Till haschets försvar

Jag var tretton. Johan var några år äldre. Han var en genomsnittlig svensk tonåring: svettiga händer, nervöst leende och ett flertal par kilos övervikt. Ingen brydde sig särskilt mycket om Johan, tills dagen då det framkom att han hade rökt hasch. Efter detta fick han rykte om sig att vara farlig. Tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr, för Johan hade behövt en skjuts i rätt riktning – inte farlig på det tuffa Christian Slater Anno 1992-sättet. Ingen förknippade Johan med skinnjacka och solglasögon, utan med hasch, något som ytterligare förstärktes av att han tilldelades smeknamnet "Hasch-Johan". Det var ett rent ut sagt bedrövligt alias: fonetiskt otympligt och stigmatiserande på samma gång. Hasch-Johan fick inte ligga ett dyft mer än tidigare, vilket innebar att han fortfarande var oskuld året därpå, när jag rökte min första uselt rullade haschspliff i min kompis gamla lekstuga. Jag skröt inte om mina eskapader för någon, ty historien hade lärt mig att Johan begått ett stort misstag – han hade valt fel drog.
Förlåt, fel underkategori av drog.

Gräs är det kära barnet, och som sådant har det många namn: weed, ganja, grönt, grälle, marijuana, mary jane, jazztobak, CB, och så vidare. Hasch, däremot, är vanligtvis bara en sak, nämligen just hasch, svenskans kanske obehagligaste ord. Varje karg frasering tar en ett steg längre ner på den sociala stegen, och säger man det snabbt tio gånger står man plötsligt utanför Systembolaget i Hagsätra och gräver efter fimpar i en blomkruka. Röker man hasch drabbas man sannolikt av en haschpsykos. Lyckas man på något mirakulöst sätt undvika detta är man likväl en haschtomte, en haschare eller en haschpundare som förmodligen ägnar alldeles för mycket tid åt att haschrunka. Haschet är det osmakliga styvbarnet som ingen tycker om.
Tänk om Johan åtminstone haft den goda smaken att röka gräs. De hade inte kunnat röra honom. Weed-Johan? Låter som en schysst kille. Ganja-Johan? Han hade fått låna min cykel. Gräs-Johan? Han lär ha en äldre tjej i Amsterdam.
 Detta kände jag alltså till som 14-årig färsking: gräs röks av vältränade surfare med solblekt hår och vinnande leenden, samt av de attraktiva tjejer de spelar Xbox med. Gräs röks även av faderliga amerikanska professorer, rappare, Woody Harelsson, alla i Kalifornien och av Diane Keaton, vilket räknas trots att hon enbart gör det för att uthärda sex med Woody Allen. Hasch däremot, röks av Pakistanska handarbetare, hårdrockare, långtidssjukskrivna och människor vars mentala förnamn slutar på bokstaven y. Weed är ett berusningsmedel, hasch är ett problem. Än värre, hasch är knark, och knark är bajs. Det är därför det är brunt.


Mitt första möte med denna gudsförgätna drog gav ingen större mersmak, och jag bestämde mig för att aldrig röka den igen. Jag hade ju ändå vissa ambitioner med mitt liv. Knappt fem år senare introducerades jag dock för gräset, och det var ju naturligtvis någonting heeeelt annat. Alltså, det kommer ju från naturen. Bob Marley röker det, och det är ju inte så att han inte var framgångsrik. Det är ju inte knark, liksom, det är bara en förhöjning av verkligheten. Maten smakar godare. Musiken låter bättre. Alla Judd Apatows komedier blir sevärda. Jo, jag lovar, alla! Så jag fick ett par nummer, ringde ett par samtal i månaden och ägnade drygt 50 procent av min fritid de kommande åren åt att vara hög. Skyhög, rentav. Ibland när jag ringde mina samtal sade den raspiga rösten på andra sidan att det gröna var slut, men att det fanns brunt om jag var intresserad. "Nej tack", sade jag då. "Jag röker inte hasch". Var jag på en fest där spliffen åkte fram var jag noga med att fråga: "är det brunt eller grönt?" och det hände att jag använde variationer av "hasch" som negativt laddade värdeomdömen ("fy fan vad haschigt gjort", "vilket haschansikte", "det var det haschaktigaste jag har hört"). 

Ju mer jag betedde mig på det här sätter, desto mer uppenbart blev det dock att mina meningsfränder var, om ni ursäktar bruket av ordet "fittor", ena jävla fittor. Varje gång haschet åkte fram var det jag och ett par Oskar Linnros-typer som tackade nej, mellan raderna för att vi skulle hem och röka märkesspliff och lukta på våra egna fisar. Måttet rågades en efterfestkväll när en rakt igenom älskvärd snubbe bjöd på fulhasch under köksfläkten i sin förortstvåa, och jag återigen tvekade med hänvisning till min ekologiska livsfilosofi. Den enda som höll med mig var en 32-årig AD som gillade att röka weed, lyssna på sina limiterade Boards of Canada-vinyler och "röja loss lite i Illustrator". Han tyckte att hasch "kändes jävligt smutsigt på något sätt".

Där och då insåg jag att det fick vara nog. Jag tog ett par dödsföraktande bloss på spliffen och förberedde mig på att vakna upp arbetslös tre dagar senare. Inget sådant hände. Istället upptäckte jag att haschruset var ljuvligt. Lite tyngre rent kroppsligt, men mycket bättre för psyket. Det var som att sugas ner mot marken, bäddas in i bomull och fråntas de delar av den begåvning som i många lägen ändå är totalt överflödig. Sedan den dagen föredrar jag nästan hasch framför weed.
Att drogen fortfarande förknippas med Socialgrupp Sämst beror på att den främst brukas av människor som tycker om att vara höga nästan hela tiden, vilket sällan förknippas med social eller yrkesmässig framgång. Om man bortser från nymoderata ord som utanförskap och indiefavoriter som alienation finns det dock två konkreta exempel på varför kroniskt höga män och kvinnor väljer just hasch: det är billigare och det är svagare.
Visst, drar du till Nepal och trekkar med din friidrottsintresserade flickvän får du garanterat tuggummikletigt superhasch, detsamma gäller i delar av Indien, Pakistan, Afghanistan (vad du nu ska där och göra) och på coffeeshops i Amsterdam där 18-euros "ice"-varianter står överst på menyn. Det urblekta, sönderpressade bilhandlarhasch som når kalla norden däremot – ren jävla smörja. Men! Detta säger jag med kärlek. Svenskt standardhasch är för oss långtida cannabis-brukare vad vitt vin med is är för alkolister: ett mildare, mer skonsamt alternativ. Om jag vill se Role Models med Paul Rudd och han som spelade Stiffler, då vill jag fanimej se den – inte sitta sönderbränd och stirra på väggen två meter ovanför teven samtidigt som jag rids av ångest över hur sällan jag ringer min mamma. Den senare upplevelsen får jag med potent, närodlat 600-spännsgräs, den förra av budgethasch för 80 kronor grammet.
Dessutom: fulhasch är ypperligt att blanda med alkohol. Ge mig ett par järn och en redig spliff molekylärförädlat lifestyleweed och jag står i ett hörn och känner mig som Hagamannen, alternativt hänger ut genom rutan på en svarttaxi och kräks upp tolv cheeseburgare. Ge mig däremot en sketen 0,3:a hasch och ett par bärs och jag når den himmelska höjd som är korrekt avvägd crunk.

Så, sluta vara en cunty piece of cunt. Rök hasch.

- Bo Ralph är skribent för HÖG TID