Green Hornet

Något många legaliseringsivrare brukar dra fram som ett flaggskepp till argument är det faktum att det inte finns några dokumenterade dödsfall direkt kopplade till konsumtion av cannabis. Inga överdoser. Inget suicide by bong. Inte en enda liten människousling har trillat av pinn för att han tog den sista kakbiten eller hon rullade upp den dära gonattisen. INTE EN ENDA MÄNNISKA HAR DÖTT UNDER DE FLERA TUSEN ÅR VI SKÖRDAT FRUKTERNA (bokstavligt) AV DENNA MAGISKA PLANTA! Säger de. Legaliseringsivrarna. Tyvärr kan inte detsamma sägas för getingarna. Säger jag.

En vår för några år sedan gjorde jag en upptäckt av betydande magnityd. Min främsta prestation inom forskningsfältet biologi. Om det är just forskningsfältet biologi som behandlar insekter och deras drogproblem. Det hela utspelade sig i min lilla studentlägenhet där jag, högst tillfälligt, ersatt mina ängsligt utvalda märkeskläder med nio ståtliga växter sprungna ur fröer som hade genmodifierats och korsbefruktats till optimerad förbannelse och skickats från Amsterdam till en mellanstor stad i södra Sverige med det enda syftet att få mig bäng bortom besinning.
 Där stod de alltså. I en garderob på 1m² täckt av ett racerbils-mönstrat sängöverkast, för att hålla det kolsvart om natten, som hölls uppe av ett kubformat sängben med en stor metallklump på toppen. Nio plantor av släktet cannabis sativa solade sig i glansen av 400-wattslampan och fläktades av en ständigt oscillerande 129-kronorsfläkt från Elgiganten. Och på första parkett låg jag, bekvämt bedövad i min soffa, för att bevittna skådespelet som snart spelades upp framför mina lätt rödsprängda ögon.

 Fönstret stod numera konstant på glänt i ett fåfängt försök att vädra ut den minst sagt mustiga aromen som uppstår då cannabisplantor slår ut i full blom. Åtgärden lyckades till viss del minska lukten ute i trapphuset vilket skänkte mig ett tillfälligt lugn där jag nu alltså låg och mös då det plötsligt hördes ett välbekant surrande. Sekunden senare flyger den karakteristiska gulsvart-randiga kroppen av en geting förbi mig. Normalt sett hade jag reagerat med att i panik flyga upp skrikandes och med viftande armar men nu låg jag lugnt kvar. Kanske för att jag var allt för stenad för fysiska kroppsyttringar. Kanske för att det hela gick så fort. Eller kanske för att jag såg beslutsamheten i getingens ögon då den fortsatte fullständigt ointresserad förbi mig för att flyga rätt in i garderoben och sätta sig och sutta på den mest majestätiska majan. Fängslad satte jag mig på en pall framför odlingen och iaktog insekten som målmedvetet sög i sig, vad jag bara kan anta, helt omänskliga mängder thc från den kristalltäckta blomman. Det kändes som en hel evighet men i normal tid räknat gissar jag att den rackaren satt där i minst en 10-15 minuter innan den till slut gjorde en ansats för bege sig av.
 Jag satt nu på helspänn och min hjärna projicerade olika mardrömsscenarion i en rasande hastighet, vilka samtliga gick ut på att jag blev attackerad av ett Reefer Madness-monster till geting. Just som impulsen att resa på mig och springa till säkerhet höll på att förkropppsligas lyfte getingen från blomman i sakta mak. Därefter spann den, i samma sävliga takt, neråt mot golvet. Tänk ett flygplan som störtar i en tecknad film. Runt, runt i stora cirklar innan den till slut landade ganska odramatiskt på marken där den sedan blev liggandes. Orörlig. Livlös. Jag petade på den med en tandpetare. Ingenting. Jag fyllde en kapsyl med vatten och kastade på den. Fortfarande ingenting. Jag fyllde på kapsylen med mer vatten och hämtade en sockerbit som jag sedan placerade ut runt denne tappre krigare, som var antingen stendöd eller dö stenad. Om han skulle vakna efter detta skulle han defitivt känna av en törst och sötsug av aldrig tidigare skådade proportioner, till och med för en geting.

Men han vaknade aldrig. Ingen av de andra heller. För proceduren skulle komma att upprepas. Otaliga gånger. När jag följande dag kom hem efter ett mentalt uttömmande förmiddagspass på biblioteket fann jag inte mindre än fem döda eller döende getingar i och omkring garderoben. Och dödstalen skulle fortsätta att växa. Getingarna dog som flugor. Dagligen skyndade jag hem för att finna en allt större hög med getinglik som fallit offer för ”dödsdrogen” och bänkade mig framför odlingen för att följa detta grymma, men fascinerande, naturliga urval. Jag fann det hela så fantastiskt att jag bjöd hem några vänner för att dela upplevelsen med mig. Tyvärr ville det sig så att när de anlände och tog plats råkade en av dem sätta sig på det racerbilsmönstrade sängöverkastet som hängde ner från garderoben över soffkanten. Detta fick det tunga sängbenet med metallklumpen på toppen att ramla ner och landa blott en hårsmån från hjässan på den unge mannen som nyss satt sig i godan ro med förhoppningar om att bevittna ett av naturens stora mirakel. Den unge mannen tog inte detta med ro. Han reagerade inte sansat. Han flög upp skrikandes och med viftande armar, anklagade mig för mordförsök och menade att jag hade planerat det hela då jag visste att han alltid satte sig i den hörnan. Gormade om hur mycket skada metallklumpen på toppen av sängbenet kunde göra om det trängde in i hjärnan via fontanellen. Jag bad om ursäkt efter bästa förmåga. Det vill säga när jag kippade efter luft mellan skrattsalvorna som jag ingalunda lyckades kväva. Situationen blev något infekterad och vi fick att lov att skingras, om än tillfälligt, utan att ha sett en endaste bevingad kamikaze-knarkare. Efter all den här dåliga stämningen blev det aldrig riktigt detsamma att observera getingar som knarkade ihjäl sig.

När jag inte längre hade odlingen eller konspiratoriskt lagda vänner att oroa mig för satte jag
mig ned för att forska i mitt favorit-rusmedels dödlighet. Jag hittade då LD50-värdet som
visar hur mycket av en drog som krävs innan hälften av försöksdjuren (råttor oftast) avlider
och alltså används för att testa en substans dödlighet. Vad LD50-värdet för marijuana är på
getingar får jag aldrig veta, men jag kommer då aldrig uppmuntra en insekt att prova på. En
människa däremot, skulle behöva få i sig ett halvt kilo högkvalitativt cannabis på ett bräde.
Något som är praktiskt taget omöjligt. Alltså kan man kanske inte dö av för mycket braj. Men
en fallande fura i fontanellen är en annan femma.



Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID