Ju mer Marijuana du röker, desto mindre cancer får du- säger läkare.

Recension: Hawaiian Snow – Bra skit

Ett passande namn för detta dunderweed. Gräset gav en känsla av värme från Hawaii och en långsam smältande benga som snön. HÖG TID har luktat, rullat och rökt den Hawaiianska snön.

Helt ärligt var jag redan såld när jag fick höra namnet på gräset. Hawaiian Snow, lät lovande från alla perspektiv. Värmen fyllde mig, snön föll på mig och rökat gjorde upp och ner med mig. Det var en av de få gångerna jag har varit villig att betala ett överpris för en påse gräs, men efter att jag hade fått se budden och känt doften så var det nästintill omöjligt att lägga ner skiten.

Den kristalltäckta manteln som gräset värmt sig under ger bara ett litet intryck av hur potent gräset är (bilden talar nästan för sig själv). Doften som slår en när påsen öppnas får mig att vilja byta ut alla mina kroppsliga vätskor med oljan som finns i denna blomma.

Med papper och penna framför mig tänkte jag utföra mitt första weedtest. Det kändes skitkul, jag var excited, rullade mig en riktigt fin jolle.
Oj vilken stark, fin och smooth rök. Visst får den mig att hosta, men på det där bra sättet. Sedan sitter jag bara och stirrar in i en vägg och lyssnar på konversationen som mina vänner har, jag har helt glömt bort att jag håller på att anteckna för min recension.

Utan att överdriva, Hawaiian Snow blev mer än bara en ny strain för mig, utan vi har skapat en livslång vänskap. Varje gång jag kommer att stöta på HS i framtiden, kommer det kännas som att få återträffa en gammal god vän.

Fan vad jag älskar gräs.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Weed och träning

Det började för ett par veckor sedan när jag efter flera ”vita” månader fick tag på weed. Äntligen kunde jag komplettera min kroppsliga ansträngning med dito avslappning.
 Gräset var bomben. Dessutom odlat i Sverige och jag kunde sova med samvete rent som ett nyfött barn, lycklig över att mina pengar inte finansierat internationella ligors trafficking och annan slaveriverksamhet.

Innan dess hade renheten länge försummats. Åtminstone fysiskt då jag lagt matvanor och god natts sömn  åt sidan till förmån för klubbliv, sexliv och TV-serier långt efter läggdags-liv. Ändå hade jag uppehållit ett oerhört ambitiöst och spartanskt träningstempo på ungefär två-tre ”pass” i veckan. Det kanske låter lite, men tack vare en genetiskt gudavälsignad ämnesomsättning hade skiten gett rejäla resultat. Min överkropp blev hård och efter bara ett par veckor började jag likna en utkarvning ur ett stenblock. Om ni tänker er en blandning mellan Gerard Butler i 300 och Tyler Durden i Fight Club så har ni en ungefärlig bild framför er.

Tyvärr blev mitt ansikte lidande. Dels tränade jag boxning, vilket ger många små ”repor” och skavsår i fejset. En slags roulettesituation som antingen kan bli estetiska små ”cuts” eller leda till blomkålsöron.
 Huvudproblemet var dock sömnen. Samtidigt som jag byggde upp min kropp bröt jag också ner den när den aldrig fick vila. Och vila är träningens yang till sitt ying.
 Världens töntigaste människor, bodybuilders, vet detta. Därför är de flesta arbetslösa eller sjukpensionerade. Annars hade de aldrig orkat.
 Hur som helst blev mitt ansikte vitt som ett lakan av sömnbrist och samtidigt som jag slutade raka mig (det gjorde jag mest av lathet) började mitt pojkaktiga charmfejs långsamt övergå till looken hockeygrobian. Jag tänkte till en början att gräsrökning inte skulle vara kompatibelt med mina renlevnadsambitioner. Men kom rätt snabbt på andra tankar.

Och till slut fick jag, efter en jävla massa trams, tag i weed.
Det förändrade allt.  Jag började sova bättre, längre och djupare. Min ansikte började lysa som solen och träning blev min nya religion. 
 Det som händer med kroppen på weed är inte bara avslappning, utan en slags avdomning av dina ambitioner. Om du får en smart idé tänker du ”imorgon” för att sedan aldrig mer se röken (no pun intended) av tankarna.
 Däremot är träning, precis som rökning, lätt att engagera sig i. Det kräver ingen egentlig tankekraft utan fungerar som kroppens dammsugare och musklernas hämnd på hjärnan. Med weed blir kombinationen ett regelrätt lavemang på tankeverksamhet. Allt spolas ut tills du är ren.

Efter några dagar av intellektuell hårdbantning hade jag uppnått mitt mål. Jag hade blivit dum, snygg och ständigt groggypåtänd.

 Kortfattat det alla tjejer i hela världen önskar sig: James Franco.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Nån jävla dude på bandit radio snackar livet, brudar och lo

entreprenör 2011

Saxxat ur ett sms från en snubbe jag köpte från för flera månader sedan:

"Det svajar vindar över gröna buskar kära vänner"
- Göteborgs Stringer Bell

Recension: Magic Flight Launch Box

Portabel vaporizer som får plats i fickan och kan användas nästan överallt. HÖG TID har testat Magic Flight Launch Box (MFLB) – och kan berätta att den är galen!

Första gången jag såg en vaporizer var hemma hos en vän som hade beställt den från Kina. Vi satte oss runt köksbordet, men istället för den vanliga ceremonin där vi rullar en joint och börjar passa till det traditionella vänster, hade vi en stor jävla apparat liggande framför oss. Den var enorm, men fyfan vilken skön benga man fick.
Det som slog mig mest var den lilla mängden gräs vi behövde packa med jämfört med jointsen.

Jag började drömma om min egna vaporizer, men visste att det var omöjligt med trafiken jag har hemma. Föräldrar och syskon som springer in i rummet, brorsans barn klättrande på väggarna, det skulle vara omöjligt att ha en stor jävla elektrisk ”bong” liggandes i mitten.

MFLB blev min lösning och min nyfunna kärlek. Efter bläddrandes på internet slog konceptet ”Micro Vaporizers” mig helt överraskande. Men de var oftast väldigt dyra, och som student och fattig i allmänt kunde jag aldrig investera i såna lyxartiklar. Men för några månader sen fumla jag över MFLB som kostade $100 med alla nödvändiga tillbehör, till och med batterier.
Jag slog till.

MFLB är i samma storlek som en tändsticksask, är jätteenkel att packa med gräs, går på AAA batteri och den utger väldigt lite weed-doft. Uppvärmningen sker elektroniskt: man trycker in batteriet i boxen, en lampa lyser upp och så fort det blir dimmigt i den lilla luckan kan du börja suga upp röken.

Självklart är detta inte samma sak som de stora och traditionella vaporizerna, denna är ju minst tio gånger mindre. Men MFLB är en riktigt bra lösning för de som behöver en diskret, portabel och effektivt högkulturell lösning.

Torgny Lindgren är skribent för HÖG TID

Röker våra värnpliktiga holk?

I min ungdoms år, innan jag blivit den snälla kille jag är idag, mönstrade jag för allmän värnplikt. Då tyckte militärerna att jag var så oduglig att jag fick åka hem innan jag ens träffat psykologen. Tur att jag slapp dra någon "vals" för en nyexaminerad stackars studentpsykolog för att bedyra min olämplighet för strid.
Min berättelse hade förmodligen handlat om hur jag adopterats av två snygga konstnärsflator från Monaco, och att min enda manliga förebild under uppväxten varit Schäfern Gunnar som bodde på vår innergård. På Söder i Stockholm.

Det räckte med att säga att jag ofta hade huvudvärk för att gubbarna skulle släppa hem mig igen.
 Men, om jag hade kommit in i lumpen hade jag tveklöst skaffat någon på utsidan kapabel fixa weed åt mig.
Vittnen som varit där har berättat sagor om soldatlivet som det mest värdelösa en människa kan använda sin tid till.  Det är förstås deppigt att spendera sina dagar ute i skogen och lära sig döda folk i U-länder. Det värsta verkar dock vara att den enda rekreation i denna misär av uppdämt testosteron är att på den lokala pizzerian supa sig djupare ned i Rammstein-stadiet och sedan hatrunka ut drömmarna om att ligga med plutonens enda tjej i en armégrön raggsocka.

Snabbt över till USA, där The Washington Post rapporterar om en skandal med weedrökning på elitskolor för militärer. Där tvingas de glorifierade lumparna puffa syntetisk Marijuana för att inte åka fast på pissprov. Låtsasgräset gör tydligen att de känner sig "höga" när de sitter under lavalampan och försöker övertyga varandra om att "jaaa....nu känner jag nåt dudes".  Töntar.

Men frågan är om våra egna lumpare röker särskilt mycket? Och om de ens har regelbundna pisstest? Annars ser jag en helt ny marknad för någon driftig entreprenör med gröna fingrar och modeblinda ögon för camoflage.
 


P. Englund är ständig sekreterare på HÖG TID

TV11 – den weedade kanalen

Just nu sitter du förmodligen med ett tunt papper i dina darriga fingrar, redo att belöna dig själv efter en hård dag av lågt leverne.
När du rökt din skit och dukat upp den sedvanliga buffén av onyttigheter från chipshyllan (eller knäckemackor med avocadoskivor, vad fan vet jag) är det dags att välja underhållning.
Ett solklart val är förstås internet, ladda ner en film eller tv-serier via torrent.
Detta är frihet under ansvar i sin renaste form. Något som få gräspundare är särskilt bra på att hantera. Och med tanke på hur stukad du är kan denna frihet bli ett fängelse av ändlöst browsande, fram och tillbaka där din trötta skalle till slut exploderar av att sitta i kulturellt limbo.
För en gång skull borde du testa slå på Tvn. Vänta vänta, stanna kvar. Ja, jag ryggade också tillbaka när jag först hörde talas om det. En stor klump mitt i rummet med någon slags ”kontroll” som opereras med samma smidighet som en joystick från 80-talet. Kan det verkligen vara något? Jo det kan, och ÄR grejen.
Till att börja med finns ett element av rysk roulette när man tittar på TV. Om du slår på ”skärmen” är risken att du hamnar mitt i ett program du varken kan hoppa framåt eller bakåt i. Föreställ dig att det sitter en osynlig DJ som väljer precis hur mycket och vilken musik du ska lyssna på. Föreställ dig den känslan av regession, av att vara ett barn i någon annans händer. Den känslan av maktlöshet är precis vad som gör TV weedat, och framförallt TV11 till den mest weedade kanalen.

TV11 har inte alltid varit en kanal på framkant med två maffiga gräs-stockar som logotyp. De har gjort ett skönhetslyft från gamla TV400, TV4s dumpingground för trash-tv. En metamorfos från ful ankunge till svart svan.
Jag är väl medveten om att TV4 är den ondaste TV-kanalen i världen, efter Fox News, och fram tills alldeles nyss har jag fnyst åt fyrans låtsaskanaler med lallande spökjägare och gamla Jerry Springer-repriser. Men det var innan TV11 äntligen sjösatte sitt flaggskepp Big Brother.
Jag har faktiskt inte sett programmet så jag hörde av mig till en väninna som sett allt och sammanfattade det med följande ström av medvetenhet:

”Fula soper, IQ fiskpinne, glashuset= skådespelare??, kan inte fatta att austin powers e med, låt dig inte luras av trevliga dialekter”.

”det är två med jättekukar därinne nu.
Man fick se när en tvättade sin!
Det va kul”

Poängen? Att även om jag aldrig tänker titta på skiten har det har varit en bra grej för att skapa en tydlig profil åt kanalen. Det vill säga ”dum i huvudet” med stora reklampengar. Pengar ger TV11 en välbehövd statusboost. För det finns faktiskt en gräns för hur sunkig en stenad person vill känna sig framför teven. Även om det i teorin kan verka roligt att sitta och fnissa framför den galna prästen på öppna kanalen är det i praktiken ett självhat som odlas och som i längden ger onödigt dåligt samvete. Den ultimata drog-teven bygger på att lura mig som tittar så att jag tror att jag är smartare än programmet, trots att jag egentligen blir mer och mer efterbliven av att titta på det.
Det kräver viss finkalibrering.

Jag vill därför slå ett slag för programmen som börjar efter midnatt. Det är tamigfan en magisk tid då klockan slår 00.00. Elvan har fattat galoppen genom att schemalägga ”Cheaters” exakt på denna tid.
 Weed-andarnas lektimme.

Programmet går ut på att misstänksamma partners anlitar produktionens egna detektiv-team som åker omkring med dolda kameror och filmar otrogna män och kvinnor. Sedan visar programledaren upp video för en gråtande och sviken älskare som med klumpen i halsen säger något i stil med ”I always wished this wasn't true”.
Som av en slump har programledaren i detta ögonblick tajmat bra och vet vad den otrogna grisen/slynan befinner sig och frågar förstås offret om hon/han vill åka dit och konfrontera sitt kommande ex. Detta slutar ofta i utspillda drinkar och tandagnisslan för alla inblandade.
Efter detta brukar ”stygga flickors klubb” börja. Ett hus fullt av tjejer med faderskomplex som slåss för minsta lilla husliga irritation. Vissa kvällar kan man även ha tur och pricka in ”Sexfällan”, som fungerar ungefär som ”Cheaters”, men skillnaden är att detektiverna är utbytta mot lättklädda blondiner som sexchattar med den misstänkte otrogne mannen. Snedvriden sexmoralistisk brottsprovokation att oproblematiskt njuta av medan du sitter i en dimma och glömmer ditt eget namn.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Lil B: Högkulturens nye profet

De flesta vet att cannabis är hiphopens salt och peppar.  Om man inte har några feta rims eller råd att hyra in en video vixen går det alltid att softa i nåt kök och snacka om hur mycket man älskar weed. Nu har det dykt upp en kille som inte vill rappa om weed, utan personifiera känslan av det.  Lil B är en skatekille från Kalifornien som har uppfunnit genren "BASED". En sluddrig rapstil som gärna handlar om olika kändisar. Lil B har en inre generator som skapar låtar helt utan självkritik, vilket ju är en bekant känsla för den som rökt grälle en eller två gånger. Hans låtar om kändisar bygger på samma monotona tuggande beat med texten "I'm (insert random kändis), swag, swag" som bas. 

Några minnesvärda rader/låtar:


"Hilton, Hilton, Bitch I'm Paris Hilton"

"I'm Bill clinton, fuckin al these women"

"I've got swag like justin Bieber. Bieber, Bieber, Bieber" 

"Ellen Degeneres, Ellen Degeneres, Ellen Degeneres"

Och hans magnum opus:


"Bithces suck my dick cus I look like J.K. Rowling"
 
 Förutom kändislåtar gör Lil B också märklig ambientrap (ladda ned skivan "Rain in England") där han pratar till moder jord och flummar loss genom att ge livet sin välsignelse i olika spoken-word utsvävningar.  Efter att han skrev låten "Pretty bitch" - där han refererade till sig själv som en pretty bitch - lyckades han dessutom göra alla internetgangstas ängsliga på grabbiga forum runt om i världen.

Lil B kallar sig "The based god".  Han är alltså precis den profet du behöver: någon uppe bland molnen med röven fastklistrad i soffan.

The Vice Guide to Everything - MTV Shows

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Nya rön: Din kuk kan bli hög

New Science har en artikel om nya rapporter som behandlar kombinationen cannabis och sex. Eller som jag brukar kalla det: julaftonsnatt.
Professor Sharon Johnson, som forskat i ämnet vid Missouris universitet, talar om en extremt knapphänt forskning för kvinnor och om eventuella negativa effekter på lång sikt för män. Det vill säga att män kan få sämre orgasmer och uppleva smärta under sex.

Efter år av egna empiriska studier har jag dock märkt att orgasm kombinerat med cannabis är totalt jävla episkt. Men det är ju så med forskning, den finns till för att kunna motbevisas.

Rany Shamloul vid Queens och Cairos Universitet har läst flera nya studier (men verkar ha missat att nämna min).
Utöver en gammal från 80-talet, som visar på nedsatt förmåga till erektion efter för överdrivet weedande, har nya rapporter kommit fram till följande oroliga slutsatser:

What most concerns Shamloul is a study published in 2010 in the journal European Urology. In that study, researchers found receptors for tetrahydrocannabinol (THC), the active ingredient in marijuana, in penis tissue from five male patients and six rhesus monkeys. These receptors were mainly in the smooth muscle of the penis, Shamloul said. Additional lab studies suggest that THC has an inhibitory effect on the muscle.

Vänta lite.....

Så det finns rätt lite forskning, och den som finns menar att muskeln i min kuk också kan bli hög? Marijuana är nu alltså både förstärkande av sex, och fördummande av min humor.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Recension: Silver Haze

Det är såhär jag gillar att vara hög – avslappnad, ”glidig” (är ett ord jag precis uppfann), fnittrig.
Jag blir ibland skeptisk till att gå ut på säg, en klubb och vara hög. Jag kan få för mig att människor vet om att jag har rökt, vilket är något av en stressfaktor. Imorgon ska jag på klubb men jag tror inte att det kommer bli något problem, för även om jag är stenad så känner jag mig väl orienterad i tid och rum.

När jag fick det (igår) så var det fortfarande nyplockat - en tjock och härlig bud. Den luktade annorlunda, inte som de vanligtvis luktar - mer subtilt. Jag var lite skeptiskt, folk hade hypat det lite för mycket så jag gned den mot en CD-skiva och ingenting. Nu sitter jag här anno femton minuter sen rökt och stormtrivs, det är en härlig gränslös värme som sprider sig i min kropp som får mig att rysa av välbehag. (Alltså, den där sista meningen, shit vad stenad).

Nu sitter jag bara och läser min text om och om igen och försöker skriva så nyktert som möjligt, då jag plötsligt får världens deja vu och slutar omedelbart.

Nä, nu vill jag göra något annat.

Later playas


INFO


H. Engdahl vill göra en formell ursäkt till alla där ute som förväntade en bra recension om ett spännande cannabispreparat. I nyktert tillstånd så inser jag hur jävla pissig den här texten är. Jag hänvisar till Bo's inlägg om kreativitet.

GTA IV

Cannabis och kreativitet

Då jag har ett så kallat "kreativt" yrke (märk väl citationstecknen) har det vid ett flertal tillfällen hänt att jag har tagit mig en spliff för att "vidga mina vyer", "låta skaparglädjen flöda" samt "bli ett med min verk". Detta är åtminstone vad jag har inbillat mig själv. I själva verket har jag tagit en spliff av den enkla anledningen att jag har känt för att bli hög, skjuta på mitt arbete, lägga mig på soffan och titta på Community eller någon annan tv-serie som innehåller grälla färger.
Tidigare var detta beteende förknippat med ångest. Inte ångest för att jag åsidosatte mitt arbete till förmån för att bli hög, utan ångest över att jag inte kunde kombinera dessa två sysslor. I dag vet jag bättre.
Nyckelordet i "kreativt arbete" är nämligen inte "kreativt", utan "arbete", alltså någonting man gör mot sin vilja, för en ersättning, och som till råka på allt är tråkigt, påfrestande och sjukligt tidskrävande. Vill man göra ett bra arbete behöver man vara flitig, omdömesgill, envis, klartänkt, samt ytterligare en handfull slumpmässigt valda CV-adjektiv. Att vara lat, omdömeslös och efterbliven är ingen fördel, ens om du ska skriva en bok, rita en tavla, spela in en låt eller göra någonting annat som klent begåvade människor misstar för något slags hobbyverksamhet.
Att ödsla sitt weedrus på arbete är att aktivt motarbeta drogens syfte – avkoppling – och är jämförbart med att dra i sig en lina tjack före läggdags.

Om du fortfarande inte tror mig, låt mig exemplifiera:
För ett par år sedan – jag tror det här utspelar sig en sommardag 2008 – satt jag och mina goda vän hemma i min soffa, drack en bärs och pratade om sådana saker två ynglingar kan tänkas prata om den sortens varma sommardagar då bärsen åker fram redan efter lunch, alltså något i bollparken "shit vad alla tjejer har lite kläder". Att yttra sig på detta sättet leder sällan till någonting bra, då nästa naturliga steg i konversationen lyder "vi borde få ligga mer med dom", vilket väcker frågan "hur?" vilket – och detta är det kritiska momentet – alltför ofta leder till slutsatsen "tjejer gillar killar som gör musik" och sen smack! som ett brev på posten: "Vi gör en feeeet låt!" Men för att göra en fet låt, resonerade vi, måste man naturligtvis ha spliffen, varpå fönstret ställdes på vid gavel och spliffen tändes upp.

Strax därefter lade min vän fram följande teori: låten skulle framföras på en blandning av norska, svenska och danska. På så sätt skulle vi möjliggöra spridning på hela tre ekonomiskt starka marknader. Mina ögon var vid det här laget röda som blod, och jag nickade ivrigt, mest av tacksamhet för att jag själv slapp prata. Låtens namn, fortsatte han, skulle vara "den store sorte", eftersom det betydde "den store svarte" på danska. Detta fann vi båda oerhört genomtänkt och subversivt, även om jag sedan länge glömt bort vad subversivt ens betydde. Den store sorte skulle också vara låtens öppningsrad, som skulle följas av den retoriska frågeställningen "har du vaskat vaginan", med norsk uttal. Att det just var en retorisk fråga var av någon anledning mycket viktigt, och vi diskuterade länge hur vi skulle få det här att framgå i låten, samtidigt som spliffen bytte ägare ännu ett par gånger. Jag insisterade härefter på stämsång, eftersom det var "fint" och min vän gick med på det mot att låtens tredje och sista rad skulle vara "ja det har jag far", som ett slags call and response-utvidgning av frågan "har du vaskat vaginan", som i och med detta helt tappade sin retoriska form, vilket inte rörde oss i ryggen då vi redan förträng att vi överhuvudtaget ens hade haft en sådan diskussion.
Någonstans här high-fivade vi varandra och pratade lite kort om vem som skulle regissera videon och vem – jag är rätt säker på att vi hade åtminstone två starka kandidater – som skulle bli vår manager. Sedan plockade vi fram min dator, öppnade Garageband och skred till verket.

En knapp kvart senare lät det ungefär så här:

Stora sorte by BoRalph

Med "ungefär" menar jag att det lät exakt så, bortsett den obeskrivligt frånstötande lasersynten som kommer in mot slutet. Den lade vi nämligen till efter att ha bakat oss en redig till för att "känna in" vad som saknades i vårt epos, som ju i övrigt var närapå felfritt. Med den sista pusselbiten på plats började vi utveckla en dans som i videon var avsedd att framföras av ett gäng minderåriga öststatsbrudar i paljett-hotpans, och tog oss samtidigt ytterligare ett par bärs. Resten av kvällen ägnade vi åt att springa runt på olika barer och skryta för tjejer om att vi hade gjort en så jävla grym låt så dom kunde inte ens fatta, samt att dricka mer bärs. Ett par timmar efter midnatt slarvade vi bort varandra, men när jag kom hem någon timme senare stod min vän redan utanför tillsammans med två tjejer i den sortens flätade pannband som var på modet sommaren 2008. Han hade också, av någon anledning, lyckats få tag i ett svärd. Tjejerna var hursomhelst mycket intresserade av att lyssna på låten som min vän vid det här laget hade snackat upp till stratosfäriska dimensioner – "den kommer att förändra ditt liv" – och vi gjorde dem sällskap in i lägenheten. Weedet hade nu klingat av, kvar fanns bara stadiet innan bakfyllan, alltså den ärliga delen av berusningen, när man fortfarande minns hur fett det var alldeles nyss, men har nog med sinnesnärvaro för att inse att resten kommer att suga kuk. Vi föreslog att tjejerna skulle sätta sig på sängen, kopplade sedan in datorn till ett par högtalare och ställde oss själva på golvet, redo att a) bjuda på lite himmelska toner med tillhörande dans och b) ligga med varsin pannbandstjej. Tio sekunder in i låten grusades dock dessa drömmar för alltid. Det som tidigare hade låtit som någonting unikt; det bästa av två världar; en blandning mellan Mozart och DJ Assault, lät nu som precis vad det var, nämligen en ångande hög med gödsel.
Från resten av kvällen minns jag bara tre korta fragment. 1: Min vän använder sitt svärd för att jaga tjejerna ur lägenheten. 2: Min vän trycker sitt ansikte mot mitt och skriker, ungefär, "din svekfulla hora!" 3: Min vän har däckat och jag lägger en filt över hans taniga kropp.
När jag vaknade nästa hade han redan gått hem. Vi umgås inte längre med varandra.

Moralen i denna historia uttrycks utan tvekan bäst av Towlie, den älskvärda handduken från South Park:
"I shouldn't get high to come up with ideas. I should come up with ideas, and then reward myself by getting high."

Word, towlie. Word. Med detta sagt ska jag nu bli hÖÖg.

Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Dricka weed

Ett problem jag har med att röka weed är just själva rökandet. Alltså, missförstå inte nu. Jag "gillar" lukten av gräs tillräckligt mycket för att tolerera det på mina kläder. jag kan till viss del berättiga att doften är så pass ny och "intressant" för oinvigda i min närhet och att jag inte automatiskt stämplas som en pundare endast baserat på min Kush-aftershave.

Den som känner igen lukten av gräs är, som bekant, antingen solidarisk eller snut.
Men denna äckliga inhalerande ovana kan lätt bli en inkörsport till tyngre droger. Och jag snackar självklart om nikotinspetsade cigaretter, denna vidriga lille pinne som får hela kroppen att lukta fågelbur. Att vara ciggrökare är inte bara förknippat med dålig hygien, rökrynkor och fula tänder utan också med ett socialt stigma som gör en rökarlivsstil omöjlig för alla som inte har skinnjackka, är psykopater och/eller heter Ola Rapace.

Drömmen är förstås ett helt luktfritt alternativ. Och det finns ät eller drickbar cannabis för de som är baknings och bartenderintresserade lifestyleodlare, och trixxar ihop sjuka häxbrygder i sina hem.

Vad som saknats länge är ett varumärke, något som nu verkar detta ha blivit verklighet i Kalifornien.
Snygg alkoläskdesign gör den nya marknadsanpassade "Canna-Cola" till en perfekt nytändning för såna som mig, som varken uppskattar rökning eller blasket många refererar till som "läsk".
Tyvärr är distributionen begränsad till vissa stater i USA. Men om ungefär 200 år beräknas drycker som "Canna-cola" säljas under disken på svartklubbar i Sveriges större städer.

P. Englund är HÖG TIDs ständige sekreterare

Till haschets försvar

Jag var tretton. Johan var några år äldre. Han var en genomsnittlig svensk tonåring: svettiga händer, nervöst leende och ett flertal par kilos övervikt. Ingen brydde sig särskilt mycket om Johan, tills dagen då det framkom att han hade rökt hasch. Efter detta fick han rykte om sig att vara farlig. Tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr, för Johan hade behövt en skjuts i rätt riktning – inte farlig på det tuffa Christian Slater Anno 1992-sättet. Ingen förknippade Johan med skinnjacka och solglasögon, utan med hasch, något som ytterligare förstärktes av att han tilldelades smeknamnet "Hasch-Johan". Det var ett rent ut sagt bedrövligt alias: fonetiskt otympligt och stigmatiserande på samma gång. Hasch-Johan fick inte ligga ett dyft mer än tidigare, vilket innebar att han fortfarande var oskuld året därpå, när jag rökte min första uselt rullade haschspliff i min kompis gamla lekstuga. Jag skröt inte om mina eskapader för någon, ty historien hade lärt mig att Johan begått ett stort misstag – han hade valt fel drog.
Förlåt, fel underkategori av drog.

Gräs är det kära barnet, och som sådant har det många namn: weed, ganja, grönt, grälle, marijuana, mary jane, jazztobak, CB, och så vidare. Hasch, däremot, är vanligtvis bara en sak, nämligen just hasch, svenskans kanske obehagligaste ord. Varje karg frasering tar en ett steg längre ner på den sociala stegen, och säger man det snabbt tio gånger står man plötsligt utanför Systembolaget i Hagsätra och gräver efter fimpar i en blomkruka. Röker man hasch drabbas man sannolikt av en haschpsykos. Lyckas man på något mirakulöst sätt undvika detta är man likväl en haschtomte, en haschare eller en haschpundare som förmodligen ägnar alldeles för mycket tid åt att haschrunka. Haschet är det osmakliga styvbarnet som ingen tycker om.
Tänk om Johan åtminstone haft den goda smaken att röka gräs. De hade inte kunnat röra honom. Weed-Johan? Låter som en schysst kille. Ganja-Johan? Han hade fått låna min cykel. Gräs-Johan? Han lär ha en äldre tjej i Amsterdam.
 Detta kände jag alltså till som 14-årig färsking: gräs röks av vältränade surfare med solblekt hår och vinnande leenden, samt av de attraktiva tjejer de spelar Xbox med. Gräs röks även av faderliga amerikanska professorer, rappare, Woody Harelsson, alla i Kalifornien och av Diane Keaton, vilket räknas trots att hon enbart gör det för att uthärda sex med Woody Allen. Hasch däremot, röks av Pakistanska handarbetare, hårdrockare, långtidssjukskrivna och människor vars mentala förnamn slutar på bokstaven y. Weed är ett berusningsmedel, hasch är ett problem. Än värre, hasch är knark, och knark är bajs. Det är därför det är brunt.


Mitt första möte med denna gudsförgätna drog gav ingen större mersmak, och jag bestämde mig för att aldrig röka den igen. Jag hade ju ändå vissa ambitioner med mitt liv. Knappt fem år senare introducerades jag dock för gräset, och det var ju naturligtvis någonting heeeelt annat. Alltså, det kommer ju från naturen. Bob Marley röker det, och det är ju inte så att han inte var framgångsrik. Det är ju inte knark, liksom, det är bara en förhöjning av verkligheten. Maten smakar godare. Musiken låter bättre. Alla Judd Apatows komedier blir sevärda. Jo, jag lovar, alla! Så jag fick ett par nummer, ringde ett par samtal i månaden och ägnade drygt 50 procent av min fritid de kommande åren åt att vara hög. Skyhög, rentav. Ibland när jag ringde mina samtal sade den raspiga rösten på andra sidan att det gröna var slut, men att det fanns brunt om jag var intresserad. "Nej tack", sade jag då. "Jag röker inte hasch". Var jag på en fest där spliffen åkte fram var jag noga med att fråga: "är det brunt eller grönt?" och det hände att jag använde variationer av "hasch" som negativt laddade värdeomdömen ("fy fan vad haschigt gjort", "vilket haschansikte", "det var det haschaktigaste jag har hört"). 

Ju mer jag betedde mig på det här sätter, desto mer uppenbart blev det dock att mina meningsfränder var, om ni ursäktar bruket av ordet "fittor", ena jävla fittor. Varje gång haschet åkte fram var det jag och ett par Oskar Linnros-typer som tackade nej, mellan raderna för att vi skulle hem och röka märkesspliff och lukta på våra egna fisar. Måttet rågades en efterfestkväll när en rakt igenom älskvärd snubbe bjöd på fulhasch under köksfläkten i sin förortstvåa, och jag återigen tvekade med hänvisning till min ekologiska livsfilosofi. Den enda som höll med mig var en 32-årig AD som gillade att röka weed, lyssna på sina limiterade Boards of Canada-vinyler och "röja loss lite i Illustrator". Han tyckte att hasch "kändes jävligt smutsigt på något sätt".

Där och då insåg jag att det fick vara nog. Jag tog ett par dödsföraktande bloss på spliffen och förberedde mig på att vakna upp arbetslös tre dagar senare. Inget sådant hände. Istället upptäckte jag att haschruset var ljuvligt. Lite tyngre rent kroppsligt, men mycket bättre för psyket. Det var som att sugas ner mot marken, bäddas in i bomull och fråntas de delar av den begåvning som i många lägen ändå är totalt överflödig. Sedan den dagen föredrar jag nästan hasch framför weed.
Att drogen fortfarande förknippas med Socialgrupp Sämst beror på att den främst brukas av människor som tycker om att vara höga nästan hela tiden, vilket sällan förknippas med social eller yrkesmässig framgång. Om man bortser från nymoderata ord som utanförskap och indiefavoriter som alienation finns det dock två konkreta exempel på varför kroniskt höga män och kvinnor väljer just hasch: det är billigare och det är svagare.
Visst, drar du till Nepal och trekkar med din friidrottsintresserade flickvän får du garanterat tuggummikletigt superhasch, detsamma gäller i delar av Indien, Pakistan, Afghanistan (vad du nu ska där och göra) och på coffeeshops i Amsterdam där 18-euros "ice"-varianter står överst på menyn. Det urblekta, sönderpressade bilhandlarhasch som når kalla norden däremot – ren jävla smörja. Men! Detta säger jag med kärlek. Svenskt standardhasch är för oss långtida cannabis-brukare vad vitt vin med is är för alkolister: ett mildare, mer skonsamt alternativ. Om jag vill se Role Models med Paul Rudd och han som spelade Stiffler, då vill jag fanimej se den – inte sitta sönderbränd och stirra på väggen två meter ovanför teven samtidigt som jag rids av ångest över hur sällan jag ringer min mamma. Den senare upplevelsen får jag med potent, närodlat 600-spännsgräs, den förra av budgethasch för 80 kronor grammet.
Dessutom: fulhasch är ypperligt att blanda med alkohol. Ge mig ett par järn och en redig spliff molekylärförädlat lifestyleweed och jag står i ett hörn och känner mig som Hagamannen, alternativt hänger ut genom rutan på en svarttaxi och kräks upp tolv cheeseburgare. Ge mig däremot en sketen 0,3:a hasch och ett par bärs och jag når den himmelska höjd som är korrekt avvägd crunk.

Så, sluta vara en cunty piece of cunt. Rök hasch.

- Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Den stora mäktiga KBT-konspirationen

Redaktionen har tagit en grön månad och blivit inspirerade av vetenskapen psykoterapi. Närmare bestämt kognitiv beteendeterapi, KBT. Tidigare en pigg up-and-comer på psykologrepetoaren, men numera en resident metod för folk som ligger och lipar i terapisoffan. KBT bygger i korthet på att få folk med deppiga hjärnor att konfrontera sina rädslor och på olika sätt arbeta bort trauman och neuroser genom att agera och handla praktiskt. Istället för att ligga och älta sin problem i all oändlighet, som man gjorde förr i tiden, ska psyksjukdomarna KBT:as ut så att det går att "rycka upp sig" igen. 

Oavsett vad man tycker om KBT i samband med psykoterapi verkar det öka inom självhjälpskulturen. Denna härliga rörelse där personliga problem alltid är personliga tillkortakommanden. Själv kan jag relatera, då jag alltid sagt att "själv är bäste terapeut".

Men som det ser ut nu är det är min fasta övertygelse att KBT kommer starkt i framtiden. Om fem år kommer alla psykologiska problem behandlas på en akutmottagning där en sköterska kör 10 min KBT på varje patient.
Sköterskan använder alltid samma metafor: "du kör en buss med en massa monster som sitter längst bak. Monstren vill åka i en riktning, men det stör inte dig och du kör dit du vill för det är du som sitter vid ratten. Det är du som kör bussen".
Samhället blir således delat i två. En massa knäppisar och en annan massa folk som går omkring och kör mot rött hela tiden för att komma först med sina "bussar".
Slutsats vi kan dra av detta? Jo, det är förstås helt i linje med moderaternas individualism om var och en som sin egen lyckas smed. Alla kör sin egen buss. Den som kör snabbast, och ignorerar sina inre monster bäst, vinner.

Fredrik Reinfeldts favoritmusik?
Just, Da Buzz.

P. Englund  är ständig sekreterare för HÖG TID

Huset där bara weedet bodde

WEEDMINNEN
- STORIES FROM LIVET SOM HÖGKULTURELL
DEL 1

Jag hade bara varit i Wien någon dag, min agentur hade fixat en lägenhet till mig men det var tråkig ful, dyr, allmänt mer ”why” än mitt Motto som på den tiden lydde: ”WHY THE F*** NOT???”.
Jag gled runt i den där klänningen jag hade på mig hela den sommaren, jag brukade tvätta den i handfatet, den va brun med vita blommor – fy fan va den luktade efter en sommar utan tvättmaskin och 35+ grader, nota bene. Senare skulle den sommaren kallas en av de varmaste i historien – det måste varit 2006, jag var 21 och hade inte haft en fast bostad på flera år, minns ej mkt från denna tid.

Nåväl, befann mig alltså i WIEN, the home of arty farts som Mozart, Jelinek och H***er. Det var någon slags festival i stan, en sån där festival som städer har på sommaren där några riktigt dåliga band varvas med några s_u_g_i_g_a_.
Jag gick till festivalen, ensam ofc, kände ingen i stan – det var hela tiden så det året, alltid ensam: alltid ny i stan, alltid den konstiga tjejen som gick runt ensam, gick på konserten ensam, satt på tuben ensam, gick på klubb ensam, stod i timmar och glodde på tavlor på museum ensam.
:(
Jag vet inte om jag frågade någon men jag tror det, jag babblade med några österrikare om en t-shirt, jag kommer inte ihåg vad den föreställde längre men något med Gilmore Girls och då passa jag på att fråga om han hade något. VET NI VAR JAG KAN KÖPA-
Österrikaren med Gilmore Girls-tröjan såg på mig förvånat, sa kanske.... Han skulle presentera mig för en kompiz. Sen övade vi oss på att härma formen på pretzlar med armarna – jag var bäst för jag vägde kanske 3 kg och mina armar var lite solbrända, såg ut som halvfärdiga pretzlar när jag krånglade ihop dem.
Så kom en dude, typ 25, minns inte exakt hur det gick till men jag vet att jag sa något som de tyckte de var konstigt, och att han tyckte det var konstigt men jag förstod inte varför, kanske var de inte vana vid ensamma tjejer i nån blommig klänning som frågade var hon kunde köpa gräs. Jag började babbla med duden, han var ca dvärg och vägde ca 1,5kg. Han hade ett litet tunt skägg så man kunde ana att han gillade dataspel.
Han gillade dataspel!!!
Han hade börjat röka gräs när han fick problem med magen. Han pratade inte så bra engelska och jag hade läst franska i skolan så det tog ett tag men till slut fattade jag vad ”darm” betydde, han hade alltså haft någon issue med tarmarna och legat på sjukhus och sånt. Sen började han röka weed och så blev allt fine and dandy, iaf när han rökte. Han rökte på en supertunn spliff och jag rökte lite också fast man nog inte fick.
;)

Darmkillen berättade att han odlade gräs, men inte hemma, nä han hade en helt egen lägenhet som han hade där han bara odlade gräs.
Jag undrade om ingen bodde där och han sa att nä där bodde bara gräset. Jag frågade om jag kunde få bo där, jag behövde någonstans att bo. Han trodde att jag skojade men nä det gjorde jag inte.
Han sa kanske, du kan få bo hos mig så länge om du vill så kan jag visa dig lägenheten imorgon. Jag ryckte på axlarna och så okej. Det var ganska uppenbart att han inte tänkte våldta mig eftersom jag var ca 2 meter längre än honom och dubbelt så tung.
Han sa att det nog var lite varmt att sova där weedet bodde, men jag envisades för jag tänkte att det lät som en kul idé att bo med weed så han ba jaja.
Dagen efter gick vi till lägenheten där weeden bodde. Det var en trea, högt i tak och sekelskiftesstil. Det fanns hall, toalett, vardagsrum och så WEEEEED. Hela väggarna i sovrummet var fulla av hyllor, lampor, WEEEED. Jag ba wow. Men han hade rätt weedet var tyst men lamporna och maskinerna och allt var HÖGLJUTT.
Grannarna hälsade på honom i dörren, han kom ju in där varje dag så de antog att han bodde där precis som alla andra normala människor men han var inte en normal människa han var en BROTTSLING som ba vattnade sina små friendz varje dag. Lägenheten låg i ett vanligt residential area, bara några kvarter och kanske 2 minuters gångavstånd från hans egna lägenhet, som var ovanpå hans föräldrars lägenhet.
Jag fattade aldrig riktigt om hans föräldrar visste vad han höll på med men jag tror inte det, eller de ville kanske inte.
Varje dag eller jag menar ca varje minut rökte han en spliff, han rullade så tunna att man nästan inte kunde se dem, slickade på papparet och rullade baklänges och drog bort pappersremsor så till slut var det nästan inget papper alls man rökte, bara plain ol' goodness.

Jag flyttade in mitt pick och pack dvs min resväska.
Varje morgon tjatade jag och så fick jag några fina spliffar han rullat. Jag stoppade dem i ett ciggpaket och sen rökte jag dem, jag märkte rätt snart att ingen brydde sig så ibland rökte jag dem på stan.
Jag minns inte så mycket från den här tiden, månaden eller vad det nu var men jag minns att jag sov mycket, skrev väl lite och läste Elfriede Jelinek fast jag minns att jag hatade den engelska översättningen för it.made.no.sense.
Darmkillen som jag inte tänker säga namnet på nu pga *pricacy settings set high* men han hette samma sak som min farfar, lol. Han sov alltid naken sen gjorde han typ yoga på en boll på morgonen.
Varje kväll klockan 19 spelade han WOW med sina vänner i 2 till 3 timmar, nån av dem svek ibland det var för han var en svikare och hade skaffat Tjej. Darmkillen tyckte inte det var så viktigt att vinna han satt bara där med benen i kors i sin spinkiga yogikropp och rökte nån fet med askkoppet bredvid tangentbordet och gapade lite i headsetet som var ca lika stort som hans kropp. ”Det är bara för att hänga med kompisarna” sa han, blossa lite och log lite gulligt.


Jag sov i en säng bredvid honom men han försökte aldrig våldta mig.
Vetefan va han tänkte på men om jag känner killar rätt, och det gör jag ju, måste han tänkt på att kn nån gång – han hade ändå Sjukdomen [straight man, reds. anm.] men mest var han nog ganska assexuell pga hans ständiga magproblem, varje dag hade han så ont att han knappt kunde äta, dvs innan han hann röka och sen när han väl rökt var han inte hungrig längre.
Han var utbildad elektriker typ eller ingenjör och hans föräldrar kanske inte direkt var överlyckliga att hans officiella företag sålde utrustning för att odla sitt eget gräs. Det var inte olagligt att sälja och han gjorde det över internet, han verkar ha haft det ganska bra ställt. Vi brukade chilla på hans inglasade balkong och röka fet, typ. Det var alltid sol och varmt för det var juli och jag var 21.
Ibland kom det förbi lite dudes, jag försökte prata med dem men de var inte så bra på engelska. En av dem lärde mig knepet att trycka med fingret jättehårt på området mellan tummen och pekfingret när man hade ont i huvet, jag fick alltid ont i huvet när det skulle bli storm och det var ofta storm den sommaren. Them Dudes gick alltid ifrån Darmkillen med en big ol' bag o'fun, om man säger.
Jag minns inte riktigt vad som hände, jag vet att jag bodde där rätt länge och sen slutade jag bo där, jag minns nästan inte alls men jag minns att jag sov rätt mycket den sommaren och ja, det var väl typ det sen åkte jag någon annanstans men jag flyttade aldrig in i den andra lägenheten för där fick bara weeden bo.

-Kristina Lugn är redaktör på HÖG TID