Sture Allén om "Han som åt kyckling"

-Ha mangiato pollo! Utbrast plötsligt italienskan där vi satt i vår pundarcirkel, redan långt
komna i vår gemensamma verklighetsflykt. Lätt chockad rycktes jag ur det dvalliknande
tillstånd man så lätt finner sig själv i efter att ha inmundigat stora kvantiteter högkvalitativt
holländskt indica och sögs in i det pågående samtalet. (Ska jag vara riktigt ärlig så gjorde jag
ansträngningen att deltaga i konversationen främst för att jag trodde hon sa I-man och jag som
nyligen hade sett den jamaikanska filmen Rockers hade länge väntat på ett läge att få visa upp
mina nyfunna patois-skills eller bara att få droppa repliken ”dem thief I-man bike”.)

-Excuse me, what? Flikade jag in.
-Ha mangiato pollo, upprepade italienskan och pekade på den hästsvansprydde och slokögade
herren med jointen. –He doesn’t pass the joint, he’s bogarting the joint! Förtydligade hon.
-Ah, ok. Well I’m good so he can keep it, svarade jag och glömde fullständigt bort varför jag
undrat.

Följande utspelade sig under mina magiska månader som utbytesstudent i holkarnas heliga
hemvist Holland där utbudet var rikligt och tillgången aldrig sinande. Men livet har inte alltid
varit så bra. Bara något år tidigare var situationen inte fullt lika gynnsam för en inrökt student
som jag. Nyinflyttad, i en tidigare nämd mellanstor stad i södra Sverige, saknade jag någon
att förse mig med, och dela, en redig gås då och då. Men när himlen tedde sig som mörkast
uppenbarade sig plötligt en gestalt i det uppsprickande molntäcket. Gestalten bar namnet
Macke och var en bekantskap jag stiftade genom gemensamma vänner och vi fann varandra
direkt, sådär som bara haschtomtar gör då den enda gemensamma nämnare man behöver är
rökat. För efter man rökt tillsammans kommer man uppskatta allt som händer därefter vare sig
det är att söka sanningen bakom den kvinnliga ejakulationen via youporn-videos eller gissa
vilket djurläte som trummas fram med pekfingrarna mot bordskanten.

Macke och jag började umgås frekvent. Och med umgås menar jag röka. De stunder vi
träffades nyktra var de få minuter strax efter han stormat in i lägenheten, likt en norrländsk
Kramer (karaktären, inte ståupparen som hyser en del tvivelaktiga åsikter om färgade), iklädd
blåställ och fleecetröja. (Macke var en ovanligt produktiv stoner som hade många extrajobb
vilka jag aldrig riktigt fick någon klarhet i. Han kan ha varit lagerarbetare. Eller taxichaufför.
Både och förmodligen.) Under armen hade han alltid en färdiggrillad kyckling och begav
sig raka vägen till köket.
–Har du sötsur sås? Hördes ett något dämpat ljud från Macke som
redan hade huvudet långt inkört i kylskåpet.
–Längst ner, svarade jag lojt från soffan där jag, som brukligt, satt och meckade. Strax återvände Macke med sin kyckling, sötsura sås och en aptit större än livet. Med fingrarna plockade han isär fjäderfät in till minsta beståndsdel och lämnade endast en hög med benknotor och en klick sötsur sås efter sig. En förnöjsam grymtning senare reser han sig upp, slickar sig om fingrarna och säger på dåligt härmad skånska:
-Nue smögar vaej!

Vi följs åt till fläkten därför att jag är den typen av rökare som föredrar att hålla det lite diskret
och försöker undvika att lägenheten luktar knarkarkvart. Macke följer efter, mest bara för att
spliffen är i mina händer antar jag. Som en Pavlovsk hund vars klocka just klämtat. Klassisk
betingning. För under fläkten-rökning är inget han ägnar sig åt. Jag tänder och ser till att få
i mig ordentligt innan jag passar den vidare för när den väl är släppt vet man aldrig när den
kan tänkas återvända. Med sina kycklingkladdiga fingrar tar han spliffen och börjar vandra
runt planlöst i lägenheten, djupt försjunken i en lång utläggning om hur säpo övervakar varje
steg vi tar och varför bondkatten är överlägsen människan, för att plötsligt stanna upp och inse att han behöver aska. Här har jag chansen att snyggt hinta att jag är sugen på rotation och med lite tur tar han då tre snabba och passar. Med lite otur svarar han:
-Jag ska bara… innan han sätter joppen till läpparna och försvinner bort igen, nu i en ny tankebana som tar honom ut i tidsresandets vara eller icke vara. Macke som äter färdiggrillad kyckling och röker mina
spliffar som sina egna privata Marlboro. Min vän Macke.

-But what does it mean? Frågade jag då jag plötsligt mindes varför jag gav mig in i samtalet
med ett gäng stenade medelhavsmänniskor.
-It’s like “he who eats the chicken”! Because when you eat the chicken your fingers get sticky
and the joint gets stuck and it stays there. It’s what we say when someone doesn’t pass the
joint.

Ha mangiato pollo. Han som äter kyckling.

Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Svenska TV-produktioner som saknas oss

Många stoners kanske hävdar att de vill titta på kulturprogram, vetenskapliga diton eller det allra största självbedrägeriet: drama.
Alla vet att stoners är driftstyrda, även om detta inte utesluter driftiga, men mainstreammedia har varit dåliga på att ta tillvara på den stora målgruppen. Här kommer därför ett gäng programförslag för någon producent med idétorka att plocka upp närhelst det behövs:

"Vad blir det för munch?" Med Per Moberg

Bygg din egen bong - här räcker det med ett inslag av den där tanten med knäppa glasögon i "Äntligen hemma"

Bygg en lund i furu för sommarodlingen - Ernst Kirschteiger visar hur

"16.20 hos mig"

"Wake and Bake" med Bengt Fritjofsson  


"Odla själv i P1" - Med Kristoffer Lundström

Intervju med: NJWeedman.com

Kampen fortsätter.
Efter att vi utnämnde NJWeedman.com (tidigare känd som Robert Edward Forcion, Jr) till Månadens Stoner kunde vi inte riktigt släppa honom. Det fanns något speciellt med den här snubben, någonting... högtidligt. Och vi ville ha mer.
Därför skickade vi över ett mail och förklarade att "Sveriges High Times" precis utnämnt honom till "Stoner of the Month". NJWeedman.com gav "420 thx" och passade på att svara på några viktiga frågor om Cannabis:

HÖG TID: Why do you love Marijuana so much?

 
NJWeedman.com: - I dont know if the "word" love is the word id use but my use of marijuana is rooted solely in the fact that marijuana always made me feel good, always made me feel better. As a regular user of marijuana i have seen and benifited from its medical uses, and socially its one of the greatest "friend makers" there is. Marijuana promotes peace and love and i've always enjoyed the fact that people have gravitated towards me in a freindly way since coming out of the "Cannabis Closet".

Do you have any pointers for rookies to think about?

- Avoid the police, if you can grow your own to avoid the pitfalls of the criminal market. If caught by the police "Never tell on your WEEDMAN!"

What's your best routine for killing the munchies?

- Im a chocolate lover. So a phatty candy bar and water is normally within 'bong reach".

any favorite snacks? 

- Chocolate Ice Cream

  What kind of music do you prefer to listen to while stoned?

  - I pretty much only listen to Reggae mostly Bob Marley and the older classics. i also love old school (80's rap) but occasionally i do listen to some current hip-hop ( 50cent/kid cuttie/ )

NJWeedman.com passade även på att se PR-möjligheterna i att bli publicerad på Sveriges enda kulturtidskrift om högkultur och skickade med lite av sin musik.

- I have my own NJweedman theme song by a artist named "The Infamous Los" - Listen here: 

NJWeedman.com har också spelat in en rapvideo för att promota sitt Medical Marijuana Temple i Los Angeles, låten heter "ONE BUD":
 

Peter Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

Månadens Stoner: NJWeedman.com

En sjukt soft kille, både manager för ett rastafari-tempel OCH en medical Marijuana-dispensary i Los Angeles, har nekats att byta sitt eget namn från Robert Edward Forcion, Jr till "NJWeedman.com".

Namnet kommer från NJWeedman.coms egen hemsida och Kaliforniens totalitära rättssystem har slagit fast att det kan uppstå förvirring om domänen någonsin skulle byta ägare. Hah! Vilken låtsas-ursäkt för att pissa på en mans drömmar.
NJWeedman.com har dedikerat sitt liv till att cannabislegalisering och nekas nu sina normala mänskliga rättigheter i att bestämma det mest grundläggande i sin identitet: sitt eget namn. Hög Tid hyllar NJWeedman.com som månadens, om inte årets, stoner.

Ge aldrig upp kampen NjWeedman.com, ljuset i din själ lyser så starkt att våra ögon måste kisa. Och vi är inte värdiga din godhet. Du är för vacker för den här världen.

Peter Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

Mandatory Marijuana

Det är 15 år sen Bill Hicks dog, ändå är hans komedisketcher lika aktuella som vanligt, om inte mer. 

Som i det här, när han pratar om hur legalisering av "the biggest cash crop in america" skulle fixa budgetproblemen.

Aktuellare än nånsin nu när USA håller på att dra ännu djupare in i ekonomisk kris..... Vi önskar lycka till med legaliseringen "over there" och är tacksamma för att debatten åtminstone börjat vakna till liv i Sverige, som i Nöjesguiden.  och här  

HÖG TID hoppas att fler medier följer efter - och då snackar vi inte om DN Insidans reportageserie om att Cannabis misshandlar din syster och våldtar din mamma.

Har ni några exempel på nyanserade texter om Cannabis från mainsstreammedia? Kommentera gärna nedan.

/ HögTid-redaktionen

Breaking News: Marijuana halverar skadan av lungcancer

Prestige-universitetet som odlat framgångar som George W Bush och Facebook levererar igen.
Enligt en ny studie vid Harvard Universitet kan den aktiva ingrediensen i Cannabis faktiskt halvera tillväxten av lungcancertumörer.

"The beauty of this study is that we are showing that a substance of abuse, if used prudently, may offer a new road to therapy against lung cancer," said Anju Preet, Ph.D., a researcher in the Division of Experimental Medicine. 

[Science Daily]

Gästblogg: Avkriminalisering

Alla rökare har någon gång funderat över sin kriminella gärning. Om man väljer att nyttja dödsdrogen cannabis är man inte bara en jävla knarkare/tomte/luffare utan också kriminell.

Jag är juridikstuderande, jag vill fortsätta plugga juridik, men jag vill också kunna röka en
spliff för att varva ner, må lite bra, skratta och prata om livet. Jag vill gärna göra det här bland
folk i stället för att gömma mig i min lägenhet. Som andra gör när de dricker alkohol.

Kutym inom narkotikapolitiken är nolltolerans. Vi ska inte tolerera att vissa människor av en eller annan anledning vill/behöver röka gräs.
Förespråkarna för nolltolerans mot droger menar att man genom att ingripa direkt och slå
hårt ska man lyckas stoppa knarkandet och på sikt slå mot den organiserade brottsligheten, som dock ofta sysslar med annat än gräs, så som tyngre narkotikaproduktion, människosmuggling och vapenhandel.

Kriget mot drogerna och nolltoleransen har funnits med i det politiska spelet sedan 60-
talet när allt fler medelklassungar började knarka mer öppet. Cannabisnyttjandet verkar
ha ökat stadigt de senaste 20 åren (se t.ex. CAN:s rapport om narkotikatillgänglighet i
Sverige) vilket bör vara en indikation på att nolltolerans inte fungerat så som förbudsivrare velat, om det man vill är att människor ska knarka mindre, och jobba mer.

Vi behöver inte legalisera cannabisproduktion, försäljning och konsumtion för att komma
till rätta med dagens föråldrade och förljugna narkotikapolitik - avkriminalisering är ett
alternativ. Jag tycker inte att det är okej att jag behöva riskera att bli straffad och möjligen ha
svårt att få jobb bara för att jag vill röka gräs ibland. Jag tycker inte det är okej att folk som
känner att de röker för mycket cannabis inte vågar söka hjälp för att de är kriminella i andras
ögon. Sverige och världen behöver en drogpolitik som fortsätter att bekämpa den organiserade
brottsligheten och som strävar efter att ge hjälp till utsatta människor.

Avkriminalisering hade kunnat innebära att lagen exempelvis fortsätter att förbjuda
insmuggling av weed, men att samhället tillåter folk att odla hemma för sitt eget och sina
vänners bruk. Eller kanske att den som säljer gräs på gatan kan riskera en bot men inte
fängelse. Först och främst behöver vi en riktig debatt på ämnet. Det räcker inte att när
Avaaz ”calls for a end to the war on drugs” så får de fem TT-rader i dagstidningarna ena
dagen medan motståndarsidan får en helsida dagen efter.

Jag vill röka, min granne vill röka, den ms-sjuka vill röka. Hon som går på cellgifter, saknar
aptit och vet att hon ska dö, men som vi hade kunnat hjälpa genom att låta henne röka vill röka. Bokstavsbarnet vill röka, den sönderstressade medelklasspappan vill låta sidbenan stå på
ända och röka sin spliff när hans barn ändå är hos hans före detta och hennes nya make...

Hur kan man rätta till problemet? Alltså problemet med att man inte får köpa, sälja, odla eller
nyttja dödsknarket cannabis i detta avlånga land utan att vara kriminell. Dagens förslag är
(jmf. gärna med fildelningsdebatten) att vi ska kriminalisera människor och deras handlingar,
skapa brott som saknar direkta offer (i Sverige är det inte bara olagligt att inneha droger utan
även att olagliga kemikalier i sin kropp (!)).

Jag känner folk som smugglar cannabis och säljer det för att göra snabba pengar, som riskerar sin framtid, som genom sitt rökande måste ge sig in i kriminella kretsar, som för att kunna köpa in större mängder måste ta kontakt med den organiserade brottsligheten. Samma människor borde få odla hemma i stället, så kan de slippa fängelse och göra något konstruktivt med sina liv i stället.

Det hävdas ofta att det finns mängder av vetenskapliga belägg för hur jävla dåligt cannabis är,
men det finns också mängder av vetenskapliga belägg för positiva aspekter. Det
är  naivt att sitta det svenska offentliga rummet och tala om att cannabis enbart är
dåligt när till exempel Kanada och Kalifornien erbjuder sina sjuka medcinsk marijuana. Det är
absurt att tycka det är helt okej att skriva ut Stillnoct till människor med sömnbesvär, men att
det bör anses vara kriminellt att äta en magisk brownie för att få nattro.

Vem skyddar lagen egentligen? Det ska ju mycket till för att jag som bara röker ibland ska åka dit
på ett pisseprov och det är knappast någon gangsterkung som får sig en tankeställare.
Som oftast är det de redan utsatta som drabbas hårdast. Vad hjälper det till exempel den hemlösa missbrukaren att denne är kriminell?
 Om man tittar på dagens drogpolitik ser jag inte ansvarstagande representater för folket som
ska förmedla sanningar om narkotika och dess negativa inverkningar. Det jag ser är fega
populistiska politiker som står på rad och pissar ut sitt (möjligen) THC-fria urin i havet, Gud
förbjude någon skulle komma med ett medmänskligt och reellt förslag för de problem som drogbruk och missbruk faktiskt kan medföra.


Kjell Espmark är juridikstuderande och gästskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Att jobba med en redaktion av stoners

Ni har säkert märkt av den lågfrekventa uppdateringen. Well,  jag säger som ledarskribenter alltid gör: det är inte mitt fel.
 
Som redaktör för landets största tidskrift om högkultur måste jag ibland gå in i yrkesrollen, göra mitt jobb, representera.
Tyvärr betyder det att också det värsta en stoner kan utsättas för: vara ute och träffa andra människor.
I vissa kretsar kallas det "nätverka", ett långt iskallt socialt förspel utan sexuell stämning eller möjlighet att alstra en avkomma. I ett urgammalt stamsamhälle hade samma flockbeteende förmodligen straffats kollektivt och förmodligen skulle straffet varit döden. Och det konstaterar jag förstås utan att lägga någon som helst värdering i det.

 En vanlig utekväll ser ut så här: jag rullar upp en fet stock hemma -fast jag vet att det kommer göra mig nervös och seg i skallen och folk kommer att titta på mig som om de tänker "är han lite korkad eller varför stirrar han in i väggen bakom mig?", vilket i stormens öga är ett korrekt antagande - varefter jag mer och mer desperat försöker hitta någon som är på min egen nivå, eller är villig att bli det.

Och visst, mitt jobb har sina priviligierade stunder. När jag går på konserter händer det att någon sticker till mig en färdigrullad "Bluntzilla" och eftersom jag blivit mer och mer etablerad i min roll som proffessionell röksugare har jag fått vissa kontakter, till och med "vänner".
 Trots att de aldrig skrivit för HÖG TID har många blivit någon slags fast del av redaktionen bara för att de snackar så mycket om alla texter de vill skriva. Nästan alla har kreativa och intressanta jobb. Läkare, hackers, biogenetiska forskare. Alla är kort sagt överkvalificerade för att frilansa för en blogg om ganja och borde klara av den enkla uppgift att skriva en liten text om högkulturens fördelar.


"Jag har haft så många bra ideér, alltså helt sjuka grejer - lovar att fixa det".


" Ja jag kan absolut skriva om de medicinska fördelarna med gräs, mailar!"


"Jag byggde en odling i mitt forskningslaboratorium, jag skulle kunna skriva något om hur jag smugglade ut det"

Men trots alla löften ekar mailboxen lika tomt som orden om kärlek och gemenskap efter varje helg.



Peter Englund är ständig sekreterare för Kulturtidskriften HÖG TID.

Vem rökte ner Roger Rabbit?

En utmärkelse jag precis hittade på, veckans högkulturarbetare, går ut till en skön sk "enabler" (Vad jag vet finns inget ordentligt svenskt substantiv förutom "inkörsport, och det låter ju för bedrövligt mekaniskt").

En 84-årig gammal tant har lyckats odla stora fasta cannabisplantor på sin tomt, rapporterar metro. Men istället för at gå ut i grannskapet och becknat har gamla Agda (eller vad tanter nu heter i Tyskland), matat sina kaniner med göttigheterna. Det kanske kan verka som ett slöseri med rökelse, men HÖG TID uppskattar all sorts aktivism. Bluntsup!


P. Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

Månadens Stoner: Kungen

Så här i slutet av månaden har redaktionen bestämt sig för en ny följetång: Utmärkelsen Månadens Stoner går ut till en person som rökt så mycket gräs att de fått någon typ av genomslag som åstadkommit stor förståelse för alla weedskallar där ute.

Det blev precis känt att Kungen, alltså Carl Gustav den... sextonde eller vad det nu är i ordningen, förnekar anklagelserna om att han skulle hängt på porrklubbar, köpt hoes och dunkat rygg med folk från Stockholms undre värld. Många, t ex författarna av den där boken kallar Kungen för en lögnare. Men, tror ni verkligen att han är en så tjurskallig gubbe? När jag tittar in i hans ögon ser jag ingen hård patriark, utan en liten oförstående pojke som mest tycker om att ha kul och inte förstår varför han inte ska få ha det. Hela tiden.

Kan det inte vara så att han helt enkelt inte minns? Läs bara hur han formulerar sig i Intervjun med TT:

- Tyvärr alltså, det är väl många människor som besöker de här klubbarna, och som inte alltid har möjlighet att hålla reda på vilka som är där och som inte är där.

Det låter som att han försöker dra dig till minnas vad han gjorde för flera år sedan men gräver runt i sin grötiga skalle utan lycka. Det här intrycket av förtvivlad förvirring blir ännu tydligare senare i intervjun:

- Man vet inte vilka miljöer man hamnar i ibland. Jag tänker då på att man är bjuden av en värd som tar en till olika ställen och så vidare. Och att det skulle vara några konstiga och märkliga ställen som ni försöker att påpeka, det har jag ingen som helst känsla av. Det finns ingenting i det här.

Som alla vet kan ett extremt högt bruk av cannabis påverka minnet. Och Kungen är av allt att döma en person med obegränsad tillgång till alla möjliga olagliga instanser. Varför skulle han inte ta för sig av det goda?
”Det har jag ingen som helst känsla av”.
Är det inte alltför uppenbart? Kungen kan inte komma ihåg för att kungen rökt för mycket holk helt enkelt! Eller så vill han inte ens minnas. För en hardcore stoner är oftast weedet det mest centrala i deras liv. Att kungens klubb-besök, lösa kontakter och till och med hans fru hamnat i hjärnans utmarker är inte mer än logiskt så många spliffar han måste ha puffat. Dessutom ligger det i en stoners natur att undvika ansvar. Att Kungens roll som statschef följdriktigt blir "den motvillige monarken" behöver knappast påpekas.

För att ha belyst cannabiskulturen, om en från ett lite negativt håll, tycker HÖG TID att Kungen förtjänat sin titel som Månadens Stoner. Grattis Carl!


P. Englund är ständig sekreterare för kulturtidskriften HÖG TID

OMG: Fler ungdomar väljer cannabis före alkohol, enligt DN

En klassisk fredagkväll för många av Sveriges ungdomar

”Tonåringar väljer droger före alkohol” går att läsa i dagens DN.

Redan i rubriken har tidningen bestämt – på vetenskapligt tvivelaktig basis – att droger och alkohol är olika saker. Alkohol är alltså inte en drog. Det är ungefär lika konstigt som när folk säger ”människor och djur”. HALLÅ, wake up call! Människor ÄR djur. Precis som alkohol är en drog. En sjukt farlig sådan dessutom.

Cannabis däremot... ge mig ett exempel på någon som dött av gräs och jag håller käften. Till dess, lyssna på det här:

I höstas (2010) släpptes en studie i Storbritannien av fd ”Government cheif drug adviser” Professor David Nutt tillsammans med bland annat Dr Les King, också före detta regeringsrådgivare. Han slutade i och med att Dr Nutt sparkades – mycket på grund av sin nyktra (sic) vetenskapligt baserade syn på narkotikapolitik som inte passade in med regeringens moraliska ideologi. Tillsammans med två andra experter har de båda doktorerna/professorerna startat ”The Independent Scientific Committee on Drugs” som har som mål att kika på droger ur en vetenskaplig basis, opåverkad av politiska idéer. De gjorde alltså en studie 2010 på vilka droger som orsaker mest problem för samhället – men också mest problem för användarna.

Alkohol var nummer ett på listan – både över problem för användare och för samhället – steget över heroin.
När det gäller statistik måste man vara försiktig, eftersom de i det här fallet räknat in skador på samhället. Alkohol är en laglig drog, vilket gör att den självklart kommer att vara överrepresenterad tack vare sin enorma spridning. GHB är en också väldigt farlig drog, men hamnar ändå ganska lågt ned på farlighetsskalan. Förmodligen på grund av sin lilla spridning.

Men cannabis, som olikt GHB inte går att överdosera, ligger långt under både kokain, amfetamin och tobak (!).

Alkohol är alltså, sett till alla olika variabler, den farligaste drogen. Cannabis – not so much.

Utifrån de vetenskapliga beläggen skulle jag vilja hävda att faktum att ungdomar nu röker gräs hellre än dricker alkohol är bra nyheter – även om jag personligen inte tycker att man vare sig ska dricka eller röka gräs innan man fyllt 18, eftersom det påverkar hjärnan, gör en sjukt lat och kan förstöra ens möjligheter att bli så bra och smart man kan för resten av livet.

Men jag skulle gärna vilja ha lite mer belägg för socialborgarrådet Anna König Jerlmyrs (M) oro över situationen (DN 28/5-11). Och gärna en lite mer vetenskaplig förklaring av narkotikapreventionssamordnarna i artikeln, som ger "amerikanska tv-serier" skulden för kidsen ökade bruk.

Jag tycker absolut inte en sjundeklassare borde vare sig supa eller knarka. Men ska de välja mellan gräs och alkohol förstår jag inte – ur en vetenskaplig synpunkt - varför gräs skulle vara värre än sprit.

Men (M) kanske sitter på nån info som jag inte vet?

I så fall är ni välkomna att höra av er på e-postadressen till redaktionen.

Tills vidare – ta hand om er! Och glöm inte: ogenomtänkt och onyanserad ideologi har gjort mer skada i historien än lite cannabinoider.

”The study involved 16 criteria, including a drug's affects on users' physical and mental health, social harms including crime, "family adversities" and environmental damage, economic costs and "international damage".”







Kristina Lugn är grävande reporter och redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Kushtina Lugns weedminnen del 2: Devin i Berlin

Jag älskar Devin the Dude.

Alla straighta tjejer gillar ju en sexig kåt kille, och Devin låter alltid sexig och är alltid superkåt.

Gillar man dessutom weed är han THE MAN.

Alla låtar Devin gjort handlar om att vara 1) kåt 2) hög 3) tjejälskare

Jag älskar Devin. Alla hans låtar är softa och låter som att man åker bil med en fet spliff i handen och en snygg kille vid sin sida som ibland vänder sig emot en och blinkar lite sexig åt en.

Nu tänkte jag berätta lite om när jag såg Devin spela i Berlin för några år sen. Det var i en ganska mörk lokal vid bron mellan Fredrichshain och Kreuzberg, minns inte vad stället pga... stoner brain. Det stod att spelningen skulle börja 19, så vi var där i tid. Vi hade laddat med en massa weed – något vi brukade köpa för ungefär en krona i Hasenhaide-parken där några softa afrikanska immigranter alltid stod i buskarna och sålde. De var bäst – det fanns ett gäng turkiska killar som sålde också, men deras grejer var alltid piss. Vi brukade köpa någon påse och röka en spliff medan vi kollade på Jon Stewart på kvällen innan det var dags att sova.

Vi satt inne på klubben och rullade upp. Vi rökte. Ingen sa något. Vi var inte de enda som rökte. Gräs är tolererat – på gränsen till lagligt – i Berlin. Jag kan inte räkna gångerna jag tänt en spliff på klubben. Ingen har någonsin sagt något. En gång skulle min kille köpa weed och polisen hjälpte honom att få sina €50 tillbaka när killen han köpte av honom lurade honom. Lång historia, men men. Vi rökte i alla fall och tiden gick. Ingen Devin. Vi rullade en till, tände. Rökte. Ingen Devin. Vi rullade, rökte. Igen. Ingen Devin. Efter kanske sju spliffar var klockan typ elva men kan inte säga att jag direkt hade koll på vad klockan var just då.

Så kom han äntligen. FLÖG in på scenen. Jag svär, han svävade verkligen. Tänk er Michael Jacksons måndans + 2 cm över marken och framlänges. Mina ögon måste varit 3 dm stora vid det här lagret, hans ögon var som röda golfbollar. Gissar att den enda som var mer stoned faced än jag på stället var Devin. Vi var helt i synk, på samma planet. Så började han – startade med sin Dre-hit. Jag kunde varenda ord på varenda låt ...ca 1 miljon tuffa killar omkring mig tyckte väl jag var white girl freak men FU.

Jag VAR Devin den natten.

YEAH!!!!!! man känner sig COOL när man är Devin

Såhär såg det ut den kvällen. Devins första gång i Berlin

Devin The Dude - To Tha Xtreme (live @DotClub Berlin, Germany 28/04/09) from Keyza Soze on Vimeo.









Kristina Lugn är redaktör för kulturtidskriften HÖG TID

Green Hornet

Något många legaliseringsivrare brukar dra fram som ett flaggskepp till argument är det faktum att det inte finns några dokumenterade dödsfall direkt kopplade till konsumtion av cannabis. Inga överdoser. Inget suicide by bong. Inte en enda liten människousling har trillat av pinn för att han tog den sista kakbiten eller hon rullade upp den dära gonattisen. INTE EN ENDA MÄNNISKA HAR DÖTT UNDER DE FLERA TUSEN ÅR VI SKÖRDAT FRUKTERNA (bokstavligt) AV DENNA MAGISKA PLANTA! Säger de. Legaliseringsivrarna. Tyvärr kan inte detsamma sägas för getingarna. Säger jag.

En vår för några år sedan gjorde jag en upptäckt av betydande magnityd. Min främsta prestation inom forskningsfältet biologi. Om det är just forskningsfältet biologi som behandlar insekter och deras drogproblem. Det hela utspelade sig i min lilla studentlägenhet där jag, högst tillfälligt, ersatt mina ängsligt utvalda märkeskläder med nio ståtliga växter sprungna ur fröer som hade genmodifierats och korsbefruktats till optimerad förbannelse och skickats från Amsterdam till en mellanstor stad i södra Sverige med det enda syftet att få mig bäng bortom besinning.
 Där stod de alltså. I en garderob på 1m² täckt av ett racerbils-mönstrat sängöverkast, för att hålla det kolsvart om natten, som hölls uppe av ett kubformat sängben med en stor metallklump på toppen. Nio plantor av släktet cannabis sativa solade sig i glansen av 400-wattslampan och fläktades av en ständigt oscillerande 129-kronorsfläkt från Elgiganten. Och på första parkett låg jag, bekvämt bedövad i min soffa, för att bevittna skådespelet som snart spelades upp framför mina lätt rödsprängda ögon.

 Fönstret stod numera konstant på glänt i ett fåfängt försök att vädra ut den minst sagt mustiga aromen som uppstår då cannabisplantor slår ut i full blom. Åtgärden lyckades till viss del minska lukten ute i trapphuset vilket skänkte mig ett tillfälligt lugn där jag nu alltså låg och mös då det plötsligt hördes ett välbekant surrande. Sekunden senare flyger den karakteristiska gulsvart-randiga kroppen av en geting förbi mig. Normalt sett hade jag reagerat med att i panik flyga upp skrikandes och med viftande armar men nu låg jag lugnt kvar. Kanske för att jag var allt för stenad för fysiska kroppsyttringar. Kanske för att det hela gick så fort. Eller kanske för att jag såg beslutsamheten i getingens ögon då den fortsatte fullständigt ointresserad förbi mig för att flyga rätt in i garderoben och sätta sig och sutta på den mest majestätiska majan. Fängslad satte jag mig på en pall framför odlingen och iaktog insekten som målmedvetet sög i sig, vad jag bara kan anta, helt omänskliga mängder thc från den kristalltäckta blomman. Det kändes som en hel evighet men i normal tid räknat gissar jag att den rackaren satt där i minst en 10-15 minuter innan den till slut gjorde en ansats för bege sig av.
 Jag satt nu på helspänn och min hjärna projicerade olika mardrömsscenarion i en rasande hastighet, vilka samtliga gick ut på att jag blev attackerad av ett Reefer Madness-monster till geting. Just som impulsen att resa på mig och springa till säkerhet höll på att förkropppsligas lyfte getingen från blomman i sakta mak. Därefter spann den, i samma sävliga takt, neråt mot golvet. Tänk ett flygplan som störtar i en tecknad film. Runt, runt i stora cirklar innan den till slut landade ganska odramatiskt på marken där den sedan blev liggandes. Orörlig. Livlös. Jag petade på den med en tandpetare. Ingenting. Jag fyllde en kapsyl med vatten och kastade på den. Fortfarande ingenting. Jag fyllde på kapsylen med mer vatten och hämtade en sockerbit som jag sedan placerade ut runt denne tappre krigare, som var antingen stendöd eller dö stenad. Om han skulle vakna efter detta skulle han defitivt känna av en törst och sötsug av aldrig tidigare skådade proportioner, till och med för en geting.

Men han vaknade aldrig. Ingen av de andra heller. För proceduren skulle komma att upprepas. Otaliga gånger. När jag följande dag kom hem efter ett mentalt uttömmande förmiddagspass på biblioteket fann jag inte mindre än fem döda eller döende getingar i och omkring garderoben. Och dödstalen skulle fortsätta att växa. Getingarna dog som flugor. Dagligen skyndade jag hem för att finna en allt större hög med getinglik som fallit offer för ”dödsdrogen” och bänkade mig framför odlingen för att följa detta grymma, men fascinerande, naturliga urval. Jag fann det hela så fantastiskt att jag bjöd hem några vänner för att dela upplevelsen med mig. Tyvärr ville det sig så att när de anlände och tog plats råkade en av dem sätta sig på det racerbilsmönstrade sängöverkastet som hängde ner från garderoben över soffkanten. Detta fick det tunga sängbenet med metallklumpen på toppen att ramla ner och landa blott en hårsmån från hjässan på den unge mannen som nyss satt sig i godan ro med förhoppningar om att bevittna ett av naturens stora mirakel. Den unge mannen tog inte detta med ro. Han reagerade inte sansat. Han flög upp skrikandes och med viftande armar, anklagade mig för mordförsök och menade att jag hade planerat det hela då jag visste att han alltid satte sig i den hörnan. Gormade om hur mycket skada metallklumpen på toppen av sängbenet kunde göra om det trängde in i hjärnan via fontanellen. Jag bad om ursäkt efter bästa förmåga. Det vill säga när jag kippade efter luft mellan skrattsalvorna som jag ingalunda lyckades kväva. Situationen blev något infekterad och vi fick att lov att skingras, om än tillfälligt, utan att ha sett en endaste bevingad kamikaze-knarkare. Efter all den här dåliga stämningen blev det aldrig riktigt detsamma att observera getingar som knarkade ihjäl sig.

När jag inte längre hade odlingen eller konspiratoriskt lagda vänner att oroa mig för satte jag
mig ned för att forska i mitt favorit-rusmedels dödlighet. Jag hittade då LD50-värdet som
visar hur mycket av en drog som krävs innan hälften av försöksdjuren (råttor oftast) avlider
och alltså används för att testa en substans dödlighet. Vad LD50-värdet för marijuana är på
getingar får jag aldrig veta, men jag kommer då aldrig uppmuntra en insekt att prova på. En
människa däremot, skulle behöva få i sig ett halvt kilo högkvalitativt cannabis på ett bräde.
Något som är praktiskt taget omöjligt. Alltså kan man kanske inte dö av för mycket braj. Men
en fallande fura i fontanellen är en annan femma.



Sture Allén är frilansskribent för kulturtidskriften HÖG TID

Glad 4/20!

Gästblogg: Johannes Nilsson om att sluta röka Hasch

 Johannes Nilsson skrev en gång i tiden boken Recension, som – precis som namnet antyder – innehöll recensioner av bland annat droger, filmer, utekvällar och, om jag inte minns fel, Kafé Kometen. I efterhand förärades boken epitetet "kult", och är sedan länge slutsåld.
Sedan dess har JN gett ut texter ur fanzinet Smak, skrivit för tidskrifter som Subaltern och Det Grymma Svärdet, samt jobbat deltid som kommentarsfältherre.
I dagarna utkom dock hans andra bok Hövding , en förhistorisk roman som Hög Tid – om vi vore förläggare – hade hisspitchat med meningen "The Road möter Grottbjörnens folk."
Som vän av alternativa marknadsföringskanaler har JN valt att ersätta panelsamtal i Babels sammetssoffa med ett gästinlägg här på Sveriges främsta elektroniska resurs för läskunniga knarkare, där han kan "nå ut till alla stoners."
Varsågoda:

                                                                                                

ATT SLUTA RÖKA HASCH

Jag slutar röka hasch just nu. Märk väl; ”slutar”, inte ”har slutat” eller ”ska sluta”.. Det är en pågående process, som tog sin inledning då jag efter en stenad höst som nyskild 34 – åring kände att det ta mig fan fick vara nog. Det fanns en tid till att ligga på soffan med ögonen fulla av blod och huvudet fullt av diffusa tankesprång, och den tiden var 20 – års – åldern, som i vår arbetslösa välfärdskultur fått rangen av tonårens extravarv, fast snäppet bättre, i och med egen lägenhet, rätt att gå på krogen, viss ekonomi, tillgång till fitta och droger och så vidare. En tid att leva, njuta och softa innan pliktens börda läggs på ens axlar framemot de trettio, i mitt fall genom avkomma, i andas fall genom befordran, maxad csn - skuld eller den gammeldags 30 – års – krisens existentiella ångest.

Allt kokar dock ned till det enkla faktumet att en tjugonågonting som med ett stenat flin på läpparna tar dagen som den kommer, plankar på tuben och snattar på butik är en skön livsnjutare, medan en trettionågonting som fortsätter på samma spår är en patetisk luffare. Naturligtvis är det hela en social konstruktion, men sociala konstruktioner är inte att förakta, då dessa är det enda som skiljer oss från djuren.

Den sista spiken slogs emellertid i kistan när min sambo kom in på rummet strax efter jag klippt en svart, kletig hövding med Macen i handen och käften full av skrävel: ”Kolla in det här! Fick 115 poäng!”. Det jag skulle kolla in var mensas iq – test på nätet, och jag är inte den som bangar en sådan utmaning, i synnerhet som min sambo är thaiboxare medan jag själv försöker vara någon slags författare. En råstenad kvart senare sitter jag där och stirrar på min intelligenskvot: cirka 80. Jag är nere med de 15 % av befolkningen som har lagstadgad rätt till personlig assistans. Där och då fattade jag mitt beslut.

Inledningsvis var det hela riktigt enkelt gjort, min tröttnad på drogen var fullständigt genuin. Efter en höst i mental dimma var det en lättnad att kunna läsa en bok, följa intrigen i en film, delta i samtal utan större missförstånd, för att inte tala om de rent kroppsliga effekterna: starkare, friskare, piggare, sundare. Adjöss till skrovlig hals, konstant förkylning, knastrande huvud, domnande lemmar och flimmer i blick. Välkommen fjäderlätta steg, rena djupa andetag och allmän hurt av rent norska proportioner. Är det så här bra den vanliga människan faktiskt mår till vardags? Vafan har de att gnälla om egentligen?

De första tre månaderna rullar kort sagt på i ett kärnfriskt livsrus. Men när mitt senaste ligg efter en rejäl och svettig omgång plockar fram en spliff känns principer med ens jävligt gay, på ett dåligt sätt. Och det följande knullet blir mycket riktigt fantastiskt: ska det vara eufori, förändrad tidsuppfattning, försämring av korttidsminnet och milda perceptionsförändringar rörande färger, former och ljud så ska det fan knullas också. Efter tömning får jag dock smaka på rusets smutsiga baksida, när jag fullständigt alienerad från min partner försöker hålla fast vid ett skenande tankeflöde. Väl tillfredsställd av min närmast övermänskliga potens somnar partnern, medan jag trakasseras av min hjärna till fyra – fem på morgonen.

Det kännbara straffet väntar dock så fort jag vaknar 9:30. Om en halvtimme ska jag träffa Märta Myrstener och intervjuas för P3 Populär, och min hjärna är omsorgsfullt inpackad i fettvadd. Den tjärsvarta espresson jag drar i mig hjälper självfallet föga, och snart nog är det dags att bita ihop och dra iväg. Nå, ett sista halmstrå har jag att ta tag i; vi ska träffas vid t – banan och sedan vandra ned till ett proletärfik i hökmossen, en promenad på närmare en kvart, vilket kan vara tid nog att spräcka det akvarium mitt huvud vilar i under ett avslappnat samtal kring ditt och datt.

Jag får dock tji som bara fan; det första Märta gör är att köra upp en sr – mick i nyllet på mig, och hela promenaden ned till fiket blir mig ett svettigt fammel efter ord. Väl på fiket, med en kaffe och en baconmacka framför mig, karlar jag dock upp mig och tar tag i situationen genom att vända på hela förhörsbordet: hur fick hon jobbet på P3? Projektanställning? Vilka kräk! Min analys av medieklassen visar sig vara spot on – en bunt desperata stackare som trängs för överlevnaden kring ett stadigt minskande tråg.

Det hela blir mig dock en förödande Pyrrhusseger. När vi återgår till intervjun har jag nämligen karskat till mig till den grad att jag helt tappar kontrollen över mitt svammel. På sin jakt efter schyssta soundbites leder Märta ideligen ned samtalet i JVVF - träsket, ett område där min käft på ren automatik medan mitt huvud är fullt upptaget med att begrunda frågan om det kan vara så att Märta vill ligga med mig: hon snurrar på håret och visar upp halsen, om sådana The Game – tecken nu har någon bäring, och jag skulle för min del inte banga en sekund, hon är sannerligen ett ståtligt exemplar, högbröstad och blond, rena SS – avelsstoet, och jag är ju minst sagt kapabel att få henne att sjunga Wagner, den avgörande frågan är förstås huruvida detta skulle vara till fördel eller nackdel vad det gäller min fortsatta författarbana, att ligga runt i branschen är ju inte särskilt professionellt, om än det i övrigt tycks vara legio, att döma av vad det pratats om på sista tiden.

Med den typen av tankar studsar runt i min bakstenade skalle sätter jag givetvis foten i det ena politiska klaveret efter det andra, vilket såhär efter nykter eftertanke lär vara exakt vad det hon tänkt sig – här ska jag minsann, som en idiot i en dokusåpa, klippas samman till ett drygt jävla rövhål som kan lanseras för folket som Mr Flashback, den politiskt inkorrekte pajasen som får dansa igenom ett radioinslag för att därefter för evigt förvisas till nätets rännsten. Och jag som tänkt ta nya tag, och framställa mig själv som en fullmogen författare, som efter lång eftertanke ger balanserade svar på relevanta frågor, då faderskap och drogfrihet givit anledning till många timmars vuxen reflektion. Istället sitter jag här, som Mohamer Omars och Peter Wahlbecks aborterade avkomma, och bereder mig på ZOG:s kvävande tystnad. 

Johannes Nilsson är gästskribent för HÖG TID, illustration av Calle Thörn

Äntligen en högskola värd namnet

Varför bor vi i det här landet? Är det de iskalla 11 vintermånaderna, nyckelharpans kulturarv eller vårt "natursköna" kalhygge till inland som lockar? Jag vet faktiskt inte varför någon skulle vilja bo i Sverige, men nu ger skola i Portland åtminstone alla en bra anledning att flytta.

Många brukar peka på Sveriges högskola som något vi kan vara stolta över. Att utbildningen är "gratis" och att universiten hör till några av de bättre i världen. Och visst, jag kan hålla med om att det är rätt soft att läsa på högskola. Du får ett litet kapital lånade pengar i fickan varje månad, du kan stanna hemma när som helst, ligga med dina klasskompisar efter de obekväma pubkvällarna och röka hur mycket gräs som helst utan att bli pisstestad. Det finns en tid och en plats för allt, och i Sverige kallas detta något för universitetet.
Men precis som med allt annat håller högskolan på att gå åt helvete. Jag orkar inte gå in på varför eftersom jag är alldeles för stenad just nu. Men vi kan bara konstatera detta innan vi går vidare till alternativet. Nämligen Marijuana State University i Portland.

Jepp, nån gubbe i Portland har startat sin egen HÖGskola. Det är alltså USA, vilket betyder att den inte är "gratis". men det kan ju vara värt besväret. Hoppas att man får en praktikperiod inbakad i terminsavgiften.


P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID