TV11 – den weedade kanalen

Just nu sitter du förmodligen med ett tunt papper i dina darriga fingrar, redo att belöna dig själv efter en hård dag av lågt leverne.
När du rökt din skit och dukat upp den sedvanliga buffén av onyttigheter från chipshyllan (eller knäckemackor med avocadoskivor, vad fan vet jag) är det dags att välja underhållning.
Ett solklart val är förstås internet, ladda ner en film eller tv-serier via torrent.
Detta är frihet under ansvar i sin renaste form. Något som få gräspundare är särskilt bra på att hantera. Och med tanke på hur stukad du är kan denna frihet bli ett fängelse av ändlöst browsande, fram och tillbaka där din trötta skalle till slut exploderar av att sitta i kulturellt limbo.
För en gång skull borde du testa slå på Tvn. Vänta vänta, stanna kvar. Ja, jag ryggade också tillbaka när jag först hörde talas om det. En stor klump mitt i rummet med någon slags ”kontroll” som opereras med samma smidighet som en joystick från 80-talet. Kan det verkligen vara något? Jo det kan, och ÄR grejen.
Till att börja med finns ett element av rysk roulette när man tittar på TV. Om du slår på ”skärmen” är risken att du hamnar mitt i ett program du varken kan hoppa framåt eller bakåt i. Föreställ dig att det sitter en osynlig DJ som väljer precis hur mycket och vilken musik du ska lyssna på. Föreställ dig den känslan av regession, av att vara ett barn i någon annans händer. Den känslan av maktlöshet är precis vad som gör TV weedat, och framförallt TV11 till den mest weedade kanalen.

TV11 har inte alltid varit en kanal på framkant med två maffiga gräs-stockar som logotyp. De har gjort ett skönhetslyft från gamla TV400, TV4s dumpingground för trash-tv. En metamorfos från ful ankunge till svart svan.
Jag är väl medveten om att TV4 är den ondaste TV-kanalen i världen, efter Fox News, och fram tills alldeles nyss har jag fnyst åt fyrans låtsaskanaler med lallande spökjägare och gamla Jerry Springer-repriser. Men det var innan TV11 äntligen sjösatte sitt flaggskepp Big Brother.
Jag har faktiskt inte sett programmet så jag hörde av mig till en väninna som sett allt och sammanfattade det med följande ström av medvetenhet:

”Fula soper, IQ fiskpinne, glashuset= skådespelare??, kan inte fatta att austin powers e med, låt dig inte luras av trevliga dialekter”.

”det är två med jättekukar därinne nu.
Man fick se när en tvättade sin!
Det va kul”

Poängen? Att även om jag aldrig tänker titta på skiten har det har varit en bra grej för att skapa en tydlig profil åt kanalen. Det vill säga ”dum i huvudet” med stora reklampengar. Pengar ger TV11 en välbehövd statusboost. För det finns faktiskt en gräns för hur sunkig en stenad person vill känna sig framför teven. Även om det i teorin kan verka roligt att sitta och fnissa framför den galna prästen på öppna kanalen är det i praktiken ett självhat som odlas och som i längden ger onödigt dåligt samvete. Den ultimata drog-teven bygger på att lura mig som tittar så att jag tror att jag är smartare än programmet, trots att jag egentligen blir mer och mer efterbliven av att titta på det.
Det kräver viss finkalibrering.

Jag vill därför slå ett slag för programmen som börjar efter midnatt. Det är tamigfan en magisk tid då klockan slår 00.00. Elvan har fattat galoppen genom att schemalägga ”Cheaters” exakt på denna tid.
 Weed-andarnas lektimme.

Programmet går ut på att misstänksamma partners anlitar produktionens egna detektiv-team som åker omkring med dolda kameror och filmar otrogna män och kvinnor. Sedan visar programledaren upp video för en gråtande och sviken älskare som med klumpen i halsen säger något i stil med ”I always wished this wasn't true”.
Som av en slump har programledaren i detta ögonblick tajmat bra och vet vad den otrogna grisen/slynan befinner sig och frågar förstås offret om hon/han vill åka dit och konfrontera sitt kommande ex. Detta slutar ofta i utspillda drinkar och tandagnisslan för alla inblandade.
Efter detta brukar ”stygga flickors klubb” börja. Ett hus fullt av tjejer med faderskomplex som slåss för minsta lilla husliga irritation. Vissa kvällar kan man även ha tur och pricka in ”Sexfällan”, som fungerar ungefär som ”Cheaters”, men skillnaden är att detektiverna är utbytta mot lättklädda blondiner som sexchattar med den misstänkte otrogne mannen. Snedvriden sexmoralistisk brottsprovokation att oproblematiskt njuta av medan du sitter i en dimma och glömmer ditt eget namn.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID