fredagen den 28:e januari 2011

Cannabis och kreativitet



Då jag har ett så kallat "kreativt" yrke (märk väl citationstecknen) har det vid ett flertal tillfällen hänt att jag har tagit mig en spliff för att "vidga mina vyer", "låta skaparglädjen flöda" samt "bli ett med min verk". Detta är åtminstone vad jag har inbillat mig själv. I själva verket har jag tagit en spliff av den enkla anledningen att jag har känt för att bli hög, skjuta på mitt arbete, lägga mig på soffan och titta på Community eller någon annan tv-serie som innehåller grälla färger.
Tidigare var detta beteende förknippat med ångest. Inte ångest för att jag åsidosatte mitt arbete till förmån för att bli hög, utan ångest över att jag inte kunde kombinera dessa två sysslor. I dag vet jag bättre.
Nyckelordet i "kreativt arbete" är nämligen inte "kreativt", utan "arbete", alltså någonting man gör mot sin vilja, för en ersättning, och som till råka på allt är tråkigt, påfrestande och sjukligt tidskrävande. Vill man göra ett bra arbete behöver man vara flitig, omdömesgill, envis, klartänkt, samt ytterligare en handfull slumpmässigt valda CV-adjektiv. Att vara lat, omdömeslös och efterbliven är ingen fördel, ens om du ska skriva en bok, rita en tavla, spela in en låt eller göra någonting annat som klent begåvade människor misstar för något slags hobbyverksamhet.
Att ödsla sitt weedrus på arbete är att aktivt motarbeta drogens syfte – avkoppling – och är jämförbart med att dra i sig en lina tjack före läggdags.

Om du fortfarande inte tror mig, låt mig exemplifiera:
För ett par år sedan – jag tror det här utspelar sig en sommardag 2008 – satt jag och mina goda vän hemma i min soffa, drack en bärs och pratade om sådana saker två ynglingar kan tänkas prata om den sortens varma sommardagar då bärsen åker fram redan efter lunch, alltså något i bollparken "shit vad alla tjejer har lite kläder". Att yttra sig på detta sättet leder sällan till någonting bra, då nästa naturliga steg i konversationen lyder "vi borde få ligga mer med dom", vilket väcker frågan "hur?" vilket – och detta är det kritiska momentet – alltför ofta leder till slutsatsen "tjejer gillar killar som gör musik" och sen smack! som ett brev på posten: "Vi gör en feeeet låt!" Men för att göra en fet låt, resonerade vi, måste man naturligtvis ha spliffen, varpå fönstret ställdes på vid gavel och spliffen tändes upp.

Strax därefter lade min vän fram följande teori: låten skulle framföras på en blandning av norska, svenska och danska. På så sätt skulle vi möjliggöra spridning på hela tre ekonomiskt starka marknader. Mina ögon var vid det här laget röda som blod, och jag nickade ivrigt, mest av tacksamhet för att jag själv slapp prata. Låtens namn, fortsatte han, skulle vara "den store sorte", eftersom det betydde "den store svarte" på danska. Detta fann vi båda oerhört genomtänkt och subversivt, även om jag sedan länge glömt bort vad subversivt ens betydde. Den store sorte skulle också vara låtens öppningsrad, som skulle följas av den retoriska frågeställningen "har du vaskat vaginan", med norsk uttal. Att det just var en retorisk fråga var av någon anledning mycket viktigt, och vi diskuterade länge hur vi skulle få det här att framgå i låten, samtidigt som spliffen bytte ägare ännu ett par gånger. Jag insisterade härefter på stämsång, eftersom det var "fint" och min vän gick med på det mot att låtens tredje och sista rad skulle vara "ja det har jag far", som ett slags call and response-utvidgning av frågan "har du vaskat vaginan", som i och med detta helt tappade sin retoriska form, vilket inte rörde oss i ryggen då vi redan förträng att vi överhuvudtaget ens hade haft en sådan diskussion.
Någonstans här high-fivade vi varandra och pratade lite kort om vem som skulle regissera videon och vem – jag är rätt säker på att vi hade åtminstone två starka kandidater – som skulle bli vår manager. Sedan plockade vi fram min dator, öppnade Garageband och skred till verket.

En knapp kvart senare lät det ungefär så här:

Stora sorte by BoRalph

Med "ungefär" menar jag att det lät exakt så, bortsett den obeskrivligt frånstötande lasersynten som kommer in mot slutet. Den lade vi nämligen till efter att ha bakat oss en redig till för att "känna in" vad som saknades i vårt epos, som ju i övrigt var närapå felfritt. Med den sista pusselbiten på plats började vi utveckla en dans som i videon var avsedd att framföras av ett gäng minderåriga öststatsbrudar i paljett-hotpans, och tog oss samtidigt ytterligare ett par bärs. Resten av kvällen ägnade vi åt att springa runt på olika barer och skryta för tjejer om att vi hade gjort en så jävla grym låt så dom kunde inte ens fatta, samt att dricka mer bärs. Ett par timmar efter midnatt slarvade vi bort varandra, men när jag kom hem någon timme senare stod min vän redan utanför tillsammans med två tjejer i den sortens flätade pannband som var på modet sommaren 2008. Han hade också, av någon anledning, lyckats få tag i ett svärd. Tjejerna var hursomhelst mycket intresserade av att lyssna på låten som min vän vid det här laget hade snackat upp till stratosfäriska dimensioner – "den kommer att förändra ditt liv" – och vi gjorde dem sällskap in i lägenheten. Weedet hade nu klingat av, kvar fanns bara stadiet innan bakfyllan, alltså den ärliga delen av berusningen, när man fortfarande minns hur fett det var alldeles nyss, men har nog med sinnesnärvaro för att inse att resten kommer att suga kuk. Vi föreslog att tjejerna skulle sätta sig på sängen, kopplade sedan in datorn till ett par högtalare och ställde oss själva på golvet, redo att a) bjuda på lite himmelska toner med tillhörande dans och b) ligga med varsin pannbandstjej. Tio sekunder in i låten grusades dock dessa drömmar för alltid. Det som tidigare hade låtit som någonting unikt; det bästa av två världar; en blandning mellan Mozart och DJ Assault, lät nu som precis vad det var, nämligen en ångande hög med gödsel.
Från resten av kvällen minns jag bara tre korta fragment. 1: Min vän använder sitt svärd för att jaga tjejerna ur lägenheten. 2: Min vän trycker sitt ansikte mot mitt och skriker, ungefär, "din svekfulla hora!" 3: Min vän har däckat och jag lägger en filt över hans taniga kropp.
När jag vaknade nästa hade han redan gått hem. Vi umgås inte längre med varandra.

Moralen i denna historia uttrycks utan tvekan bäst av Towlie, den älskvärda handduken från South Park:
"I shouldn't get high to come up with ideas. I should come up with ideas, and then reward myself by getting high."

Word, towlie. Word. Med detta sagt ska jag nu bli hÖÖg.

Bo Ralph är skribent för HÖG TID

4 kommentarer:

Hasn sa...

Hahaha! skönaste jag läst på lääänge! och verkligen, Word towlie!

Anonym sa...

+1

Anonym sa...

HAHAHAHA <3 <3 <3 <3

Anonym sa...

<3 <3 <3

Skicka en kommentar