsta lilla husliga irritation. Vissa kvällar kan man även ha tur och pricka in ”Sexfällan”, som fungerar ungefär som ”Cheaters”, men skillnaden är att detektiverna är utbytta mot lättklädda blondiner som sexchattar med den misstänkte otrogne mannen. Snedvriden sexmoralistisk brottsprovokation att oproblematiskt njuta av medan du sitter i en dimma och glömmer ditt eget namn.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Lil B: Högkulturens nye profet

2011-02-24T01:56:00.000-08:00

De flesta vet att cannabis är hiphopens salt och peppar. Om man inte har några feta rims eller råd att hyra in en video vixen går det alltid att softa i nåt kök och snacka om hur mycket man älskar weed. Nu har det dykt upp en kille som inte vill rappa om weed, utan personifiera känslan av det. Lil B är en skatekille från Kalifornien som har uppfunnit genren "BASED". En sluddrig rapstil som gärna handlar om olika kändisar. Lil B har en inre generator som skapar låtar helt utan självkritik, vilket ju är en bekant känsla för den som rökt grälle en eller två gånger. Hans låtar om kändisar bygger på samma monotona tuggande beat med texten "I'm (insert random kändis), swag, swag" som bas.

Några minnesvärda rader/låtar:

"Hilton, Hilton, Bitch I'm Paris Hilton"

"I'm Bill clinton, fuckin al these women"

"I've got swag like justin Bieber. Bieber, Bieber, Bieber"

"Ellen Degeneres, Ellen Degeneres, Ellen Degeneres"

Och hans magnum opus:

"Bithces suck my dick cus I look like J.K. Rowling"

Förutom kändislåtar gör Lil B också märklig ambientrap (ladda ned skivan "Rain in England") där han pratar till moder jord och flummar loss genom att ge livet sin välsignelse i olika spoken-word utsvävningar. Efter att han skrev låten "Pretty bitch" - där han refererade till sig själv som en pretty bitch - lyckades han dessutom göra alla internetgangstas ängsliga på grabbiga forum runt om i världen.

Lil B kallar sig "The based god". Han är alltså precis den profet du behöver: någon uppe bland molnen med röven fastklistrad i soffan.

The Vice Guide to Everything - MTV Shows

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Nya rön: Din kuk kan bli hög

2011-02-14T02:38:00.000-08:00

New Science har en artikel om nya rapporter som behandlar kombinationen cannabis och sex. Eller som jag brukar kalla det: julaftonsnatt.
Professor Sharon Johnson, som forskat i ämnet vid Missouris universitet, talar om en extremt knapphänt forskning för kvinnor och om eventuella negativa effekter på lång sikt för män. Det vill säga att män kan få sämre orgasmer och uppleva smärta under sex.

Efter år av egna empiriska studier har jag dock märkt att orgasm kombinerat med cannabis är totalt jävla episkt. Men det är ju så med forskning, den finns till för att kunna motbevisas.

Rany Shamloul vid Queens och Cairos Universitet har läst flera nya studier (men verkar ha missat att nämna min).
Utöver en gammal från 80-talet, som visar på nedsatt förmåga till erektion efter för överdrivet weedande, har nya rapporter kommit fram till följande oroliga slutsatser:

What most concerns Shamloul is a study published in 2010 in the journal European Urology. In that study, researchers found receptors for tetrahydrocannabinol (THC), the active ingredient in marijuana, in penis tissue from five male patients and six rhesus monkeys. These receptors were mainly in the smooth muscle of the penis, Shamloul said. Additional lab studies suggest that THC has an inhibitory effect on the muscle.

Vänta lite.....

Så det finns rätt lite forskning, och den som finns menar att muskeln i min kuk också kan bli hög? Marijuana är nu alltså både förstärkande av sex, och fördummande av min humor.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Recension: Silver Haze

2011-02-09T10:51:00.000-08:00

Det är såhär jag gillar att vara hög – avslappnad, ”glidig” (är ett ord jag precis uppfann), fnittrig.
Jag blir ibland skeptisk till att gå ut på säg, en klubb och vara hög. Jag kan få för mig att människor vet om att jag har rökt, vilket är något av en stressfaktor. Imorgon ska jag på klubb men jag tror inte att det kommer bli något problem, för även om jag är stenad så känner jag mig väl orienterad i tid och rum.

När jag fick det (igår) så var det fortfarande nyplockat - en tjock och härlig bud. Den luktade annorlunda, inte som de vanligtvis luktar - mer subtilt. Jag var lite skeptiskt, folk hade hypat det lite för mycket så jag gned den mot en CD-skiva och ingenting. Nu sitter jag här anno femton minuter sen rökt och stormtrivs, det är en härlig gränslös värme som sprider sig i min kropp som får mig att rysa av välbehag. (Alltså, den där sista meningen, shit vad stenad).

Nu sitter jag bara och läser min text om och om igen och försöker skriva så nyktert som möjligt, då jag plötsligt får världens deja vu och slutar omedelbart.

Nä, nu vill jag göra något annat.

Later playas

INFO

H. Engdahl vill göra en formell ursäkt till alla där ute som förväntade en bra recension om ett spännande cannabispreparat. I nyktert tillstånd så inser jag hur jävla pissig den här texten är. Jag hänvisar till Bo's inlägg om kreativitet.

GTA IV

2011-01-31T13:40:00.001-08:00

Cannabis och kreativitet

2011-01-28T06:38:00.000-08:00

Då jag har ett så kallat "kreativt" yrke (märk väl citationstecknen) har det vid ett flertal tillfällen hänt att jag har tagit mig en spliff för att "vidga mina vyer", "låta skaparglädjen flöda" samt "bli ett med min verk". Detta är åtminstone vad jag har inbillat mig själv. I själva verket har jag tagit en spliff av den enkla anledningen att jag har känt för att bli hög, skjuta på mitt arbete, lägga mig på soffan och titta på Community eller någon annan tv-serie som innehåller grälla färger.
Tidigare var detta beteende förknippat med ångest. Inte ångest för att jag åsidosatte mitt arbete till förmån för att bli hög, utan ångest över att jag inte kunde kombinera dessa två sysslor. I dag vet jag bättre.
Nyckelordet i "kreativt arbete" är nämligen inte "kreativt", utan "arbete", alltså någonting man gör mot sin vilja, för en ersättning, och som till råka på allt är tråkigt, påfrestande och sjukligt tidskrävande. Vill man göra ett bra arbete behöver man vara flitig, omdömesgill, envis, klartänkt, samt ytterligare en handfull slumpmässigt valda CV-adjektiv. Att vara lat, omdömeslös och efterbliven är ingen fördel, ens om du ska skriva en bok, rita en tavla, spela in en låt eller göra någonting annat som klent begåvade människor misstar för något slags hobbyverksamhet.
Att ödsla sitt weedrus på arbete är att aktivt motarbeta drogens syfte – avkoppling – och är jämförbart med att dra i sig en lina tjack före läggdags.

Om du fortfarande inte tror mig, låt mig exemplifiera:
För ett par år sedan – jag tror det här utspelar sig en sommardag 2008 – satt jag och mina goda vän hemma i min soffa, drack en bärs och pratade om sådana saker två ynglingar kan tänkas prata om den sortens varma sommardagar då bärsen åker fram redan efter lunch, alltså något i bollparken "shit vad alla tjejer har lite kläder". Att yttra sig på detta sättet leder sällan till någonting bra, då nästa naturliga steg i konversationen lyder "vi borde få ligga mer med dom", vilket väcker frågan "hur?" vilket – och detta är det kritiska momentet – alltför ofta leder till slutsatsen "tjejer gillar killar som gör musik" och sen smack! som ett brev på posten: "Vi gör en feeeet låt!" Men för att göra en fet låt, resonerade vi, måste man naturligtvis ha spliffen, varpå fönstret ställdes på vid gavel och spliffen tändes upp.

Strax därefter lade min vän fram följande teori: låten skulle framföras på en blandning av norska, svenska och danska. På så sätt skulle vi möjliggöra spridning på hela tre ekonomiskt starka marknader. Mina ögon var vid det här laget röda som blod, och jag nickade ivrigt, mest av tacksamhet för att jag själv slapp prata. Låtens namn, fortsatte han, skulle vara "den store sorte", eftersom det betydde "den store svarte" på danska. Detta fann vi båda oerhört genomtänkt och subversivt, även om jag sedan länge glömt bort vad subversivt ens betydde. Den store sorte skulle också vara låtens öppningsrad, som skulle följas av den retoriska frågeställningen "har du vaskat vaginan", med norsk uttal. Att det just var en retorisk fråga var av någon anledning mycket viktigt, och vi diskuterade länge hur vi skulle få det här att framgå i låten, samtidigt som spliffen bytte ägare ännu ett par gånger. Jag insisterade härefter på stämsång, eftersom det var "fint" och min vän gick med på det mot att låtens tredje och sista rad skulle vara "ja det har jag far", som ett slags call and response-utvidgning av frågan "har du vaskat vaginan", som i och med detta helt tappade sin retoriska form, vilket inte rörde oss i ryggen då vi redan förträng att vi överhuvudtaget ens hade haft en sådan diskussion.
Någonstans här high-fivade vi varandra och pratade lite kort om vem som skulle regissera videon och vem – jag är rätt säker på att vi hade åtminstone två starka kandidater – som skulle bli vår manager. Sedan plockade vi fram min dator, öppnade Garageband och skred till verket.

En knapp kvart senare lät det ungefär så här:

Stora sorte by BoRalph

Med "ungefär" menar jag att det lät exakt så, bortsett den obeskrivligt frånstötande lasersynten som kommer in mot slutet. Den lade vi nämligen till efter att ha bakat oss en redig till för att "känna in" vad som saknades i vårt epos, som ju i övrigt var närapå felfritt. Med den sista pusselbiten på plats började vi utveckla en dans som i videon var avsedd att framföras av ett gäng minderåriga öststatsbrudar i paljett-hotpans, och tog oss samtidigt ytterligare ett par bärs. Resten av kvällen ägnade vi åt att springa runt på olika barer och skryta för tjejer om att vi hade gjort en så jävla grym låt så dom kunde inte ens fatta, samt att dricka mer bärs. Ett par timmar efter midnatt slarvade vi bort varandra, men när jag kom hem någon timme senare stod min vän redan utanför tillsammans med två tjejer i den sortens flätade pannband som var på modet sommaren 2008. Han hade också, av någon anledning, lyckats få tag i ett svärd. Tjejerna var hursomhelst mycket intresserade av att lyssna på låten som min vän vid det här laget hade snackat upp till stratosfäriska dimensioner – "den kommer att förändra ditt liv" – och vi gjorde dem sällskap in i lägenheten. Weedet hade nu klingat av, kvar fanns bara stadiet innan bakfyllan, alltså den ärliga delen av berusningen, när man fortfarande minns hur fett det var alldeles nyss, men har nog med sinnesnärvaro för att inse att resten kommer att suga kuk. Vi föreslog att tjejerna skulle sätta sig på sängen, kopplade sedan in datorn till ett par högtalare och ställde oss själva på golvet, redo att a) bjuda på lite himmelska toner med tillhörande dans och b) ligga med varsin pannbandstjej. Tio sekunder in i låten grusades dock dessa drömmar för alltid. Det som tidigare hade låtit som någonting unikt; det bästa av två världar; en blandning mellan Mozart och DJ Assault, lät nu som precis vad det var, nämligen en ångande hög med gödsel.
Från resten av kvällen minns jag bara tre korta fragment. 1: Min vän använder sitt svärd för att jaga tjejerna ur lägenheten. 2: Min vän trycker sitt ansikte mot mitt och skriker, ungefär, "din svekfulla hora!" 3: Min vän har däckat och jag lägger en filt över hans taniga kropp.
När jag vaknade nästa hade han redan gått hem. Vi umgås inte längre med varandra.

Moralen i denna historia uttrycks utan tvekan bäst av Towlie, den älskvärda handduken från South Park:
"I shouldn't get high to come up with ideas. I should come up with ideas, and then reward myself by getting high."

Word, towlie. Word. Med detta sagt ska jag nu bli hÖÖg.

Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Dricka weed

2011-01-27T07:44:00.000-08:00

Ett problem jag har med att röka weed är just själva rökandet. Alltså, missförstå inte nu. Jag "gillar" lukten av gräs tillräckligt mycket för att tolerera det på mina kläder. jag kan till viss del berättiga att doften är så pass ny och "intressant" för oinvigda i min närhet och att jag inte automatiskt stämplas som en pundare endast baserat på min Kush-aftershave.

Den som känner igen lukten av gräs är, som bekant, antingen solidarisk eller snut.
Men denna äckliga inhalerande ovana kan lätt bli en inkörsport till tyngre droger. Och jag snackar självklart om nikotinspetsade cigaretter, denna vidriga lille pinne som får hela kroppen att lukta fågelbur. Att vara ciggrökare är inte bara förknippat med dålig hygien, rökrynkor och fula tänder utan också med ett socialt stigma som gör en rökarlivsstil omöjlig för alla som inte har skinnjackka, är psykopater och/eller heter Ola Rapace.

Drömmen är förstås ett helt luktfritt alternativ. Och det finns ät eller drickbar cannabis för de som är baknings och bartenderintresserade lifestyleodlare, och trixxar ihop sjuka häxbrygder i sina hem.

Vad som saknats länge är ett varumärke, något som nu verkar detta ha blivit verklighet i Kalifornien.
Snygg alkoläskdesign gör den nya marknadsanpassade "Canna-Cola" till en perfekt nytändning för såna som mig, som varken uppskattar rökning eller blasket många refererar till som "läsk".
Tyvärr är distributionen begränsad till vissa stater i USA. Men om ungefär 200 år beräknas drycker som "Canna-cola" säljas under disken på svartklubbar i Sveriges större städer.

P. Englund är HÖG TIDs ständige sekreterare

Till haschets försvar

2011-01-24T05:23:00.001-08:00

Jag var tretton. Johan var några år äldre. Han var en genomsnittlig svensk tonåring: svettiga händer, nervöst leende och ett flertal par kilos övervikt. Ingen brydde sig särskilt mycket om Johan, tills dagen då det framkom att han hade rökt hasch. Efter detta fick han rykte om sig att vara farlig. Tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr, för Johan hade behövt en skjuts i rätt riktning – inte farlig på det tuffa Christian Slater Anno 1992-sättet. Ingen förknippade Johan med skinnjacka och solglasögon, utan med hasch, något som ytterligare förstärktes av att han tilldelades smeknamnet "Hasch-Johan". Det var ett rent ut sagt bedrövligt alias: fonetiskt otympligt och stigmatiserande på samma gång. Hasch-Johan fick inte ligga ett dyft mer än tidigare, vilket innebar att han fortfarande var oskuld året därpå, när jag rökte min första uselt rullade haschspliff i min kompis gamla lekstuga. Jag skröt inte om mina eskapader för någon, ty historien hade lärt mig att Johan begått ett stort misstag – han hade valt fel drog.
Förlåt, fel underkategori av drog.

Gräs är det kära barnet, och som sådant har det många namn: weed, ganja, grönt, grälle, marijuana, mary jane, jazztobak, CB, och så vidare. Hasch, däremot, är vanligtvis bara en sak, nämligen just hasch, svenskans kanske obehagligaste ord. Varje karg frasering tar en ett steg längre ner på den sociala stegen, och säger man det snabbt tio gånger står man plötsligt utanför Systembolaget i Hagsätra och gräver efter fimpar i en blomkruka. Röker man hasch drabbas man sannolikt av en haschpsykos. Lyckas man på något mirakulöst sätt undvika detta är man likväl en haschtomte, en haschare eller en haschpundare som förmodligen ägnar alldeles för mycket tid åt att haschrunka. Haschet är det osmakliga styvbarnet som ingen tycker om.
Tänk om Johan åtminstone haft den goda smaken att röka gräs. De hade inte kunnat röra honom. Weed-Johan? Låter som en schysst kille. Ganja-Johan? Han hade fått låna min cykel. Gräs-Johan? Han lär ha en äldre tjej i Amsterdam.
Detta kände jag alltså till som 14-årig färsking: gräs röks av vältränade surfare med solblekt hår och vinnande leenden, samt av de attraktiva tjejer de spelar Xbox med. Gräs röks även av faderliga amerikanska professorer, rappare, Woody Harelsson, alla i Kalifornien och av Diane Keaton, vilket räknas trots att hon enbart gör det för att uthärda sex med Woody Allen. Hasch däremot, röks av Pakistanska handarbetare, hårdrockare, långtidssjukskrivna och människor vars mentala förnamn slutar på bokstaven y. Weed är ett berusningsmedel, hasch är ett problem. Än värre, hasch är knark, och knark är bajs. Det är därför det är brunt.

Mitt första möte med denna gudsförgätna drog gav ingen större mersmak, och jag bestämde mig för att aldrig röka den igen. Jag hade ju ändå vissa ambitioner med mitt liv. Knappt fem år senare introducerades jag dock för gräset, och det var ju naturligtvis någonting heeeelt annat. Alltså, det kommer ju från naturen. Bob Marley röker det, och det är ju inte så att han inte var framgångsrik. Det är ju inte knark, liksom, det är bara en förhöjning av verkligheten. Maten smakar godare. Musiken låter bättre. Alla Judd Apatows komedier blir sevärda. Jo, jag lovar, alla! Så jag fick ett par nummer, ringde ett par samtal i månaden och ägnade drygt 50 procent av min fritid de kommande åren åt att vara hög. Skyhög, rentav. Ibland när jag ringde mina samtal sade den raspiga rösten på andra sidan att det gröna var slut, men att det fanns brunt om jag var intresserad. "Nej tack", sade jag då. "Jag röker inte hasch". Var jag på en fest där spliffen åkte fram var jag noga med att fråga: "är det brunt eller grönt?" och det hände att jag använde variationer av "hasch" som negativt laddade värdeomdömen ("fy fan vad haschigt gjort", "vilket haschansikte", "det var det haschaktigaste jag har hört").

Ju mer jag betedde mig på det här sätter, desto mer uppenbart blev det dock att mina meningsfränder var, om ni ursäktar bruket av ordet "fittor", ena jävla fittor. Varje gång haschet åkte fram var det jag och ett par Oskar Linnros-typer som tackade nej, mellan raderna för att vi skulle hem och röka märkesspliff och lukta på våra egna fisar. Måttet rågades en efterfestkväll när en rakt igenom älskvärd snubbe bjöd på fulhasch under köksfläkten i sin förortstvåa, och jag återigen tvekade med hänvisning till min ekologiska livsfilosofi. Den enda som höll med mig var en 32-årig AD som gillade att röka weed, lyssna på sina limiterade Boards of Canada-vinyler och "röja loss lite i Illustrator". Han tyckte att hasch "kändes jävligt smutsigt på något sätt".

Där och då insåg jag att det fick vara nog. Jag tog ett par dödsföraktande bloss på spliffen och förberedde mig på att vakna upp arbetslös tre dagar senare. Inget sådant hände. Istället upptäckte jag att haschruset var ljuvligt. Lite tyngre rent kroppsligt, men mycket bättre för psyket. Det var som att sugas ner mot marken, bäddas in i bomull och fråntas de delar av den begåvning som i många lägen ändå är totalt överflödig. Sedan den dagen föredrar jag nästan hasch framför weed.
Att drogen fortfarande förknippas med Socialgrupp Sämst beror på att den främst brukas av människor som tycker om att vara höga nästan hela tiden, vilket sällan förknippas med social eller yrkesmässig framgång. Om man bortser från nymoderata ord som utanförskap och indiefavoriter som alienation finns det dock två konkreta exempel på varför kroniskt höga män och kvinnor väljer just hasch: det är billigare och det är svagare.
Visst, drar du till Nepal och trekkar med din friidrottsintresserade flickvän får du garanterat tuggummikletigt superhasch, detsamma gäller i delar av Indien, Pakistan, Afghanistan (vad du nu ska där och göra) och på coffeeshops i Amsterdam där 18-euros "ice"-varianter står överst på menyn. Det urblekta, sönderpressade bilhandlarhasch som når kalla norden däremot – ren jävla smörja. Men! Detta säger jag med kärlek. Svenskt standardhasch är för oss långtida cannabis-brukare vad vitt vin med is är för alkolister: ett mildare, mer skonsamt alternativ. Om jag vill se Role Models med Paul Rudd och han som spelade Stiffler, då vill jag fanimej se den – inte sitta sönderbränd och stirra på väggen två meter ovanför teven samtidigt som jag rids av ångest över hur sällan jag ringer min mamma. Den senare upplevelsen får jag med potent, närodlat 600-spännsgräs, den förra av budgethasch för 80 kronor grammet.
Dessutom: fulhasch är ypperligt att blanda med alkohol. Ge mig ett par järn och en redig spliff molekylärförädlat lifestyleweed och jag står i ett hörn och känner mig som Hagamannen, alternativt hänger ut genom rutan på en svarttaxi och kräks upp tolv cheeseburgare. Ge mig däremot en sketen 0,3:a hasch och ett par bärs och jag når den himmelska höjd som är korrekt avvägd crunk.

Så, sluta vara en cunty piece of cunt. Rök hasch.

- Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Den stora mäktiga KBT-konspirationen

2011-01-24T05:18:00.000-08:00

Redaktionen har tagit en grön månad och blivit inspirerade av vetenskapen psykoterapi. Närmare bestämt kognitiv beteendeterapi, KBT. Tidigare en pigg up-and-comer på psykologrepetoaren, men numera en resident metod för folk som ligger och lipar i terapisoffan. KBT bygger i korthet på att få folk med deppiga hjärnor att konfrontera sina rädslor och på olika sätt arbeta bort trauman och neuroser genom att agera och handla praktiskt. Istället för att ligga och älta sin problem i all oändlighet, som man gjorde förr i tiden, ska psyksjukdomarna KBT:as ut så att det går att "rycka upp sig" igen.

Oavsett vad man tycker om KBT i samband med psykoterapi verkar det öka inom självhjälpskulturen. Denna härliga rörelse där personliga problem alltid är personliga tillkortakommanden. Själv kan jag relatera, då jag alltid sagt att "själv är bäste terapeut".

Men som det ser ut nu är det är min fasta övertygelse att KBT kommer starkt i framtiden. Om fem år kommer alla psykologiska problem behandlas på en akutmottagning där en sköterska kör 10 min KBT på varje patient.
Sköterskan använder alltid samma metafor: "du kör en buss med en massa monster som sitter längst bak. Monstren vill åka i en riktning, men det stör inte dig och du kör dit du vill för det är du som sitter vid ratten. Det är du som kör bussen".
Samhället blir således delat i två. En massa knäppisar och en annan massa folk som går omkring och kör mot rött hela tiden för att komma först med sina "bussar".
Slutsats vi kan dra av detta? Jo, det är förstås helt i linje med moderaternas individualism om var och en som sin egen lyckas smed. Alla kör sin egen buss. Den som kör snabbast, och ignorerar sina inre monster bäst, vinner.

Fredrik Reinfeldts favoritmusik?
Just, Da Buzz.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Huset där bara weedet bodde

2011-01-24T04:56:00.001-08:00

WEEDMINNEN
- STORIES FROM LIVET SOM HÖGKULTURELL
DEL 1

Jag hade bara varit i Wien någon dag, min agentur hade fixat en lägenhet till mig men det var tråkig ful, dyr, allmänt mer ”why” än mitt Motto som på den tiden lydde: ”WHY THE F*** NOT???”.
Jag gled runt i den där klänningen jag hade på mig hela den sommaren, jag brukade tvätta den i handfatet, den va brun med vita blommor – fy fan va den luktade efter en sommar utan tvättmaskin och 35+ grader, nota bene. Senare skulle den sommaren kallas en av de varmaste i historien – det måste varit 2006, jag var 21 och hade inte haft en fast bostad på flera år, minns ej mkt från denna tid.

Nåväl, befann mig alltså i WIEN, the home of arty farts som Mozart, Jelinek och H***er. Det var någon slags festival i stan, en sån där festival som städer har på sommaren där några riktigt dåliga band varvas med några s_u_g_i_g_a_.
Jag gick till festivalen, ensam ofc, kände ingen i stan – det var hela tiden så det året, alltid ensam: alltid ny i stan, alltid den konstiga tjejen som gick runt ensam, gick på konserten ensam, satt på tuben ensam, gick på klubb ensam, stod i timmar och glodde på tavlor på museum ensam.
:(
Jag vet inte om jag frågade någon men jag tror det, jag babblade med några österrikare om en t-shirt, jag kommer inte ihåg vad den föreställde längre men något med Gilmore Girls och då passa jag på att fråga om han hade något. VET NI VAR JAG KAN KÖPA-
Österrikaren med Gilmore Girls-tröjan såg på mig förvånat, sa kanske.... Han skulle presentera mig för en kompiz. Sen övade vi oss på att härma formen på pretzlar med armarna – jag var bäst för jag vägde kanske 3 kg och mina armar var lite solbrända, såg ut som halvfärdiga pretzlar när jag krånglade ihop dem.
Så kom en dude, typ 25, minns inte exakt hur det gick till men jag vet att jag sa något som de tyckte de var konstigt, och att han tyckte det var konstigt men jag förstod inte varför, kanske var de inte vana vid ensamma tjejer i nån blommig klänning som frågade var hon kunde köpa gräs. Jag började babbla med duden, han var ca dvärg och vägde ca 1,5kg. Han hade ett litet tunt skägg så man kunde ana att han gillade dataspel.
Han gillade dataspel!!!
Han hade börjat röka gräs när han fick problem med magen. Han pratade inte så bra engelska och jag hade läst franska i skolan så det tog ett tag men till slut fattade jag vad ”darm” betydde, han hade alltså haft någon issue med tarmarna och legat på sjukhus och sånt. Sen började han röka weed och så blev allt fine and dandy, iaf när han rökte. Han rökte på en supertunn spliff och jag rökte lite också fast man nog inte fick.
;)

Darmkillen berättade att han odlade gräs, men inte hemma, nä han hade en helt egen lägenhet som han hade där han bara odlade gräs.
Jag undrade om ingen bodde där och han sa att nä där bodde bara gräset. Jag frågade om jag kunde få bo där, jag behövde någonstans att bo. Han trodde att jag skojade men nä det gjorde jag inte.
Han sa kanske, du kan få bo hos mig så länge om du vill så kan jag visa dig lägenheten imorgon. Jag ryckte på axlarna och så okej. Det var ganska uppenbart att han inte tänkte våldta mig eftersom jag var ca 2 meter längre än honom och dubbelt så tung.
Han sa att det nog var lite varmt att sova där weedet bodde, men jag envisades för jag tänkte att det lät som en kul idé att bo med weed så han ba jaja.
Dagen efter gick vi till lägenheten där weeden bodde. Det var en trea, högt i tak och sekelskiftesstil. Det fanns hall, toalett, vardagsrum och så WEEEEED. Hela väggarna i sovrummet var fulla av hyllor, lampor, WEEEED. Jag ba wow. Men han hade rätt weedet var tyst men lamporna och maskinerna och allt var HÖGLJUTT.
Grannarna hälsade på honom i dörren, han kom ju in där varje dag så de antog att han bodde där precis som alla andra normala människor men han var inte en normal människa han var en BROTTSLING som ba vattnade sina små friendz varje dag. Lägenheten låg i ett vanligt residential area, bara några kvarter och kanske 2 minuters gångavstånd från hans egna lägenhet, som var ovanpå hans föräldrars lägenhet.
Jag fattade aldrig riktigt om hans föräldrar visste vad han höll på med men jag tror inte det, eller de ville kanske inte.
Varje dag eller jag menar ca varje minut rökte han en spliff, han rullade så tunna att man nästan inte kunde se dem, slickade på papparet och rullade baklänges och drog bort pappersremsor så till slut var det nästan inget papper alls man rökte, bara plain ol' goodness.

Jag flyttade in mitt pick och pack dvs min resväska.
Varje morgon tjatade jag och så fick jag några fina spliffar han rullat. Jag stoppade dem i ett ciggpaket och sen rökte jag dem, jag märkte rätt snart att ingen brydde sig så ibland rökte jag dem på stan.
Jag minns inte så mycket från den här tiden, månaden eller vad det nu var men jag minns att jag sov mycket, skrev väl lite och läste Elfriede Jelinek fast jag minns att jag hatade den engelska översättningen för it.made.no.sense.
Darmkillen som jag inte tänker säga namnet på nu pga *pricacy settings set high* men han hette samma sak som min farfar, lol. Han sov alltid naken sen gjorde han typ yoga på en boll på morgonen.
Varje kväll klockan 19 spelade han WOW med sina vänner i 2 till 3 timmar, nån av dem svek ibland det var för han var en svikare och hade skaffat Tjej. Darmkillen tyckte inte det var så viktigt att vinna han satt bara där med benen i kors i sin spinkiga yogikropp och rökte nån fet med askkoppet bredvid tangentbordet och gapade lite i headsetet som var ca lika stort som hans kropp. ”Det är bara för att hänga med kompisarna” sa han, blossa lite och log lite gulligt.

Jag sov i en säng bredvid honom men han försökte aldrig våldta mig.
Vetefan va han tänkte på men om jag känner killar rätt, och det gör jag ju, måste han tänkt på att kn nån gång – han hade ändå Sjukdomen [straight man, reds. anm.] men mest var han nog ganska assexuell pga hans ständiga magproblem, varje dag hade han så ont att han knappt kunde äta, dvs innan han hann röka och sen när han väl rökt var han inte hungrig längre.
Han var utbildad elektriker typ eller ingenjör och hans föräldrar kanske inte direkt var överlyckliga att hans officiella företag sålde utrustning för att odla sitt eget gräs. Det var inte olagligt att sälja och han gjorde det över internet, han verkar ha haft det ganska bra ställt. Vi brukade chilla på hans inglasade balkong och röka fet, typ. Det var alltid sol och varmt för det var juli och jag var 21.
Ibland kom det förbi lite dudes, jag försökte prata med dem men de var inte så bra på engelska. En av dem lärde mig knepet att trycka med fingret jättehårt på området mellan tummen och pekfingret när man hade ont i huvet, jag fick alltid ont i huvet när det skulle bli storm och det var ofta storm den sommaren. Them Dudes gick alltid ifrån Darmkillen med en big ol' bag o'fun, om man säger.
Jag minns inte riktigt vad som hände, jag vet att jag bodde där rätt länge och sen slutade jag bo där, jag minns nästan inte alls men jag minns att jag sov rätt mycket den sommaren och ja, det var väl typ det sen åkte jag någon annanstans men jag flyttade aldrig in i den andra lägenheten för där fick bara weeden bo.

-Kristina Lugn är redaktör på HÖG TID

RECENSION: Att handla droger i Göteborg

2011-01-24T04:42:00.000-08:00

GÖTEBORG. Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade nyår kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och en god vän hade andra planer. Min vän, vi kan kalla honom Peter, hade genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det.
Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
Kranen ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be choosers, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Peter ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OK.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets.
Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden. Mörkret blir bara djupare i samma takt som galenskapen. Busschaffören är vår ledsagare och han spelar Vangelis soundtrack från Blade Runner högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Peter skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

H. Engdahl gör obetald praktik på HÖG TID och underhåller redaktionens twitterkonto.

Låt inte första gången förstöra allt

2011-01-24T04:27:00.000-08:00

Vi har alla varit där. Men nu handlar det om dig.
Du var lite blöt bakom öronen och hade blåglansiga ögon. Full på endast alkohol. Förmodligen på en fest som var lite för tråkig.
Någon dyker upp, förmodligen en kille, med en spliff i handen. Och han frågar dig om du vill ha.

Du har druckit så mycket att du skelar nästan av spriten. Och du har ju inte fått hångla för det, så varför skulle du inte prova? Egentligen?
En kvart senare har du kräkts fem gånger och minns inte hur man kissar. Du är vit som ett lakan i ansiktet och hatar dig själv. Någonting triggade den här reaktionen.
Du mådde ju så bra lille vän, vad var det som hände?

Kanske blandningen av kemikalier tvingade kroppen att lära dig veta hut. Men om jag får säga vad jag tror så har du din egen hjärna att skylla. Ja, precis den fettbaserade klump du annars tar för givet.
Mångas första rökupplevelse ser likadan ut. En skrajsen, lite tvekande hand som ovant tummar på den handrullade jointen. Alla muskler verkar för att få dig att framstå som den som varit med förr. Och i huvudet som tillhör din darrande hand rör sig fåniga tankar. "Tänk om jag får en haschpsykos?" eller "Tänk om jag börjar må jättedåligt". Ett malande "tänk om" i all oändlighet.
Inte så konstigt att fyllan bli snedknullad. Samtidigt som du programmerar dig för krishantering uppmuntrar rökningsruset hjärnan att sluta planera och oroa sig för saker.
När du röker är du drogens bitch, och måste lära dig uppskatta ett visst mått av underkastelse. Du har fått en ram att arbeta inom som på många sätt är bredare än den du har till vardags, och på ett par sätt är ramen snävare. Som i fallet matematiskt tänkande.

Men det handlar inte om att du ska bli kontrollerad. Du ska sluta försöka kontrollera allt själv. Högkultur=Mindfullness.

Som en dålig effekt av den här rädslan, förmodligen underbyggd av någon gammal poliskommisaries gymnasieförläsning, vidgas klyftan mellan helgrökare och helgalkoholister i Sverige. De som gillar att röka gillar det lite för mycket, och de som haft en traumatisk första rökupplevelse gillar det lite för lite. En onödig polarisering eftersom alla egentligen tycker om att bli crunkade.
Låt inte första gången förstöra ett liv av potentiellt härliga upplevelser. Upprepning är lärandet fader, och med honom kommer färdighet i alla sortens slöjd.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Högkultur för höga människor

2011-01-20T15:32:00.001-08:00

Sverige älskar att röka på.
Vårt avlånga har på senare år sneglat mot resten av Europa och försökt anamma en kultur av livsnjuteri. Sverige vill smaka på (och viktigast av allt prata om): surdeg, rött kött, goda viner, cigarrer och fan vet allt som Carl Reinholdzon Belfrage vill suga på.
Det gemensamma för konsumenten är att hon och han ofta kommer från (eller vill låtsas komma från) en övre vit medelklass i storstädernas innerstad. De enda två ståndpunkter som verkar ha bråkat inom den här konnessörskulturen är en svennbananig okunskap och en överlägsen nykonservativ överklass. Där den senare hånar den tidigare med sin savantförmåga att urskilja separata sorter av anusört, som ett bevis på arbetslinjens naturliga urval.
Rekreationsvanorna och kulturen utanför dessa kretsar tenderar dock att se annorlunda ut. Och det är därför det finns forum som flashback, där okunniga och ruskåta ungdomar byter drograpporter och hetsar varandra till alla möjliga idiotsaker.
Vi vuxna har lämnats ensamma, utan ett enda medium som inte diskuterar cannabiskulturen utifrån sina viktigaste beståndsdelar. Vilken film är bäst när du är stenad? Vilken glass är godast? Vilken samlagställning är skönast?
HÖG TID har alltså inga krog eller vinredaktörer, bara stenade redaktörer och högt i tak.
Puff, puff, pass. Vi ses på månen.

P. Englund, ständig sekreterare för HÖG TID

weed weed qweedddd

2011-01-20T13:42:00.000-08:00

LOREM IPSUM WEED WEED