RECENSION: Att handla droger i Göteborg

GÖTEBORG. Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade nyår kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och en god vän hade andra planer. Min vän, vi kan kalla honom Peter, hade genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det.
Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
 Kranen ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be choosers, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Peter ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OK.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets.
Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden. Mörkret blir bara djupare i samma takt som galenskapen. Busschaffören är vår ledsagare och han spelar Vangelis soundtrack från Blade Runner högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Peter skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

H. Engdahl gör obetald praktik på HÖG TID och underhåller redaktionens twitterkonto.