GTA IV

Cannabis och kreativitet

Då jag har ett så kallat "kreativt" yrke (märk väl citationstecknen) har det vid ett flertal tillfällen hänt att jag har tagit mig en spliff för att "vidga mina vyer", "låta skaparglädjen flöda" samt "bli ett med min verk". Detta är åtminstone vad jag har inbillat mig själv. I själva verket har jag tagit en spliff av den enkla anledningen att jag har känt för att bli hög, skjuta på mitt arbete, lägga mig på soffan och titta på Community eller någon annan tv-serie som innehåller grälla färger.
Tidigare var detta beteende förknippat med ångest. Inte ångest för att jag åsidosatte mitt arbete till förmån för att bli hög, utan ångest över att jag inte kunde kombinera dessa två sysslor. I dag vet jag bättre.
Nyckelordet i "kreativt arbete" är nämligen inte "kreativt", utan "arbete", alltså någonting man gör mot sin vilja, för en ersättning, och som till råka på allt är tråkigt, påfrestande och sjukligt tidskrävande. Vill man göra ett bra arbete behöver man vara flitig, omdömesgill, envis, klartänkt, samt ytterligare en handfull slumpmässigt valda CV-adjektiv. Att vara lat, omdömeslös och efterbliven är ingen fördel, ens om du ska skriva en bok, rita en tavla, spela in en låt eller göra någonting annat som klent begåvade människor misstar för något slags hobbyverksamhet.
Att ödsla sitt weedrus på arbete är att aktivt motarbeta drogens syfte – avkoppling – och är jämförbart med att dra i sig en lina tjack före läggdags.

Om du fortfarande inte tror mig, låt mig exemplifiera:
För ett par år sedan – jag tror det här utspelar sig en sommardag 2008 – satt jag och mina goda vän hemma i min soffa, drack en bärs och pratade om sådana saker två ynglingar kan tänkas prata om den sortens varma sommardagar då bärsen åker fram redan efter lunch, alltså något i bollparken "shit vad alla tjejer har lite kläder". Att yttra sig på detta sättet leder sällan till någonting bra, då nästa naturliga steg i konversationen lyder "vi borde få ligga mer med dom", vilket väcker frågan "hur?" vilket – och detta är det kritiska momentet – alltför ofta leder till slutsatsen "tjejer gillar killar som gör musik" och sen smack! som ett brev på posten: "Vi gör en feeeet låt!" Men för att göra en fet låt, resonerade vi, måste man naturligtvis ha spliffen, varpå fönstret ställdes på vid gavel och spliffen tändes upp.

Strax därefter lade min vän fram följande teori: låten skulle framföras på en blandning av norska, svenska och danska. På så sätt skulle vi möjliggöra spridning på hela tre ekonomiskt starka marknader. Mina ögon var vid det här laget röda som blod, och jag nickade ivrigt, mest av tacksamhet för att jag själv slapp prata. Låtens namn, fortsatte han, skulle vara "den store sorte", eftersom det betydde "den store svarte" på danska. Detta fann vi båda oerhört genomtänkt och subversivt, även om jag sedan länge glömt bort vad subversivt ens betydde. Den store sorte skulle också vara låtens öppningsrad, som skulle följas av den retoriska frågeställningen "har du vaskat vaginan", med norsk uttal. Att det just var en retorisk fråga var av någon anledning mycket viktigt, och vi diskuterade länge hur vi skulle få det här att framgå i låten, samtidigt som spliffen bytte ägare ännu ett par gånger. Jag insisterade härefter på stämsång, eftersom det var "fint" och min vän gick med på det mot att låtens tredje och sista rad skulle vara "ja det har jag far", som ett slags call and response-utvidgning av frågan "har du vaskat vaginan", som i och med detta helt tappade sin retoriska form, vilket inte rörde oss i ryggen då vi redan förträng att vi överhuvudtaget ens hade haft en sådan diskussion.
Någonstans här high-fivade vi varandra och pratade lite kort om vem som skulle regissera videon och vem – jag är rätt säker på att vi hade åtminstone två starka kandidater – som skulle bli vår manager. Sedan plockade vi fram min dator, öppnade Garageband och skred till verket.

En knapp kvart senare lät det ungefär så här:

Stora sorte by BoRalph

Med "ungefär" menar jag att det lät exakt så, bortsett den obeskrivligt frånstötande lasersynten som kommer in mot slutet. Den lade vi nämligen till efter att ha bakat oss en redig till för att "känna in" vad som saknades i vårt epos, som ju i övrigt var närapå felfritt. Med den sista pusselbiten på plats började vi utveckla en dans som i videon var avsedd att framföras av ett gäng minderåriga öststatsbrudar i paljett-hotpans, och tog oss samtidigt ytterligare ett par bärs. Resten av kvällen ägnade vi åt att springa runt på olika barer och skryta för tjejer om att vi hade gjort en så jävla grym låt så dom kunde inte ens fatta, samt att dricka mer bärs. Ett par timmar efter midnatt slarvade vi bort varandra, men när jag kom hem någon timme senare stod min vän redan utanför tillsammans med två tjejer i den sortens flätade pannband som var på modet sommaren 2008. Han hade också, av någon anledning, lyckats få tag i ett svärd. Tjejerna var hursomhelst mycket intresserade av att lyssna på låten som min vän vid det här laget hade snackat upp till stratosfäriska dimensioner – "den kommer att förändra ditt liv" – och vi gjorde dem sällskap in i lägenheten. Weedet hade nu klingat av, kvar fanns bara stadiet innan bakfyllan, alltså den ärliga delen av berusningen, när man fortfarande minns hur fett det var alldeles nyss, men har nog med sinnesnärvaro för att inse att resten kommer att suga kuk. Vi föreslog att tjejerna skulle sätta sig på sängen, kopplade sedan in datorn till ett par högtalare och ställde oss själva på golvet, redo att a) bjuda på lite himmelska toner med tillhörande dans och b) ligga med varsin pannbandstjej. Tio sekunder in i låten grusades dock dessa drömmar för alltid. Det som tidigare hade låtit som någonting unikt; det bästa av två världar; en blandning mellan Mozart och DJ Assault, lät nu som precis vad det var, nämligen en ångande hög med gödsel.
Från resten av kvällen minns jag bara tre korta fragment. 1: Min vän använder sitt svärd för att jaga tjejerna ur lägenheten. 2: Min vän trycker sitt ansikte mot mitt och skriker, ungefär, "din svekfulla hora!" 3: Min vän har däckat och jag lägger en filt över hans taniga kropp.
När jag vaknade nästa hade han redan gått hem. Vi umgås inte längre med varandra.

Moralen i denna historia uttrycks utan tvekan bäst av Towlie, den älskvärda handduken från South Park:
"I shouldn't get high to come up with ideas. I should come up with ideas, and then reward myself by getting high."

Word, towlie. Word. Med detta sagt ska jag nu bli hÖÖg.

Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Dricka weed

Ett problem jag har med att röka weed är just själva rökandet. Alltså, missförstå inte nu. Jag "gillar" lukten av gräs tillräckligt mycket för att tolerera det på mina kläder. jag kan till viss del berättiga att doften är så pass ny och "intressant" för oinvigda i min närhet och att jag inte automatiskt stämplas som en pundare endast baserat på min Kush-aftershave.

Den som känner igen lukten av gräs är, som bekant, antingen solidarisk eller snut.
Men denna äckliga inhalerande ovana kan lätt bli en inkörsport till tyngre droger. Och jag snackar självklart om nikotinspetsade cigaretter, denna vidriga lille pinne som får hela kroppen att lukta fågelbur. Att vara ciggrökare är inte bara förknippat med dålig hygien, rökrynkor och fula tänder utan också med ett socialt stigma som gör en rökarlivsstil omöjlig för alla som inte har skinnjackka, är psykopater och/eller heter Ola Rapace.

Drömmen är förstås ett helt luktfritt alternativ. Och det finns ät eller drickbar cannabis för de som är baknings och bartenderintresserade lifestyleodlare, och trixxar ihop sjuka häxbrygder i sina hem.

Vad som saknats länge är ett varumärke, något som nu verkar detta ha blivit verklighet i Kalifornien.
Snygg alkoläskdesign gör den nya marknadsanpassade "Canna-Cola" till en perfekt nytändning för såna som mig, som varken uppskattar rökning eller blasket många refererar till som "läsk".
Tyvärr är distributionen begränsad till vissa stater i USA. Men om ungefär 200 år beräknas drycker som "Canna-cola" säljas under disken på svartklubbar i Sveriges större städer.

P. Englund är HÖG TIDs ständige sekreterare

Till haschets försvar

Jag var tretton. Johan var några år äldre. Han var en genomsnittlig svensk tonåring: svettiga händer, nervöst leende och ett flertal par kilos övervikt. Ingen brydde sig särskilt mycket om Johan, tills dagen då det framkom att han hade rökt hasch. Efter detta fick han rykte om sig att vara farlig. Tyvärr – och jag menar verkligen tyvärr, för Johan hade behövt en skjuts i rätt riktning – inte farlig på det tuffa Christian Slater Anno 1992-sättet. Ingen förknippade Johan med skinnjacka och solglasögon, utan med hasch, något som ytterligare förstärktes av att han tilldelades smeknamnet "Hasch-Johan". Det var ett rent ut sagt bedrövligt alias: fonetiskt otympligt och stigmatiserande på samma gång. Hasch-Johan fick inte ligga ett dyft mer än tidigare, vilket innebar att han fortfarande var oskuld året därpå, när jag rökte min första uselt rullade haschspliff i min kompis gamla lekstuga. Jag skröt inte om mina eskapader för någon, ty historien hade lärt mig att Johan begått ett stort misstag – han hade valt fel drog.
Förlåt, fel underkategori av drog.

Gräs är det kära barnet, och som sådant har det många namn: weed, ganja, grönt, grälle, marijuana, mary jane, jazztobak, CB, och så vidare. Hasch, däremot, är vanligtvis bara en sak, nämligen just hasch, svenskans kanske obehagligaste ord. Varje karg frasering tar en ett steg längre ner på den sociala stegen, och säger man det snabbt tio gånger står man plötsligt utanför Systembolaget i Hagsätra och gräver efter fimpar i en blomkruka. Röker man hasch drabbas man sannolikt av en haschpsykos. Lyckas man på något mirakulöst sätt undvika detta är man likväl en haschtomte, en haschare eller en haschpundare som förmodligen ägnar alldeles för mycket tid åt att haschrunka. Haschet är det osmakliga styvbarnet som ingen tycker om.
Tänk om Johan åtminstone haft den goda smaken att röka gräs. De hade inte kunnat röra honom. Weed-Johan? Låter som en schysst kille. Ganja-Johan? Han hade fått låna min cykel. Gräs-Johan? Han lär ha en äldre tjej i Amsterdam.
 Detta kände jag alltså till som 14-årig färsking: gräs röks av vältränade surfare med solblekt hår och vinnande leenden, samt av de attraktiva tjejer de spelar Xbox med. Gräs röks även av faderliga amerikanska professorer, rappare, Woody Harelsson, alla i Kalifornien och av Diane Keaton, vilket räknas trots att hon enbart gör det för att uthärda sex med Woody Allen. Hasch däremot, röks av Pakistanska handarbetare, hårdrockare, långtidssjukskrivna och människor vars mentala förnamn slutar på bokstaven y. Weed är ett berusningsmedel, hasch är ett problem. Än värre, hasch är knark, och knark är bajs. Det är därför det är brunt.


Mitt första möte med denna gudsförgätna drog gav ingen större mersmak, och jag bestämde mig för att aldrig röka den igen. Jag hade ju ändå vissa ambitioner med mitt liv. Knappt fem år senare introducerades jag dock för gräset, och det var ju naturligtvis någonting heeeelt annat. Alltså, det kommer ju från naturen. Bob Marley röker det, och det är ju inte så att han inte var framgångsrik. Det är ju inte knark, liksom, det är bara en förhöjning av verkligheten. Maten smakar godare. Musiken låter bättre. Alla Judd Apatows komedier blir sevärda. Jo, jag lovar, alla! Så jag fick ett par nummer, ringde ett par samtal i månaden och ägnade drygt 50 procent av min fritid de kommande åren åt att vara hög. Skyhög, rentav. Ibland när jag ringde mina samtal sade den raspiga rösten på andra sidan att det gröna var slut, men att det fanns brunt om jag var intresserad. "Nej tack", sade jag då. "Jag röker inte hasch". Var jag på en fest där spliffen åkte fram var jag noga med att fråga: "är det brunt eller grönt?" och det hände att jag använde variationer av "hasch" som negativt laddade värdeomdömen ("fy fan vad haschigt gjort", "vilket haschansikte", "det var det haschaktigaste jag har hört"). 

Ju mer jag betedde mig på det här sätter, desto mer uppenbart blev det dock att mina meningsfränder var, om ni ursäktar bruket av ordet "fittor", ena jävla fittor. Varje gång haschet åkte fram var det jag och ett par Oskar Linnros-typer som tackade nej, mellan raderna för att vi skulle hem och röka märkesspliff och lukta på våra egna fisar. Måttet rågades en efterfestkväll när en rakt igenom älskvärd snubbe bjöd på fulhasch under köksfläkten i sin förortstvåa, och jag återigen tvekade med hänvisning till min ekologiska livsfilosofi. Den enda som höll med mig var en 32-årig AD som gillade att röka weed, lyssna på sina limiterade Boards of Canada-vinyler och "röja loss lite i Illustrator". Han tyckte att hasch "kändes jävligt smutsigt på något sätt".

Där och då insåg jag att det fick vara nog. Jag tog ett par dödsföraktande bloss på spliffen och förberedde mig på att vakna upp arbetslös tre dagar senare. Inget sådant hände. Istället upptäckte jag att haschruset var ljuvligt. Lite tyngre rent kroppsligt, men mycket bättre för psyket. Det var som att sugas ner mot marken, bäddas in i bomull och fråntas de delar av den begåvning som i många lägen ändå är totalt överflödig. Sedan den dagen föredrar jag nästan hasch framför weed.
Att drogen fortfarande förknippas med Socialgrupp Sämst beror på att den främst brukas av människor som tycker om att vara höga nästan hela tiden, vilket sällan förknippas med social eller yrkesmässig framgång. Om man bortser från nymoderata ord som utanförskap och indiefavoriter som alienation finns det dock två konkreta exempel på varför kroniskt höga män och kvinnor väljer just hasch: det är billigare och det är svagare.
Visst, drar du till Nepal och trekkar med din friidrottsintresserade flickvän får du garanterat tuggummikletigt superhasch, detsamma gäller i delar av Indien, Pakistan, Afghanistan (vad du nu ska där och göra) och på coffeeshops i Amsterdam där 18-euros "ice"-varianter står överst på menyn. Det urblekta, sönderpressade bilhandlarhasch som når kalla norden däremot – ren jävla smörja. Men! Detta säger jag med kärlek. Svenskt standardhasch är för oss långtida cannabis-brukare vad vitt vin med is är för alkolister: ett mildare, mer skonsamt alternativ. Om jag vill se Role Models med Paul Rudd och han som spelade Stiffler, då vill jag fanimej se den – inte sitta sönderbränd och stirra på väggen två meter ovanför teven samtidigt som jag rids av ångest över hur sällan jag ringer min mamma. Den senare upplevelsen får jag med potent, närodlat 600-spännsgräs, den förra av budgethasch för 80 kronor grammet.
Dessutom: fulhasch är ypperligt att blanda med alkohol. Ge mig ett par järn och en redig spliff molekylärförädlat lifestyleweed och jag står i ett hörn och känner mig som Hagamannen, alternativt hänger ut genom rutan på en svarttaxi och kräks upp tolv cheeseburgare. Ge mig däremot en sketen 0,3:a hasch och ett par bärs och jag når den himmelska höjd som är korrekt avvägd crunk.

Så, sluta vara en cunty piece of cunt. Rök hasch.

- Bo Ralph är skribent för HÖG TID

Den stora mäktiga KBT-konspirationen

Redaktionen har tagit en grön månad och blivit inspirerade av vetenskapen psykoterapi. Närmare bestämt kognitiv beteendeterapi, KBT. Tidigare en pigg up-and-comer på psykologrepetoaren, men numera en resident metod för folk som ligger och lipar i terapisoffan. KBT bygger i korthet på att få folk med deppiga hjärnor att konfrontera sina rädslor och på olika sätt arbeta bort trauman och neuroser genom att agera och handla praktiskt. Istället för att ligga och älta sin problem i all oändlighet, som man gjorde förr i tiden, ska psyksjukdomarna KBT:as ut så att det går att "rycka upp sig" igen. 

Oavsett vad man tycker om KBT i samband med psykoterapi verkar det öka inom självhjälpskulturen. Denna härliga rörelse där personliga problem alltid är personliga tillkortakommanden. Själv kan jag relatera, då jag alltid sagt att "själv är bäste terapeut".

Men som det ser ut nu är det är min fasta övertygelse att KBT kommer starkt i framtiden. Om fem år kommer alla psykologiska problem behandlas på en akutmottagning där en sköterska kör 10 min KBT på varje patient.
Sköterskan använder alltid samma metafor: "du kör en buss med en massa monster som sitter längst bak. Monstren vill åka i en riktning, men det stör inte dig och du kör dit du vill för det är du som sitter vid ratten. Det är du som kör bussen".
Samhället blir således delat i två. En massa knäppisar och en annan massa folk som går omkring och kör mot rött hela tiden för att komma först med sina "bussar".
Slutsats vi kan dra av detta? Jo, det är förstås helt i linje med moderaternas individualism om var och en som sin egen lyckas smed. Alla kör sin egen buss. Den som kör snabbast, och ignorerar sina inre monster bäst, vinner.

Fredrik Reinfeldts favoritmusik?
Just, Da Buzz.

P. Englund  är ständig sekreterare för HÖG TID

Huset där bara weedet bodde

WEEDMINNEN
- STORIES FROM LIVET SOM HÖGKULTURELL
DEL 1

Jag hade bara varit i Wien någon dag, min agentur hade fixat en lägenhet till mig men det var tråkig ful, dyr, allmänt mer ”why” än mitt Motto som på den tiden lydde: ”WHY THE F*** NOT???”.
Jag gled runt i den där klänningen jag hade på mig hela den sommaren, jag brukade tvätta den i handfatet, den va brun med vita blommor – fy fan va den luktade efter en sommar utan tvättmaskin och 35+ grader, nota bene. Senare skulle den sommaren kallas en av de varmaste i historien – det måste varit 2006, jag var 21 och hade inte haft en fast bostad på flera år, minns ej mkt från denna tid.

Nåväl, befann mig alltså i WIEN, the home of arty farts som Mozart, Jelinek och H***er. Det var någon slags festival i stan, en sån där festival som städer har på sommaren där några riktigt dåliga band varvas med några s_u_g_i_g_a_.
Jag gick till festivalen, ensam ofc, kände ingen i stan – det var hela tiden så det året, alltid ensam: alltid ny i stan, alltid den konstiga tjejen som gick runt ensam, gick på konserten ensam, satt på tuben ensam, gick på klubb ensam, stod i timmar och glodde på tavlor på museum ensam.
:(
Jag vet inte om jag frågade någon men jag tror det, jag babblade med några österrikare om en t-shirt, jag kommer inte ihåg vad den föreställde längre men något med Gilmore Girls och då passa jag på att fråga om han hade något. VET NI VAR JAG KAN KÖPA-
Österrikaren med Gilmore Girls-tröjan såg på mig förvånat, sa kanske.... Han skulle presentera mig för en kompiz. Sen övade vi oss på att härma formen på pretzlar med armarna – jag var bäst för jag vägde kanske 3 kg och mina armar var lite solbrända, såg ut som halvfärdiga pretzlar när jag krånglade ihop dem.
Så kom en dude, typ 25, minns inte exakt hur det gick till men jag vet att jag sa något som de tyckte de var konstigt, och att han tyckte det var konstigt men jag förstod inte varför, kanske var de inte vana vid ensamma tjejer i nån blommig klänning som frågade var hon kunde köpa gräs. Jag började babbla med duden, han var ca dvärg och vägde ca 1,5kg. Han hade ett litet tunt skägg så man kunde ana att han gillade dataspel.
Han gillade dataspel!!!
Han hade börjat röka gräs när han fick problem med magen. Han pratade inte så bra engelska och jag hade läst franska i skolan så det tog ett tag men till slut fattade jag vad ”darm” betydde, han hade alltså haft någon issue med tarmarna och legat på sjukhus och sånt. Sen började han röka weed och så blev allt fine and dandy, iaf när han rökte. Han rökte på en supertunn spliff och jag rökte lite också fast man nog inte fick.
;)

Darmkillen berättade att han odlade gräs, men inte hemma, nä han hade en helt egen lägenhet som han hade där han bara odlade gräs.
Jag undrade om ingen bodde där och han sa att nä där bodde bara gräset. Jag frågade om jag kunde få bo där, jag behövde någonstans att bo. Han trodde att jag skojade men nä det gjorde jag inte.
Han sa kanske, du kan få bo hos mig så länge om du vill så kan jag visa dig lägenheten imorgon. Jag ryckte på axlarna och så okej. Det var ganska uppenbart att han inte tänkte våldta mig eftersom jag var ca 2 meter längre än honom och dubbelt så tung.
Han sa att det nog var lite varmt att sova där weedet bodde, men jag envisades för jag tänkte att det lät som en kul idé att bo med weed så han ba jaja.
Dagen efter gick vi till lägenheten där weeden bodde. Det var en trea, högt i tak och sekelskiftesstil. Det fanns hall, toalett, vardagsrum och så WEEEEED. Hela väggarna i sovrummet var fulla av hyllor, lampor, WEEEED. Jag ba wow. Men han hade rätt weedet var tyst men lamporna och maskinerna och allt var HÖGLJUTT.
Grannarna hälsade på honom i dörren, han kom ju in där varje dag så de antog att han bodde där precis som alla andra normala människor men han var inte en normal människa han var en BROTTSLING som ba vattnade sina små friendz varje dag. Lägenheten låg i ett vanligt residential area, bara några kvarter och kanske 2 minuters gångavstånd från hans egna lägenhet, som var ovanpå hans föräldrars lägenhet.
Jag fattade aldrig riktigt om hans föräldrar visste vad han höll på med men jag tror inte det, eller de ville kanske inte.
Varje dag eller jag menar ca varje minut rökte han en spliff, han rullade så tunna att man nästan inte kunde se dem, slickade på papparet och rullade baklänges och drog bort pappersremsor så till slut var det nästan inget papper alls man rökte, bara plain ol' goodness.

Jag flyttade in mitt pick och pack dvs min resväska.
Varje morgon tjatade jag och så fick jag några fina spliffar han rullat. Jag stoppade dem i ett ciggpaket och sen rökte jag dem, jag märkte rätt snart att ingen brydde sig så ibland rökte jag dem på stan.
Jag minns inte så mycket från den här tiden, månaden eller vad det nu var men jag minns att jag sov mycket, skrev väl lite och läste Elfriede Jelinek fast jag minns att jag hatade den engelska översättningen för it.made.no.sense.
Darmkillen som jag inte tänker säga namnet på nu pga *pricacy settings set high* men han hette samma sak som min farfar, lol. Han sov alltid naken sen gjorde han typ yoga på en boll på morgonen.
Varje kväll klockan 19 spelade han WOW med sina vänner i 2 till 3 timmar, nån av dem svek ibland det var för han var en svikare och hade skaffat Tjej. Darmkillen tyckte inte det var så viktigt att vinna han satt bara där med benen i kors i sin spinkiga yogikropp och rökte nån fet med askkoppet bredvid tangentbordet och gapade lite i headsetet som var ca lika stort som hans kropp. ”Det är bara för att hänga med kompisarna” sa han, blossa lite och log lite gulligt.


Jag sov i en säng bredvid honom men han försökte aldrig våldta mig.
Vetefan va han tänkte på men om jag känner killar rätt, och det gör jag ju, måste han tänkt på att kn nån gång – han hade ändå Sjukdomen [straight man, reds. anm.] men mest var han nog ganska assexuell pga hans ständiga magproblem, varje dag hade han så ont att han knappt kunde äta, dvs innan han hann röka och sen när han väl rökt var han inte hungrig längre.
Han var utbildad elektriker typ eller ingenjör och hans föräldrar kanske inte direkt var överlyckliga att hans officiella företag sålde utrustning för att odla sitt eget gräs. Det var inte olagligt att sälja och han gjorde det över internet, han verkar ha haft det ganska bra ställt. Vi brukade chilla på hans inglasade balkong och röka fet, typ. Det var alltid sol och varmt för det var juli och jag var 21.
Ibland kom det förbi lite dudes, jag försökte prata med dem men de var inte så bra på engelska. En av dem lärde mig knepet att trycka med fingret jättehårt på området mellan tummen och pekfingret när man hade ont i huvet, jag fick alltid ont i huvet när det skulle bli storm och det var ofta storm den sommaren. Them Dudes gick alltid ifrån Darmkillen med en big ol' bag o'fun, om man säger.
Jag minns inte riktigt vad som hände, jag vet att jag bodde där rätt länge och sen slutade jag bo där, jag minns nästan inte alls men jag minns att jag sov rätt mycket den sommaren och ja, det var väl typ det sen åkte jag någon annanstans men jag flyttade aldrig in i den andra lägenheten för där fick bara weeden bo.

-Kristina Lugn är redaktör på HÖG TID

RECENSION: Att handla droger i Göteborg

GÖTEBORG. Jag kan berätta här och nu att jag inte anser mig själv som en kriminell person, visst, ibland slänger jag skräp på marken för skojs skull, jag laddar ner och det har hänt att jag någon gång jobbat svart. Men att säga att jag är kriminell vore att ta i, jag träffar sällan kriminella människor, jag känner absolut ingen och för det är jag ganska tacksam för. Men som de flesta 20-something vita killar så gillar jag att ibland get my drink on, and my smoke on then go home with, something to poke on, så denna recension kommer handla om två saker; marijuana och kriminella människor, det bästa och det sämsta, ur en värld jag inte tillhör.

För lite mer än en månad sedan så hade nyår kommit till staden, överallt sprang människor i alla åldrar omkring i löjliga små kostymer, men inte jag, fan heller. Jag och en god vän hade andra planer. Min vän, vi kan kalla honom Peter, hade genom en oändlig labyrint av flyktiga vänner fått ett telefonnummer till en annan vän som råkade sälja gräs, marijuana, mary jane, the big kahuna, hur man nu vill kalla det.
Vi hade fått tydliga instruktioner om att möta denna vän på Brunnsbotorg på Hisingen, ett litet torg så obetydligt att inte ens spårvagnar går dit. När vi väl kommer dit, 5 minuter för tidigt så ringer vi denna person, som då ger oss ytterligare ett nummer till, detta gjorde oss lite ställda, varför boka ett möte om man inte tänkt dyka upp? Hade de bokat en tid för att lämna ytterligare ett nummer? Vad vet jag? Jag är inte en del av den världen och förstår inte deras oskrivna lagar.
 Kranen ber oss återkomma till detta torg om en timme, vilket gjorde mig frustrerad men vad ska man göra? Beggars can’t be choosers, det är inte som att vi kan gå till nästa knarklangare i protest, vi kan inte skriva till konsumentombudsmannen och klaga. Så vi tog buss 19 tillbaka till staden och tittade på när fulla 40+are och 14 åringar spydde ner sina Buttericks-kostymer på öppen gata. Väl tillbaka en timme senare på det öde torget så låtsas jag röka i den kalla luften medans Peter ringer upp våra kära vän åter igen. Igen får vi höra att vi måste återkomma om en timme, den uppenbart pårökta mannen är kvar i Angered och ”väntar på en polare”. Vi känner direkt att det är dags att ta kontroll över situationen, vi kan inte stå kvar där och vänta på att sir smoke-a-lot ska få sin stenade röv ur soffan och ta sig till oss, vi måste möta honom på egen planhalva.
Vi ser till vår förtjusning att det går en direktbuss från torget till Angered, den tar 30 minuter och jag hoppar motvilligt på, farkosten låter konstigt när den svänger och vid första åsyn så verkar däcken inte helt OK.
Bussen dundrar fram i mörkret och vi fördriver tiden genom att diskutera boken ”AlieNation is my Nation” och konstaterar att det inte är sir smoke-a-lots fel att han måste tvingas sälja droger, det är samhällets.
Väl framme så skäller killen ut oss i telefonen när vi frågar vilken buss vi måste ta för att komma ännu mer norrut och äntligen möta honom, uppenbarligen så ”dödar vi hans buzz”.
Nästa buss dundrar fram i mörkret, jag känner mig som captain Willard i apocalypse now, ständigt upp för floden. Mörkret blir bara djupare i samma takt som galenskapen. Busschaffören är vår ledsagare och han spelar Vangelis soundtrack från Blade Runner högt i den tysta bussen, jag darrar och frågar mig själv vad som kommer hända härnäst.
Vi hoppar av vid en bestämd hållplats, det är helt folktomt och kylan är mer bitande än tidigare, och vi väntar…
När killen är 15 minuter försenad så ringer vi igen och han ber oss möta honom på vägen, så vi börjar promenera och tillslut så ser vi två figurer på motsatt riktning av vägen, vi korsar och möter, Peter skakar hand och i samma veva lämnar över pengarna, jag ser inte själva överlämnandet av gräs. Killen säger ”de e bra grejer, rök det”, ”jojo” säger vi och vänder på klacken, vaddå ”de e bra grejer”? Det är inte som att han kommer säga; ”det är dåliga grejer, mest damm!” Och vaddå ”rök det”? Vafan tänkte han att vi skulle göra?
Vi tar oss tillbaka till människobyn, helt utmattade. Äventyret har tagit runt 3 timmar och vi är båda stelfrusna. Tårar av glädje väller fram när jag ser 7-11et på järntorget, vi är äntligen tillbaka på en plats där fysikens lagar gäller. Den natten somnade jag hög som ett hus framför ”Cops” på sexan, men just innan John Blund la sin stilla hand över mina ögon, så svär jag en stilla förbannelse över svensk lag och dess upphovsmän, som tvingar en laglydig människa att tampas med pårökta skurkar och banditer.

Jag ger den här upplevelsen en överkryssad fyr.

H. Engdahl gör obetald praktik på HÖG TID och underhåller redaktionens twitterkonto.

Låt inte första gången förstöra allt

Vi har alla varit där. Men nu handlar det om dig.
Du var lite blöt bakom öronen och hade blåglansiga ögon. Full på endast alkohol. Förmodligen på en fest som var lite för tråkig.
Någon dyker upp, förmodligen en kille, med en spliff i handen. Och han frågar dig om du vill ha.

Du har druckit så mycket att du skelar nästan av spriten. Och du har ju inte fått hångla för det, så varför skulle du inte prova? Egentligen?
En kvart senare har du kräkts fem gånger och minns inte hur man kissar. Du är vit som ett lakan i ansiktet och hatar dig själv. Någonting triggade den här reaktionen.
Du mådde ju så bra lille vän, vad var det som hände?

Kanske blandningen av kemikalier tvingade kroppen att lära dig veta hut. Men om jag får säga vad jag tror så har du din egen hjärna att skylla. Ja, precis den fettbaserade klump du annars tar för givet.
Mångas första rökupplevelse ser likadan ut. En skrajsen, lite tvekande hand som ovant tummar på den handrullade jointen. Alla muskler verkar för att få dig att framstå som den som varit med förr.  Och i huvudet som tillhör din darrande hand rör sig fåniga tankar. "Tänk om jag får en haschpsykos?" eller "Tänk om jag börjar må jättedåligt". Ett malande "tänk om" i all oändlighet.
Inte så konstigt att fyllan bli snedknullad. Samtidigt som du programmerar dig för krishantering uppmuntrar rökningsruset hjärnan att sluta planera och oroa sig för saker.
När du röker är du drogens bitch, och måste lära dig uppskatta ett visst mått av underkastelse. Du har fått en ram att arbeta inom som på många sätt är bredare än den du har till vardags, och på ett par sätt är ramen snävare. Som i fallet matematiskt tänkande.

Men det handlar inte om att du ska bli kontrollerad.  Du ska sluta försöka kontrollera allt själv. Högkultur=Mindfullness.

Som en dålig effekt av den här rädslan, förmodligen underbyggd av någon gammal poliskommisaries gymnasieförläsning, vidgas klyftan mellan helgrökare och helgalkoholister i Sverige. De som gillar att röka gillar det lite för mycket, och de som haft en traumatisk första rökupplevelse gillar det lite för lite. En onödig polarisering eftersom alla egentligen tycker om att bli crunkade.
 Låt inte första gången förstöra ett liv av potentiellt härliga upplevelser. Upprepning är lärandet fader, och med honom kommer färdighet i alla sortens slöjd.

P. Englund är ständig sekreterare för HÖG TID

Högkultur för höga människor

Sverige älskar att röka på.
 Vårt avlånga har på senare år sneglat mot resten av Europa och försökt anamma en kultur av livsnjuteri. Sverige vill smaka på (och viktigast av allt prata om): surdeg, rött kött, goda viner, cigarrer och fan vet allt som Carl Reinholdzon Belfrage vill suga på.
Det gemensamma för konsumenten är att hon och han ofta kommer från (eller vill låtsas komma från) en övre vit medelklass i storstädernas innerstad. De enda två ståndpunkter som verkar ha bråkat inom den här konnessörskulturen är en svennbananig okunskap och en överlägsen nykonservativ överklass. Där den senare hånar den tidigare med sin savantförmåga att urskilja separata sorter av anusört, som ett bevis på arbetslinjens naturliga urval.
Rekreationsvanorna och kulturen utanför dessa kretsar tenderar dock att se annorlunda ut. Och det är därför det finns forum som flashback, där okunniga och ruskåta ungdomar byter drograpporter och hetsar varandra till alla möjliga idiotsaker.
Vi vuxna har lämnats ensamma, utan ett enda medium som inte diskuterar cannabiskulturen utifrån sina viktigaste beståndsdelar. Vilken film är bäst när du är stenad? Vilken glass är godast? Vilken samlagställning är skönast?
HÖG TID har alltså inga krog eller vinredaktörer, bara stenade redaktörer och högt i tak.
Puff, puff, pass. Vi ses på månen.

P. Englund, ständig sekreterare för HÖG TID

weed weed qweedddd

LOREM IPSUM WEED WEED